En flod av mod

Maryam, 28, var en av hundratusentals som i går krävde frihet för folket i Bahrain

1/24
NYHETER

MANAMA. I Washington och London, i Jerusalem och Riyadh, i Moskva och Manama undrar politiker och militära strateger vad som sker i Mellanöstern.

Ingen av dem hade räknat med Maryam Mirza, en 28-årig lärare i Bahrain. I går förmiddag var hon med i en liten demonstration som lärare och elever ordnade tillsammans. Den var ett förspel till eftermiddagens stora, i vilken 100?000 människor, kanske 200?000, skulle delta.

Det var den största demonstrationen i Bahrains historia, så mäktig att den blev något mer än en manifestation för politiska krav.

Den var ett samhälle på marsch.

Först liknade det en helgdagspromenad där alla, tystlåtna men glada, gick åt samma håll, som om de hade ett ärende på Pärltorget. Allt eftersom ledet tätnade ökade ljudnivån, och strax skanderade demonstranterna samma ord som för två veckor sedan hördes i Kairo:

– Folket kräver att regeringen ska bort!

Khalifa Al-Khalifa har varit premiärminister sedan Bahrain vann självständighet från Storbritannien 1971 och det säger vad man behöver veta om demokratin i landet.

Kraven var högljudda men stämningen glad och vänlig. Den överväldigande majoriteten av demonstranterna var shiamuslimer, de utgör majoriteten av befolkningen. Kungafamiljen är sunni och av detta kan man dra slutsatsen att Bahrain står inför ett religiöst inbördeskrig. Men demonstranterna skanderade:

– Sunni och shia är bröder! Sunni och shia är bröder!

Många förundrades över den mänskliga floden: Bahrain har blott 750 000 invånare. Gång på gång kom män fram till mig och frågade: Har du någonsin sett så många människor?

Det var lätt att glömma att floden bestod av individer och att varenda en av dem som gick där, i likhet med Maryam Mirza, hade frågat sig om det var värt risken och, om svaret var ja, om man ändå hade modet att gå ut.

Maryam Mirza såg inte ut som en revoltör. Hon var klädd i den traditionella svarta klädedräkten abayah och på höger axel hade hon en falsk Gucciväska. ”Jag har inte råd med en riktig.”

Strategerna i Washington och London, i Jerusalem och Riyadh, har aldrig räknat med denna magra, kortväxta kvinna.

De senaste 100 åren i Mellanöstern har cirklat kring spelet mellan stormakter, mellan stormakterna och lokala regenter och mellan härskarna i regionen. Vem bryr sig om en underbetald lärarinna i Manama? Vem

brydde sig om de magra, seniga beduinerna i öknen eller småhandlarna i Damaskus gränder?

Kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike drog linjer i sanden och skapade nya länder, till exempel Jordanien och Syrien, och installerade härskare de fann lämpliga. Pjäser i det stora spelet.

Hur många har inte hört skämtet om att Churchill ritade gränsen mellan Kuwait och Irak på frihand efter en lång och god lunch.

Nu är det främst USA som försöker styra och ställa. Bahrain är bas för amerikanska femte flottan vilken patrullerar Persiska viken för att garantera flödet av olja till väst.

I morgon stänger årets försvarsmässa i Förenade Arab­emiraten. Tusen utställare på 124?000 kvadratmeter. Kom och köp stridsvagnar, flygplan, robotar, kulsprutor och automatkarbiner!

I höstas blev historiens största vapenaffär klar. USA säljer stridsflygplan och attackhelikoptrar till Saudiarabien för 60 miljarder dollar. År 2009 spenderade Gulfstaterna, där Bahrain ingår, 64 miljarder dollar på försvarsmateriel.

Samtidigt lever 40 procent av invånarna i Mellanöstern i fattigdom. Aldrig har de haft något att säga till om. De har levt under

tyranner eller mer eller mindre auktoritära regimer och ingen räknade med att Maryam Mirza skulle gå ut på gatan och ropa slagord.

Vad kan hon göra mot alla flygplan, helikoptrar, robotar, minor, haubitsar, granatkastare, kulsprutor och karbiner?

Vapnen skulle garantera regimernas säkerhet. Och så demonstrerar och revolterar människor över hela Nordafrika, och över stora delar av Mellanöstern.

Polisen i Bahrain kan inte spärra in 100 000 eller 200 000 med­borgare som i går ropade:

– Frihet! Frihet! Frihet!

Maryam Mirza berättade om sin usla lön. Hon och hennes man, som är revisor, lever med sina barn i en tvårummare i svärföräldrarnas villa. Maryam sa att hon är urless på att vara nertryckt, urless på att ha dålig

ekonomi, men framför allt, sa hon, demonstrerar hon för sin värdighet.

– Jag vill ha ett samhälle med yttrandefrihet och respekt. Våra barn ska inte behöva vara rädda.

Några kolleger stod bakom Maryam och de lutade sig fram och ville ha ett ord med i laget. De skrattade.

Militären sköt skarpt förra veckan men ändå var stämningen på Pärltorget avspänd och vänlig. Om detta är en revolution är det en uppsluppen med underfundig humor som påminner om Tjeckien.

”Folk byter regeringar, regeringar byter inte folk”, stod det på en banderoll som hängde ner från en viadukt.

”Vi kräver inget mer än fullständig förändring”, sa en annan.

Jag frågade Maryam om hon är rädd.

– Förut var jag det. Men när de sköt människor här på torget försvann min rädsla. Jag har besegrat rädslan.

Några timmar senare kom människorna som besegrat sin rädsla i tusenden och åter tusenden. Jag stod i en och en halvtimme och såg ett demonstrationståg som snarare var en mäktig flod. Vid ett tillfälle fattade deltagarna varandras händer och sträckte dem upp mot skyn:

– Allt vi har är våra händer! Vi har inga vapen! Allt vi har är våra händer! Vi har inga vapen!

Av alla scenarier stormakternas och de lokala härskarnas strateger kunde skissera, tänkte de minst på detta.

Att Maryam Mirza ska ändra historiens gång.