Dagens namn: Hjalmar, Helmer
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter

Först liv – sedan död

Hon föddes på morgonen – på eftermiddagen dog mamman i jordbävningen

Christopher, 3, och Christella, 1. ”På något sätt måste jag ordna ett jobb. Annars kommer mina barn inte att få gå i skola.”ensam kvar Här vid katedralen födde Jocelyn, 20, sin dotter. På eftermiddagen träffades hon av en sten när skalvet slog till mot Haiti. Nu tar Pierre Fritzrobert, 23, ensam hand om sina barn Christopher, 3, och Christella, 1. ”På något sätt måste jag ordna ett jobb. Annars kommer mina barn inte att få gå i skola.”ensam kvar Här vid katedralen födde Jocelyn, 20, sin dotter. På eftermiddagen träffades hon av en sten när skalvet slog till mot Haiti. Nu tar Pierre Fritzrobert, 23, ensam hand om sina barn Foto: URBAN ANDERSSON

PORT-AU-PRINCE. Christella föddes på trottoaren utanför katedralen för ett år sedan. Sedan föll stenarna.

Hennes mamma dog, men Christella lever.

I går hedrade människorna i Port-au-Prince på Haiti sina döda.

Aftonbladets Staffan Lindberg och Urban Andersson.   Aftonbladets Staffan Lindberg och Urban Andersson.

Pierre Fritzrobert, 23, går till katedralen som ligger alldeles bakom hans tält. Den har sett hans dotter födas och hans hustru dö.

Fast nu är den i ruiner.

Han tar Christella, 1, under armen och sonen Christopher, 3,i handen och tar sig försiktigt över de stora stenblocken som täcker det som en gång var kyrkans golv. Det är flickans födelsedag i dag.

Tidigt på morgonen den 12 januari i fjol fick hans hustru Jocelyn, 20, värkar. Pierre gav sig ut på gatan för att hitta någon som kunde köra henne till sjukhuset. När han kom tillbaka var barnets huvud redan på väg ut.

Vid katedralen fanns en kvinna som brukade hjälpa att förlösa fattiga. Hon bredde ut en filt direkt på gatan, under ett jättelikt krucifix. Klockan nio kom en flicka till världen. De bestämde sig för att kalla henne Christella.

Pierre såg till att Jocelyn fick något att äta, sedan var han tvungen att arbeta. Tvärs över gatan låg Monseigneur Guillioux-skolan, där han tvättade bilar åt föräldrar som lämnade sina barn. En vanlig dag kunde han tjäna motsvarande 40–50 kronor.

Klockan 16.53 kände Pierre Fritzrobert hur marken började skaka. Sedan såg han stenblock falla och katedralen kollapsa.

Han sprang över gatan, men när han kom fram var Jocelyn redan död. Christella, som legat intill, hade träffats av samma sten och blödde i benet.

En man i kvarteret tog hand om flickan. Pierre begravde sin hustru i en massgrav intill kyrkan.

     

Människor går mot katedralen i processioner eller en och en. De sjunger och ber. Har klätt upp sig i fina, vita kläder.

Det är ettårsdagen av jordbävningen och inga skolor är öppna, inga banker och nästan inte en affär. Dimman har skingrats så man ser hela vägen ut till havet.

Vidskepliga röster har talat om att det kan hända igen, om makterna vill, just denna dag. Men marken är stilla, allt är stilla, och ännu är det en stund kvar.

     

Jag frågar Pierre hur han försörjer sin familj.

– Det är svårt. Jag kan inte arbeta eftersom jag måste ta hand om barnen, säger han.

Föräldrarna är döda sedan flera år, men hans bror hjälper honom ibland. Om Pierre hade pengar skulle han köpa en låda läsk eller cigaretter eller vad som helst och sälja utanför tältet.

– På något sätt måste jag ordna ett jobb. Annars kommer mina barn inte att få gå i skola.

Hela natten har han tänkt på Jocelyn.

– Jag bad till Gud att jordbävningen bara skulle vara en dröm, att hon skulle komma tillbaka.

Pierre Fritzrobert byter barnens kläder, så att de är rena. En man på andra sidan gatan reser sig. Nu är det dags. Från kyrkor nära och på håll hörs sången från tusentals människor. Ett hundratal vita ballonger stiger mot himlen.

Klockan är 16.53.

Ett ögonblick passerar, men inget förändras.

     

Vad gör man på ettårsdagen av en jordbävning?

Utländska hjälporganisationer håller presskonferenser på stadens dyra hotell. De vill visa vad de har gjort, så att ingen ska tro att det är deras fel att landet står stilla.

Pierre Fritzrobert sitter i sitt trasiga tält intill den raserade katedralen med sina barn.

Kvällssolen fyller kyrkoruinen med varmt ljus och ute på gatan börjar människor sakta röra sig hemåt. Pierre Fritzrobert följer dem inte med blicken.

Han stannar kvar i sitt tält intill katedralen, där hans dotter är född och hans hustru är begravd.

SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet