Skulle köpa mat – blev torterad

Aktivisten Abdel, 30: De vill få oss att ge upp

NYHETER

KAIRO. Abdel Rahman Fares, 30, lämnade torget för att köpa mat.

Då kom Mubaraks hemliga polis.

– De band mig och gav mig elchocker, säger han.

Polisen finns ingenstans och överallt i Kairo just nu. De syns inte, bär civila kläder, men bevakar demonstranterna hela tiden.

Tahrirtorget är en fristad. På andra sidan avspärrningarna börjar ett annat, brutalare Egypten.

Abdel Rahman Fares har varit på Tahrirtorget dygnet runt, varje dag, sedan protesterna började för sexton dagar sedan.

Han jobbar på en reklambyrå, men är också bloggare och aktivist och har förföljts av polisen i flera år.

I lördags, efter tolv dagar på torget, började det bli ont om mat. Och nätterna var kalla.

Sent på kvällen skulle Abdel Rahman och tre vänner lämna torget. Tanken var att hämta bröd och ost och filtar i en av vännernas lägenhet, bara några minuters promenad bort.

Vid elvatiden på kvällen fick de höra att det skulle vara säkert och lämnade torget. De gick igenom den inre avspärrningen, som bemannas av demonstranterna, och den yttre, där militären står.

Tortyrförhör

De korsade en gata och gick runt ett hörn. Där stod ett tiotal män i vanliga kläder. De närmade sig Abdel och de andra – slog dem i magen, tog kraftiga tag runt midjan och vräkte in dem i en skåpbil.

De kördes snabbt genom staden, förbi flera avspärrningar utan att stanna. Till slut kom de fram till en polisstation vid Lazghuntorget.

Där lämnades de över till vanlig polis. De bands med plastband i händer och fötter. Fick ögonbindel och leddes till ett kylt rum.

Där skulle de bli kvar hela natten. Då och då släpades de ut till ett annat rum, där de slogs med batonger och fick elchocker. Abdel Rahman skakar med kroppen för att visa.

– Det gör så ont. Som en fruktansvärd kraftig stöt, säger han.

Efter varje misshandel följde förhör. Frågor som skreks in i hans öron:

– Vad gör ni här? Vem betalar er? Förstår ni inte att ni aldrig kommer att vinna?

– Mubarak har gjort allt för er!

– Ni ska dö!

Gripen tidigare

Det var inte första gången Abdel Rahman greps av polis. Men den här gången var annorlunda. Slagen var hårdare och taktiken en annan.

– De ville få oss att inse att det var lönlöst. Att vi aldrig skulle lyckas.

Efter ett tag fick de sitta ner. Timmarna gick, Abdel Rahman skakade i kylan.

Efter vad som skulle visa sig vara 18 timmar leddes han och de andra ut i en bil och kördes till utkanten av Kairo.

Där ställdes de upp bredvid varandra och fick order att hålla upp armarna och räkna till tio. Abdel undrade om de skulle skjutas.

Ett, två, tre... ... tio.

Poliser klev fram och slet av dem ögonbindlarna och klippte upp banden. Ljuset stack i ögonen.

De gick mot några hus långt borta, som visade sig vara förstaden Gisr El Siws, och kunde ringa efter hjälp.

Ger inte upp

Abdel har gripits så många gånger att skräcken försvunnit. Hela tiden hos polisen tänkte han bara på en sak: rörelsen.

– Jag var rädd för att de skulle knäcka oss. Att de gjorde så här med alla, att de andra skulle hinna ge upp.

Han tänder en cigarett och ser ut över torget, där en halv miljon samlades till största protesterna hittills.

Revolutionen har överlevt, men målet är inte nått.

Så börjar han prata med sina vänner på mobiltelefonen. De har nya planer. Tahrirtorget är inte nog, protesterna ska vidgas till fem nya torg och moskéer.

– De kan gripa oss och slå hur mycket de vill. Det gör oss bara starkare.