Säljer sex för att äta

Darlene, 31, kämpar för att överleva i Haitis ruiner

NYHETER

PORT-AU-PRINCE. Jordbävningen raserade 31-åriga Darlenes liv.

Nu tvingas hon sälja sin kropp för att ha något att äta.

– Jag har ingen historia och ingen framtid.

Aftonbladets utsända Staffan Lindberg och Urban Andersson.
Aftonbladets utsända Staffan Lindberg och Urban Andersson.

Men i morgon har hon lovat att inte sälja sin kropp. Då är den hennes – om än bara för en dag.

Man tvättar bilar i hörnet där kropparna låg. Löddrigt vatten rinner över asfalten i stället för kroppsvätskor och blod. Vi är tillbaka på Sainte Anne-torget i centrala Port-au-Prince.

Det var här vi träffade France, 29, som i tre dygn sökte sin döda mamma. Marie-José, 45, som bröt ihop när systern drogs fram ur ett hus. Och Jeff, 16, som förlorat både mamma och pappa och sökt skydd i en likbil.

Det var de första dagarna efter jordbävningen och på torget fanns ett bårhus som inte rasat. Det blev snabbt överfullt och man tvingades lägga kropparna på gatan, i solen.

Döda kvinnor, män och barn. Uppsvullna på rygg, med armarna stelnade mot himlen som i en sista klagan. Lukten gick inte att beskriva.

Sainte Anne-torget kändes som helvetet på jorden.

Lovade 40 miljarder

Vi är tillbaka i ett Port-au-Prince som fyllts av hjälparbetare med pengar och löften.

I mars hölls en konferens där resten av världen satte av 40 miljarder kronor för att bygga upp landet. Det talades om ett nytt Port-au-Prince, med parker, cykelbanor, riktiga hus.

Men bara en mindre del av pengarna har betalats ut. Stora planer har grusats av korruption och politiskt kaos – samtidigt som löften om gåvor glömts bort.

Bara några procent av rasmassorna har fraktats bort. Över en miljon bor ännu i tält. Tiotusentals kroppar är kvar under stenarna.

Såg husen falla

Vi träffar Darlene, 31, i det väldiga tältlägret vid Marsfälten. För ett år sedan bodde hon i en lägenhet intill Sainte Anne-torget, med dottern Medina, 14, mamman och systern. Arbetet att sälja handväskor gav inte så mycket pengar. Men hon klarade hyran och dotterns skolavgift.

Den 12 januari i fjol började som en vanlig dag. Darlene sålde väskor vid en gata borta i stadsdelen Carrefour. Klockan 16.53 kände hon hur marken började skaka. Efter några sekunder lugnade det sig. Så började det igen, med fruktansvärd kraft.

Darlene såg husen falla.

Det tog 35 sekunder. Sedan var allt över.

Hon försökte förgäves ringa. Började springa hemåt, kilometer efter kilometer, genom staden med bara en tanke, ett mål. Att komma till hem till huset, platsen där dottern och mamman fanns.

När hon kom till kvarteret skrek hon högt:

– Medina! Medina!

Huset låg i spillror. Men Darlene ville inte förstå, hon fortsatte springa och leta och ropa i ett par dagar tills hon kollapsade.

Ilska mot hjälparbetare

Vi åker genom staden, upp mot Pétionville på berget. Det är egentligen de rikas kvarter, men nöden är överallt.

Över tusen utländska hjälporganisationer finns i landet. Utan bistånd skulle Haiti kollapsa, påstås det. Ändå riktas ilska mot hjälparbetare. De påstås bete sig olämpligt, sprida kolera och driva upp priser.

I Neptune-lägret bor 1 500 familjer. Tälten klättrar tätt längs branta bergväggar, högt ovanför den gyttriga staden och havet som anas genom diset.

Vi går längs leriga stigar. Möter människor med tunga vattendunkar och blickar som säger: vilka är ni? Hur kan ni hjälpa oss? Kindkotorna bryter fram genom deras magra ansikten.

Några stånd säljer de enklaste varorna: pasta, tomater och lök. Tröjor och gamla skor. Ett par Lotto-skjul försöker locka med drömmar om en väg ut.

Vill bli sångerska

Ordföranden i lägerrådet, Lizaire Guymes, 37, tar oss ner för en slänt och pekar på en sänka vid sluttningens kant.

– Titta.

Det var lägrets toalett tills den svämmade över. Nu måste de använda påsar som de sedan kastar.

– Andra läger har fått toaletter i plast. Världen verkar ha glömt oss.

Kitou Kassandre, 17, bor med sin mormor Soizante Sampeur, 75. Hon sitter på en upp och ner-vänd plasthink intill en kokande gryta med makaroner, dagens första måltid.

Det är mörkt och kvavt och flugorna surrar över jordgolvets madrasser. Kitou har inget jobb och ingen skola att gå till. På kvällarna sitter hon här med mormor och sjunger, allt från psalmer till pop. Hon ler och säger:

– Jag drömmer om att bli sångerska.

Kvinnor är utsatta i de väldiga tältlägren. Rapporter talar om män som tvingar dem gå med på sex för matkuponger. Risken för att bli våldtagen har ökat.

Darlenes hade förlorat mor och dotter. Väskorna hon sålde var försvunna och systern svårt skadad.

– Jag började sälja mig till män för att få något att äta, säger hon.

Nu betalar fem eller tio män om dagen runt tjugo kronor var för att ha sex med henne. De tar henne till små bås, med kartongbitar på golvet, som går att hyra.

Har hon tur är det över snabbt. Har hon otur har de druckit så mycket att de inte klarar av att ha samlag och blir våldsamma. Hon visar skärsår i ansiktet och på armen. Tittar ut i luften med en blick som saknar liv.

– Jag har ingen historia och ingen framtid. Jag bara väntar på nästa katastrof. Försöker att inte dö.

Begravt sin familj

Det sista kvällsljuset silas genom de målade glasfönstren i kyrko-

ruinen vid Saint Anne-torget, med sina budskap om evigt liv. Kreolsk hip-hop pumpar över torget.

Darlene vill visa oss något. Vi går till Saint Honoré-gatan en bit bort. Hon viker in mellan två raserade hus. Pekar mot marken där hennes hem låg, sjunker ner och gråter.

Där, under grus och skräp och oljan från en sprucken plastflaska, har hon begravt sin familj. I morgon, på årsdagen, ska hon gå tillbaka hit. Sopa ytan ren och lägga en blomma. Den dagen tänker hon inte låta männen köpa hennes kropp.

Den dagen tillhör bara hennes dotter och hennes mamma – hela det liv hon inte längre har.