När vi blev fler var jag inte längre så ensam
Vid Svenska mässan i Göteborg finns en knutpunkt för olika spårvagnslinjer – och en naturlig mötesplats för människor från olika kulturer och förhållanden. Här, i mötet mellan etniciteter och förutsättningar, finns den smältdegel som till slut fick Aftonbladets kolumnist Natalia Kazmierska att känna sig hemma i Sverige.
Foto: SARA RINGSTRÖM
Det är en missuppfattning att Sverigedemokraterna hatar alla invandrare.
Sanningen är att SD rangordnar alla invandrare.
De ger människor olika karaktärsdrag utifrån bisarra etnokriterier, ungefär som i en uppdaterad form av skallmätning. Främsta hatobjektet är kort sagt utomeuropeiska muslimer som anlänt till Sverige efter 1985.
Medan sådana som jag, vithudade och kristna, hamnar högre på listan.
Jippie, som att vinna på raslotto!
Lyllo mig.
Men när lyckoruset lagt sig är det fortfarande en sak jag inte riktigt förstår.
Hur gick det till?
Exakt var och när blev jag egentligen integrerad i samhället? Eftersom rasismens intåg i riksdagen sägs bero på den svenska integrationspolitikens misslyckande känns det relevant att reda ut hur det borde göras. När blir utbölingen en i gänget?
Vi börjar från start.
Hände det kanske redan när jag landade på Arlanda på 1980-talet och åkte minibuss till de pastellfärgade barackerna på flyktingförläggningen i Flen?
Nja, troligen inte.
Ärligt talat så kunde jag knappt säga uppehållstillstånd på svenska, umgicks av naturliga skäl bara med andra flyktingar och hade i allmänhet, som femåringar brukar, en ganska oklar uppfattning om vilket hörn av världen jag över huvudtaget befann mig i.
Sannolikt inträffade det inte heller under skolgången, i miljonprogrammet utanför Örebro.
Det var för övrigt en tid som Jimmie Åkesson förmodligen minns med värme: rasismen var en begynnande folkrörelse.
Folk klottrade BSS i viadukterna, gick omkring med stålhätta och heilade på Stortorget. Visst hade jag klarat ett basic språktest där och då – men umgicks å andra sidan med finländare och libaneser i förorten.
Jag tvivlar på att det inträffade när vi köpte utegrill och blommiga badenbadenstolar till radhusaltanen. Eller när de polska orden plötsligt började försvinna puts väck ur minnet och jag stod helt stum med luren i handen när mormor ringde.
Var det måhända när jag började på universitetet som jag blev folkbildad och svensk på riktigt?
Knappast, eftersom jag inte kunde försörja mig själv och gick på studiebidrag. Om man motiverar mångkultur med ekonomisk nytta, det vill säga med att ni svenskar ska kunna tjäna pengar på mig i form av skatt och tillväxt, får vi nog leta oss fram till min allra första heltidsanställning.
Det vill säga hösten 2009.
Men tänk om det varken handlar om språk, utbildning eller arbetslinje. Utan om något helt annat.
Vid närmare eftertanke kände jag mig helt och hållet hemma i Sverige först vid 2000-talets början. Innan dess var jag fortfarande van vid att ofta vara den enda invandraren, på vår gata i småstadsidyllen, i kompisgänget eller i skolan.
Jag blev aldrig mobbad eller
trakasserad, men det gick bara inte att dölja att jag alltid stack ut.
Då, plötsligt, hände något. Jag var inte längre ensam. Det här landet fylldes av människor som precis som jag hade ett konstigt efternamn och aldrig fattat grejen med "Hylands hörna". Någon på tv kom från Bosnien, en kille på Ica bröt på arabiska medan en familj från Iran flyttade in i radhuslängan.
Det var inte jag som integrerades – det var Sverige som smälte ihop med mig.
