”Vi älskar Mubarak”

Aftonbladet har träffat en egyptisk familj som stöttar presidenten – mitt i det stora upproret

1 av 3 | Foto: URBAN ANDERSSON
Saana, 63, bor med sin dotter Mona, 20, i Nazlet-as-Saman utanför Kairo. Nu väntar de båda på livstecken från Sameh, 24.
NYHETER

KAIRO. Sameh, 24, begav sig till torget för att strida för Mubarak.

Efter fem dagar är han ännu inte tillbaka.

– Bara gud vet vad som har hänt min son, säger Sanaa, 63.

De träffades på ett kafé i Nazlet as-Saman, en förstad till Kairo i öknen nära pyramiderna, i tisdags i förra veckan. Vissa jobbade i små affärer som sålde parfymer, papyrus och vykort. Andra ordnade turer för turister med kameler. Sameh var hästskötare.

Det var sent på kvällen. På teve sa Mubarak att han skulle avgå till hösten, men demonstranterna vägrade att ge upp. Deras protester hade skrämt i väg alla turister. Sameh och de andra männen kände sig desperata.

Vad skulle de leva av?

Till slut fattade de sitt beslut: att ta sig till Kairo. Dagen därpå gav de sig av, Sameh på en häst, andra i bilar eller på kameler.

Själva hävdar männen att de bara ville visa sitt stöd för Mubarak. Men på eftermiddagen red de rätt in i kravallerna på Tahrirtorget. Stenar och flaskor kastades och det sköts skarpa skott. Människor sårades och dog samtidigt som tumultartade tv-bilder kablades ut över världen.

Vi smugglas förbi väntande hästar och kameler, genom allt trängre gränder. För två veckor sedan levde folket i Nazlet-as-Saman av utländska turister. Nu kan det vara farligt att visa sig med en västerlänning.

Bad honom stanna

Bakom en öppen port, i ett enkelt rum med tjocka mattor bor Saana, 63 med sin dotter Mona, 20, sin mor Hamida, 93 och – fram till i förra veckan – Sameh.

Det är på samma gång kök, sovrum och vardagsrum. Kvinnorna sitter ut med väggarna och ser på teven, som visar de senaste bilderna från demonstrationerna.

Sanaa säger att hon försökte hindra Sameh från att åka till torget.

– Jag bad honom, snälla, åk inte. Men han lugnade mig och sa att de var flera som skulle åka och att de skulle hålla ihop.

Den arabiska kanalen Al Jazeera sände direkt från torget. Sanaa såg hur männen från Nazlet-as-Saman red in på hästar och kameler. Hon ryckte till.

Där, i kaoset, var Sameh på sin häst!

”Var så snäll”

Till kvällen väntade hon oroligt. Timmarna gick och han svarade inte på mobilen när hon ringde. Till slut kom en granne och sa att av de 25 som åkt hade tre inte kommit tillbaka. Sameh var en av dem.

– Var är min son? Var är min son? skrek Sanaa.

Rummet är inte det minsta kallt, men Sanaa är invirad i filtar. Mona häller upp små glas till oss med sockrigt te.

– Min son var så snäll. Han hade alltid ett fint leende. Det var han som kom med mat till mig, för att han hade pengar. Och för att mina ben är för dåliga för att gå, säger Sanaa.

Letat på sjukhusen

Togs Sameh av militären? Slets han ner från hästen och slogs ihjäl av folkmassorna som krävde Mubaraks avgång? Ingen vet.

Sanaa har gått från sjukhus till sjukhus förgäves.

– Jag vet inte vad jag ska tänka. Jag kan bara be och gråta och hoppas.

På teven återger reportern det senaste ryktet: att Mubarak skulle vara på väg till Tyskland. Jag frågar Sanaa vad hon tänker. Hon svarar att det inte längre spelar någon roll. Vad som helst får hända med hennes land, bara hon får sonen tillbaka.

Men Mona bryter in:

– Jag förstår dem inte. Vi älskar Mubarak här. Han tar hand om folk. Det har funnits problem med korruption. Men han försöker komma till rätta med dem.

Turisterna ger jobb

För henne och hundratusentals andra egyptier som lever på utländska besökare är det enkelt: Mubarak står för stabilitet. Det leder till turister, jobb – och pengar.

Pyramiderna är stängda. Ett par gator bort köar folk för att få billigt bröd av Mubaraks regim. Med tomma magar är yttrandefrihet en avlägsen lyx.

Sanaa kysser sin favoritbild på Sameh, snyter sig och virar in sig i ännu en filt. Dörren mot gränden står öppen, men sonen syns inte till.

Fotnot: Aftonbladet har på familjens begäran inte tagit med deras efternamn i texten.