Tack, men ibland är barnlöshet lösningen

NYHETER

Nobelpristagaren Robert Edwards - alla provrörsbarns urfader - är inte bara en hyllad forskare som gjort hundratusentals infertila föräldrar överlyckliga.

Han kan också ses som diskussionsunderlag till hur vi ser på våra barn, andras barn och i förlängningen allas våra barn.

Embryot till dagens medicinpris ligger inte i första hand i ett provrör utan i varje föräldrapars hjärta, i längtan efter en liten bebis, med allt vad det innebär av livsavgörande ställningstaganden.

För de flesta är drömmen inte mer komplicerad än att de ser till att bli gravida, och sedan är det klart.

För andra förvandlas drömmen till en lång resa i infertilitetetens tecken.

Det börjar förväntansfullt med ett första besök på en fertilitetsklinik - landstingets om man inte är för gammal och tror sig ha all tid i världen innan det är för sent, privat om man har råd och vill snabba på processen.

Där får man veta att det krävs i genomsnitt tre IVF-försök innan man blir gravid. "Om man ens blir det", skulle man kunna lägga till om man vill ge paret en realistisk bild.

För det är inte så enkelt som att IVF ersätter den egna kroppen reproduktionsoduglighet.

I vårt fall blev försöken otaliga eftersom vi i läkarnas ögon inte kunde misslyckas.

Läkarna hade fel.

De ska i efterhand premieras för sin aldrig sinande entusiasm som höll oss vid liv i flera år. Men med facit i hand hade det varit ärligare att informera oss om att svensk IVF-hjälp inte är fantastisk utan snarare ett lotteri.

Först efter fem försök i Sverige insåg vi att man i en handfull länder runt om i Europa erbjöd så kallad PGD, preimplantatorisk genetisk diagnostik. Med hjälp av ett sådant test kan man på ett tidigt stadium, redan tredje dagen i provröret, se om det blivande barnet bär på något av de kromosomfel som är kopplade till risken att få tidigt missfall.

Det handlar inte att välja vilket barn man vill ha, som många kritiker vill få det att framstå som. Men genom att välja det provrör som har intakta kromosomer ökar man alltså chansen för att IVF-försöket överhuvud taget ska lyckas. Särskilt för äldre par utan kända problem men med många försök bakom sig.

Så vi reste, till Barcelona där IVF-expertisen är oslagbar. Det var vår i luften, kliniken låg i stadens finaste kvarter och gynekologen var universums snyggaste man. Men det hjälpte inte.

Vi tillhörde helt enkelt några av de tio procent som aldrig får någon förklaring till sin infertilitet.

För många är det beskedet en tragedi.

För oss var det lyckligtvis inte det.

Jag ska inte hyckla, visst drömde jag i början om att klappa på min mage, men ju mer vi tänkte efter och vände ut och in på våra känslor, desto mindre viktig blev graviditeten och desto viktigare blev själva barnet.

Parallellt med IVF-försöken hade vi startat en adoptionsutredning och inför det som skulle bli det sista IVF-försöket kände vi att det fick vara nog.

Det fanns redan barn någon annanstans i världen som vi skulle kunna få äran att bli föräldrar till. Varför insistera på något som inte ville sig och som vi, i ärlighetens namn, inte kände var nödvändigt?

Sju år efter det första klinikbesöket kan jag råda alla som står i början av sin barndröm att sätta sig ner och fundera.

Vad vill ni egentligen? Hur viktigt är det att barnet är biologiskt? Är det något ni ens funderat på?

Därifrån till adoption är vägen lång och betydligt mer plågsam än alla IVF-försök.

Att tvingas vänta i upp till fyra-fem år på först utredningar och sedan byråkratin i respektive adoptionsland får det mest blodiga IVF-försök att framstå som en bagatell.

Utan att förringa någons barnlängtan kan jag idag inte förstå varför vi klamrade oss fast så länge vid IVF-träsket.

Knappast för att vi ville föra vidare våra förträffliga gener med fotbollshysteri, städmani och matsnobbism.

Snarare för att vi var fast i IVF-karusellen som varje månad pendlade mellan eufori och platt fall, uppfyllda av att tävla med våra egna kroppar om personbästa resultat: högsta möjliga antal äggblåsor, bästa äggkvalitet, snabbaste spermierna, snyggaste blastocysterna, perfekta PGD-testet. Ett internt OS i fertilitet.

Det är förståeligt, men samtidigt sorgligt. Under tiden går tiden, fort, och sedan kommunerna sänkt adoptionsåldern till högst 42 år är resultatet att många IVF-par missar även adoptionståget.

Eller som min man uttryckte det när han fick höra vem som fått årets medicinpris:

– Jaha. Så detta är alltså mannen som gjort att vi är en halv miljon fattigare.

Ja, men en fantastisk, unik liten dotter rikare.

För utan alla dessa fruktlösa IVF-försök hade vi aldrig nått våra drömmars mål. Hade vi gjort bara ett IVF-försök mer eller mindre så hade vi, hemska tanke, hamnat på "fel" plats i den kinesiska adoptionskön och inte blivit sammanförda med just vår lilla pärla.

Det, om något, hade varit en tragedi.

Så grattis Robert Edwards, men framför allt –  tack för att din forskning inte är felfri.