Nu är Candrahs långa resa över

Familjen tog ett sista farväl på Ålands hav

1 av 8
har funnit frid Mamma May-Len Ekh kysser urnan med Candrahs aska. Familjen samlades i går på fartyget ”Eckerö” för att ta farväl efter den långa kampen.
NYHETER

ÅLANDS HAV. May-Len Ekh, 53, kramade och kysste urnan med sin dotters aska en sista gång.

Sedan böjde hon sig ut över relingen.

I går tog Candrah Löfgens långa resa slut.

Det började med ett brev till Socialstyrelsen i vintras. Candrah Löfgren, 32, bad om hjälp att få stänga av respiratorn som hållit henne vid liv i 26 år.

– Jag vill dö medan huvudet ännu är klart. Innan kroppen ruttnar bort, sa hon.

Aftonbladet berättade i flera reportage om hennes kamp för att få dö – och glädjen när hon till sist fick rätt.

Den 5 maj sövde en läkare på Danderyds sjukhus ner henne. Sedan drog mamma May-Len Ekh, 53, ut slangen till respiratorn.

Slutet blev värdigt

Tre månader senare klev mamman i går ombord på fartyget ”Eckerö” i Grisslehamn, på väg mot Åland där familjen har sina rötter. I handen höll hon urnan med Candrahs aska.

May-Len Ekh sörjer sin dotter. Men hon kan också glädjas åt att dottern fick som hon ville. Och att slutet blev värdigt.

– En kollega sa: ”Du har frid i dina ögon”. Och så är det nog. Det känns bra, i hjärta och själ.

May-Len tvekade aldrig.

– Vi fick förbereda oss i så många år, Candrah och jag. Vi visste ju båda hur det skulle sluta, att hon skulle dö.

Vi passerade de sista, kala skären. Kaptenen styrde upp ”Eckerö” mot vinden.

La i backen.

Och för en stund låg den stora färjan alldeles stilla.

Släppte tillsammans

Besättningen hade skiljt av ett litet utrymme på akterdäck med plats för Candrahs närmaste: May-Len, lillasyster Lilian Ekh, 24, hennes pojkvän, mormor och morfar och några vänner och assistenter.

– Nu får hon sin sista resa, sa May-Len.

Sedan gick hon och Lilian tillsammans fram till relingen med urnan. De såg på varandra, hade kommit överens om att släppa på tre.

Ett-två-tre.

May-Len släppte.

– Mamma, jag kan inte, sa Lilian.

Men en stund senare släppte hon ändå taget. Urnan föll åtta meter ner i det grönvirvlande havet.

Den for runt en stund i vågorna, bland rosorna och tygpåsen med den sista dosan Göteborgs rapé – innan den försvann för alltid ner i djupet.