Frågorna som aldrig fick några svar

NYHETER

Hur kan man gå från att döda två personer i självförsvar, som Joakim Ericsson själv säger, till att någon timme senare stycka deras kroppar?

Och hur kan man sedan leva med lögnen i tre års tid?

På det fick vi aldrig några svar.

Linda Hjertén bevakar rättegången kring helikopterrånet.
Linda Hjertén bevakar rättegången kring helikopterrånet.Foto: Lina Boström Einarsson

Joakim Ericsson ändrar nästan aldrig min eller röstläge eller kroppsställning. Vare sig han talar om hur han stjäl en båt, drar upp en fisk eller styckar sin mormors före detta pojkvän Sölve.

Hans ljusa röst svarar lugnt på alla frågor. Han säger att den version han nu berättar är sanningen. Men vem ska veta? Han har ljugit sig igenom åratal av förhör och fortfarande är det stora hål i hans berättelse.

Åklagarna ägnade eftermiddagen åt att försöka få honom att trassla in sig i sina egna lögner, att visa för rätten att han ljugit förut, bedragit och förfalskat.

De lyckades stundom göra Ericsson irriterad men de fick honom aldrig att vika från sin sista version – att han dödade Sölve och Irene i självförsvar.

Att döda en annan människa måste vara fruktansvärt. Men att göra det han gjorde sen, att stycka, paketera och frakta två döda kroppar, när man aldrig begått ett våldsbrott förut eller som han själv säger, aldrig ens varit i slagsmål, det är inte bara ovanligt – det borde ju vara en skräckupplevelse för honom.

Men Ericsson klarade inte bara av det.

Han lyckades även leva med hemligheten i flera år och dessutom dra nytta av den.

När Sölve och Irene var borta, innan någon visste att de låg på botten av Häljasjö, sålde han Sölves bil och använde pengarna till en fiskeresa. Han tog lån i Sölves namn, förfalskade hans namnteckning och skaffade ett Visa Guld-kort.

När misstankarna riktades mot honom ljög han för polisen i otaliga förhör. Han svor för sin familj att han inte var inblandad.

Joakim Ericsson berättade flera gånger under rättegången i dag om sin skräck att åka fast men han nämnde bara en gång att dödandet inte var meningen.

Inte heller får vi veta hur han så snabbt kunde gå från att som han säger, panikslaget upptäcka vad han gjort mot Sölve och Irene, för att sedan bestämma sig för att göra sig av med kropparna. Han försökte aldrig återuppliva dem. Han ringde aldrig polis eller ambulans. I sin berättelse gick han direkt från att konstatera att de låg livlösa på marken till att bestämma sig för att han måste göra sig av med dem.

Och inte en enda gång berättade han om den blodiga fasan det måste ha inneburit att stycka två personer, eller "dela på dem" som han själv säger. Om det bekom honom eller inte, det var får vi aldrig veta.

Kanske lider han, som den första lilla rättspsykiatriska undersökningen antyder av en psykisk störning.

Kanske vill han bara glömma.

Läs mer: