Dagens namn: Signe, Signhild
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter

”Ni måste skriva om det här”

Aftonbladet är på plats på Tahrirtorget i Kairo – där demonstranterna lägger sina liv i militärens händer

DE GER INTE UPP Utanför Tahrirtorget håller livet sakta på att bli mer normalt, men demonstranterna går ännu att räkna i tiotusental. Alaa Mohamed är skadad och utmattad, men vägrar lämna torget innan Mubarak avgår. DE GER INTE UPP Utanför Tahrirtorget håller livet sakta på att bli mer normalt, men demonstranterna går ännu att räkna i tiotusental. Alaa Mohamed är skadad och utmattad, men vägrar lämna torget innan Mubarak avgår.

KAIRO. I natt sover han under en stridsvagn.

– Jag är här för revolutionen, säger han.

Alaa Mohamed, 35, har nått nollpunkten – där liv är lika mycket värt som död.

Affischer med döda kroppar fyller Tahrirtorget mitt i Kairo. En man går ner på knä på asfalten och sträcker sina armar mot skyn:

– Mubarak har dödat dem!

– Mubarak är en hund!

Runtomkring honom går människor från bild till bild. De håller fram sina mobiltelefoner, dokumenterar tyst sin revolution.

Alla vet att gatstenarna när som helst kan börja falla igen.

     

Alaa Mohamed, 35 ligger på en filt framför en stridsvagn. Om nätterna kryper han in under den för att sova. Plåstret i pannan borde ha bytts för länge sedan och ögonen är matta efter dagar med lite mat.

Han går inte härifrån nu.

– Jag har kommit för revolutionen, säger han.

Intill ligger jämnåriga vännen Alaa Abu Mayed. De känner varandra sedan gymnasiet. Alaa Mohamed är ingenjör, Alaa Abu Mayed lärare på en statlig teknisk högskola. Båda tjänar runt 1 500 kronor i månaden.

Varje gång de ska förnya körkortet eller koppla in vatten i lägenheten eller gå till ett sjukhus som egentligen ska vara gratis måste de betala mutor. De berättar om känslan att sjunka djupare i fattigdom, samtidigt som andra kör nya Mercedes.

Att ha valt ett liv utan pengar framför att bli en del av systemet.

– Under varje år med Mubarak har stressen ökat. Vi har kommit till nollpunkten, där liv är värt lika mycket som död, säger Alaa Mohamed.

Han fingrar på glasögonen som sprack när han fick en sten i huvudet onsdags.

– Tunisien blev vår gnista. Nu kan inget få oss att gå härifrån.



     

Väldiga stridsvagnar riktar sina kanoner mot torget. När som helst kan de öppna eld och på några minuter skjuta sönder protesterna mot president Mubarak. Men efter två veckor har militären fortfarande inte valt sida.

Demonstranterna går ännu att räkna i tiotusentals, men har blivit färre. Uthålligheten prövas, torget är en plats för en slutlig kraftmätning.

Män och kvinnor kommer hela tiden fram till oss. De undrar vad människor i Sverige tycker. Varför vår regering inte kräver att Mubarak avgår omedelbart. Varför världen är så tyst.

Lukten sprider sig från de tillfälliga toaletterna.



     

Språkläraren Fatma Adbel-Fattah, 31, talar högt och snabbt om sina två vänner.

De försvann i fredags när de lämnade torget.

– Ingen vet var de är. Vi tror att säkerhetspolisen har tagit dem.

Runt henne har männen samlats i en klunga. Men Fatma Adbel-Fattah ger dem inte ordet. Hon fortsätter att berätta om sina vänner, vars namn hon inte

vågar avslöja.

– Här inne är det säkert, här håller vi koll på varandra. Men på vägen hem slår polisen till. Mängder av människor har försvunnit på samma sätt.

– Ni måste skriva om det. Bara om omvärlden vet om det kan det stoppas.

Fatma Adbel-Fattah har varit här sedan i torsdags, trots pappans förbud. Hon går ingenstans nu. Inte förrän Mubarak är borta och hon kan gå hem säkert.



     

Utanför Tahrirtorget håller livet sakta på att bli mer normalt. Små affärer och banker öppnar, mellan utbrända regeringsbyggnader.

Folk går tillbaka till sina jobb, men framåt eftermiddagen ringlar sig kön flera hundra meter lång till torget. Det är prydliga män och kvinnor. Kontorsarbetare och studenter som vill bli kvällens revolutionärer.



     

Rykten sprids sig över torget. Det sägs att de intellektuella blir färre, att det muslimska brödraskapet håller på att ta över.

En man som presenterar sig som Osama vill bjuda på dadlar och cigaretter. Han frågar vem jag är och vad jag tänker skriva. Säger att Mubarak trots allt måste respekteras, att demonstranternas bild är för enkel.

Efteråt kommer en ung man i träningsoverall fram.

– Presidentens spion, säger han lågt.



     

Alaa Mohamed brukar tänka på hur Mubarak först försökte ignorera demonstranterna, men misslyckades. Hur han sedan försökte skjuta ihjäl dem, förgäves. Hur hans tredje steg – att förhandla – kommer att gå lika illa.

– Då återstår bara det sista steget: att han avgår.

Alaa Mohamed ser ut över torget, där skymningen snart ska falla. Han ser människor strömma till, trots det stundande utegångsförbudet.

Om några timmar kryper han in under stridsvagnen igen. Lägger sitt liv i militärernas händer – precis som alla andra här.

SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet