”Vi trodde vi kunde kontrollera naturen”

Dammen byggdes för att skydda människorna – nu dränker vattnet landskapet

NYHETER
Svämmar över Wivenhoedammen byggdes för att skydda storstaden Brisbane från framtida översvämningar. Nu är dammen överfull och myndigheterna försöker lätta på trycket utan att dränka alltför mycket av landskapet nedanför.
Svämmar över Wivenhoedammen byggdes för att skydda storstaden Brisbane från framtida översvämningar. Nu är dammen överfull och myndigheterna försöker lätta på trycket utan att dränka alltför mycket av landskapet nedanför.Foto: jerker ivarsson

WIVENHOE, QUEENSLAND.

Står man uppe på vallen till den enorma Wivenhoedammen och ser vattnet spruta ur de öppna luckorna och dränka landskapet nedanför upplever man påtagligt naturens kraft. Dammen rör sig. Marken glider under mina fötter.

Först litar jag inte på mina sinnen, så jag frågar väktaren Victor Hooper, 27. Han har till uppgift att hindra nyfikna från att stanna på krönet där man på ena sidan ser vattenmagasinet och på den andra Lockyerdalen.

Hooper kommer från byn Toogoolawh som i likhet med otaliga andra samhällen isolerades av flodvågen förra veckan.

– Jag tog mig inte hem på fyra dagar.

Han ser ut över landskapet där vattnet från dammen förenar sig med Brisbanefloden till en bred, snabbt framforsande brun sörja. Färgen kommer av all jord som regnen och översvämningarna dragit med sig.

– Visst rör sig vallen, säger han. Men den håller.

Wivenhoedammen byggdes efter översvämningen 1974. Ingen påstår att den innebar människans seger över naturen, men i praktiken var det nog vad delstatens styrande politiker och teknokrater tänkte sig.

Dammen skulle skydda storstaden Brisbane från framtida översvämningar.

Katastrofen förra veckan berodde på att mellan 6,5 och 7,5 miljarder ton vatten föll över sydöstra Queensland på 72 timmar. I måndags fick den lilla staden Toowoomba 200 millimeter på en timme (nederbörden på ett år i Stockholm är runt 540 millimeter). Det hade redan regnat i veckor så marken tog inte emot mer. Skyfallet förvandlades till en flodvåg som dränkte den vida Lockyerdalen.

Wivenhoedammen var redan överfull. Den hade nått 190 procent av sin kapacitet. Vattendjupet var i onsdags 74,81 meter och hade det stigit ytterligare 90 centimeter skulle vattnet okontrollerat ha forsat över kanten, 1 600 kubikmeter i sekunden. Då hade vattnet stigit ytterligare en meter på gatorna i Brisbane.

Nu försöker man lätta på trycket utan att dränka alltför mycket av landskapet nedanför.

En bit bort, där vattnet från dammen förenar sig med Brisbanefloden, sväller den och blir tre kilometer bred och så djup att den dränker en bro. Bilar stannar vid kanten, män och kvinnor stiger ur och tittar förundrat.

Robert och Deborah Scully har kunnat lämna sin by för första gången på en vecka. Den var avskuren. Polisen släppte ner mat från en helikopter. Samma sak med Nathan Howard. Han kommer från en förort till Brisbane. En annan man, Kevin Moore, berättar att han tvingades fly från sin villa klockan två på natten. Hans dotters hus översköljdes och förstördes.

Alla har de sluppit ur fångenskapen som naturen tvingade på dem. Alla står de nu och ser på den tysta floden. Den gör även människorna dämpade.

– Det var dumt att tro att vi kunde kontrollera naturen, säger Kevin.

Nathan, som är ung och kör motorcykel, skämtar.

– Jag satt fast i en vecka och det var ett enda långt party. Jag slapp jobba och snuten var upptagen med annat än att störa vanligt folk.

De har upplevt något som kommer att ingå i australiernas gemensamma minne, något de kommer att prata om i decennier.

Har de lärt sig något?

De har sett nya värden hos sina grannar och vänner. Alla talar om sammanhållning, solidaritet, mod, självuppoffring.

De flesta har nog blivit en smula ödmjukare.

Och samhället i stort, har det lärt sig något?

Wievenhoedammen skulle skydda dalen och Brisbane. Så man fortsatte att bygga på slätten nedanför bergen och nära floden. Man trodde att man kontrollerade vattnet.

Dubbelt så många hus dränktes i förra veckans översvämning som i den 1974.

Victor Hooper står på vallen till den överfulla dammen. Marken rör sig under fötterna på honom. Han tittar på kaskaderna och säger det självklara:

– Häpnadsväckande ... det är otroligt vad naturen kan göra.