Städar undan slaget

Men lugnet är bräckligt på den första dagen i det fria Egypten

1 av 3 | Foto: URBAN ANDERSSON
putsar pansarvagnen Karim Mahmoud, 24, har varit på Tahrirtorget sedan revolutionen bröt ut. |Efter att ha firat Mubaraks avgång hela natten skurar han nu bort klotter från en stridsvagn. Karim är en av många demonstranter som självmant har börjat städa och torget fylls av Kairobor. Det är den första fria dagen, en vanlig arbetsdag, och lugnet sänker sig. Men folket har fortfarande lång väg kvar till ett bättre liv.
NYHETER

KAIRO. Männen under statyn vägrar att lämna torget.

De är hemlösa och har ingenstans att gå.

Då kommer soldater springande och misshandlar dem med sparkar och slag.

Det är den första dagen i det fria Egypten.

Karim Mahmoud, 24, har varit på Tahrirtorget sedan första dagen, festat hela natten och står nu i dammet och skrubbar bort klottret på en stridsvagn.

Bokstav efter bokstav av ”Mubarak är en tjuv” försvinner.

– Vi egyptier har fått tillbaka vår stolthet. Då måste vi också lära oss att ta hand om det som tillhör oss, säger han.

Det är den första dagen i frihet och många har självmant börjat städa. Gatstenar som brutits upp sätts tillbaka, trottoarernas kanter målas i svart och vitt och dammet yr från sopborstarna.

Lyckan från i går finns kvar, sången och dansen fortsätter. Ändå har något förändrats. Demonstranterna packar ihop och torget fylls av vanliga Kairobor.

Träffade kärleken i kaoset

Ahmed El Hakim, 31, turistguide från Hurghada, sitter ensam kvar och tittar ut, medan tälten runt honom rivs.

– De nya som kommer är så prydliga i fina, rena kläder. Var höll de hus när vi gjorde revolution?

Vi träffade honom första gången när vi stannade kvar på torget natten till i torsdags. På småtimmarna berättade han att han träffat en kvinna som hette Esheima. De pratade politik i timmar och när hon gått till sitt tält tänkte han inte längre på Mubarak.

Sent i fredags kväll, framför flera andra, friade han.

– Hon blev röd i ansiktet, men såg glad ut. Nu ska hon tänka på det.

I ett hörn av tältet ligger Esheimas svarta jacka kvar.

– Om gud vill kommer hon att svara ja.

Målet är ännu inte nått

Bilder av Mubarak bryts loss eller målas över och ingenstans går hans anhängare att hitta.

Den tidigare Mubaraktrogna dagstidningen Al-Ahram delas ut gratis på gatorna. Förstasidan är fylld av en väldig glädjebild och rubriken ”VI VANN”.

Få är intresserade. Den 26 januari – efter revolutionens första dag

– skrev samma tidning att folket uppvaktade sin poliskår med blommor och choklad.

Aktivisten Reham Refaat, 28, pekar på att de ännu inte sett slutet. Att flera punkter först måste uppfyllas innan målet är nått.

Grundlagen ska ändras, nya kontrollsystem ska byggas upp

mot korruption. Och det behövs garantier för att militären inte tar makten.

I dag är vanlig arbetsdag i Kairo och hon går tillbaka till sitt jobb som byggingenjör.

– Nu är det viktigt att vi fortsätter att följa vad som händer otroligt noga. Då kommer revolutionen att lyckas.

Soldaterna går till attack

Demonstranter och soldater hjälps åt att röja vägspärrarna, släpar bort utbrända bilvrak och lyfter tunga block.

Under en staty på Abdel Moneim Riad-torget sitter en grupp på runt trettio män kvar. De påstås vara hemlösa, har ingenstans att ta vägen och vägrar att lämna platsen.

Strax före klockan tre börjar männen slå i taken på de utbrända bilvraken. Det dunkar över gatan. Folk skyndar till. Situationen är spänd, det går några minuter, sedan slår soldaterna till.

De rusar över torget. Vissa jagar ikapp männen, andra springer i riktning mot åskådarna.

Hundratals människor, som sekunderna innan glatt sig åt sin frihet, springer skräckslagna tillbaka och klättrar över staket för att söka skydd på smågatorna.

Vi är där, mitt i kaoset, och flyr med de andra. Efter en kort stund går vi tillbaka och ser vad som händer: hur soldaterna trycker ner flera av männen på asfalten. Slår dem med knytnävarna och sparkar dem med kängorna.

De gripna körs från platsen. Och demonstranterna, de som velat störta Mubarak, visar sitt stöd för militären. Soldaterna får rida på deras axlar. Man applåderar och sjunger att folket och militären är ett.

En officer säger till oss att männen krävde egna bostäder för att gå därifrån. Och att de var på väg att ge sig på en ensam polis. Men uppgifterna går inte att kontrollera.

Lång väg kvar för folket

Attacken är inte typisk för den egyptiska revolutionen. Vi som var där kommer att minnas demonstranternas vänlighet och stolthet. Och tänka på det blod som aldrig behövde spillas.

Ändå säger den hur bräckligt lugnet är. Diktatorn är störtad. Vägen till ett bättre liv för den stora massan är lång.

Det är den första dagen i det fria Egypten.