Fruktad – av alla

”Alla regimer fruktar de unga männen”

1 av 4 | Foto: ULF HÖJER
beordrad protest Motasem Jad, 28, på Lejontorget i Ramallah. Demonstranterna med palestinska flaggor och porträtt av president Mahmud Abbas är utkommenderade tjänstemän från ministerierna.
NYHETER

RAMALLAH.

Han kan bära olika namn, hans papper kan visa att han är algerier, tunisier, egyptier, jordanier, palestinier eller vilken annan nationalitet som helst i Nordafrika och Mellanöstern.

Mannen alla fruktar bär miljoner olika namn, ändå är han samma person:

Han är mellan 15 och 30 år gammal, han är arbetslös, han lever under en förtryckande regim och han hyser föga hopp om framtiden. Han är dessutom ofta välutbildad. Han kan mer om världen, har bättre utblick och fler kontakter via nätet än de byråkrater, poliser och politiker som gör livet surt för honom.

Det behövs inte mycket för att han tillsammans med sina generationskamrater ska ge sig ut på gatan, ställa sig framför poliser som har batonger och pistoler och som skyddar sig med hjälmar och genomskinliga sköldar av plexiglas.

Kom igen då! ropar den unge mannen. Han kastar en sten. Han vill slå sig igenom poliskedjan och ta sig fram till presidentens palats, kungens palats ...

Den unge mannen på bilden heter Motasem Jad. Han är 28 år och bor i Ramallah på Västbanken. Han har en filosofie kandidatexamen i statskunskap från Yarmouk-universitetet i Jordaniens huvudstad Amman.

Jobbade på call center

Han studerade där i fyra år.

Utbildningen kostade motsvarade 250 000 svenska kronor och betalades av Motasems far, en specerihandlare i Jenin som var välbeställd fram till det andra palestinska upproret 2002. Han hade många kunder från Israel, men de slutade komma och Motasems far tvingades slå igen sina två butiker.

Motasem har aldrig haft ett arbete som motsvarar hans utbildning. Det enda jobb han haft var på ett call center och det är tre år sedan.

Han har lämnat Jenin och bosatt sig i Ramallah för han står inte ut med tjatet och gnatet där hemma. Då är det bättre att dela lägenhet med två kompisar, även om de inte har råd med ordentlig värme. Tvårummaren med kokvrå på Nablusgatan är utkyld, Motasem sitter med täckjackan på i den slitna soffan som han köpt för en struntsumma i Kalkilya. Där har folk det ännu sämre ställt.

Inget område i världen har så många unga i arbetsför ålder som Nordafrika och Mellanöstern. De dominerar sina samhällen. Men det finns inga jobb för dem.

2005 fanns det 95 miljoner ungdomar i åldern 15–24 år i regionen.

Vana vid nätets öppenhet

26 procent, 25 miljoner individer, var arbetslösa, vilket är den högsta arbetslösheten i världen, betydligt värre än tvåan Afrika söder om Sahara.

Samtidigt har Nordafrika och Mellanöstern upplevt en explosion av utbildning. Årskull på årskull av nybakade akademiker marscherar ut från universiteten bara för att mötas av samhällen som står stilla politiskt och ekonomiskt.

De är vana vid nätets öppenhet, de kommunicerar med Twitter och Facebook och de styrs av kungar och presidenter som låter sig hyllas på beställning och som förpassar motståndare till säkerhetspolisens källare.

”Vi hugger av händerna”

Motasem Jad promenerade i går genom Ramallah. Han tar ofta långa promenader för att slå ihjäl tiden.

Han kom fram till Lejontorget, egentligen en blygsam rondell, som är stadens centrum. Karlar med palestinska flaggor och porträtt av president Mahmud Abbas fyllde platsen. De var tjänstemän från ministerierna, utkommenderade för att hylla statschefen som i ett nervöst anfall har upplöst regeringen. Flaggorna och porträtten var nya och distribuerades från ett lastbilsflak.

– Vi hugger händerna av den som rör vår president! ropade