”Herr Höstdepp är en jobbig jävel”

Karin Schmidt om årstidens triste ledsagare

NYHETER

Han knackade på min dörr för några veckor sedan. Han hälsade avmätt och presenterade sig som min nye ledsagare under hösten. Jag hade ju träffat några av hans släktingar tidigare år, så jag släppte in honom. Sedan dess har han bott på min soffa. Jag möts av honom på morgonen, han säger inte god morgon utan suckar bara. Sedan följer han med mig när jag duschar, borstar tänderna, gör frukost, går till jobbet. Hela tiden.

På dagarna är han pratglad.

Eller glad och glad – han pratar.

Maler på om att livet ändå är ganska trist, att vi alla är offer, att det är kallt. Ibland är han ironisk, säger: Vad ROLIGT att det regnar idag när vi ska cykla.

Värst är han ändå när vi ska sova. Då ska han ner på botten av det svarta och gräva. Och älta.

Herr Höstdepp är helt enkelt en jobbig jävel.

Och jag har förstått att han har en enorm släkt, som tränger sig på med sitt bohag hos väldigt många. Vi får dras med känslan av att aldrig vara på topp, att inte vara glada för sådant vi brukar vara glada över, att gå runt och tycka att vi är ganska värdelösa.

Men så kan vi ju inte fortsätta i all evighet.

Så jag har bestämt mig. Jag tänker sparka ut honom. Må han kvida och hålla på med sina trista upprepningar om allsköns jävlighet men nu har jag fått nog. Han kan stå där utanför dörren och gnälla. Där hör vi honom inte. För vi som har tröttnat på den här "vännen" sitter tillsammans och glammar och skrattar och planerar nästa muntra tillställning. Och vi vet att höstmörkret och tristessen är övergående.

Var så säker: Det bli vår igen!

Om inte, kan vi alltid vända oss till tabletter och duktiga psykologer som kan lotsa oss genom herr Höstdepps komplicerade bekantskap.