Tillsammans in i det sista

Norska Ida Wassås och maken Frodes kamp för livet – och för kärleken

NYHETER

Det finns ingen lämplig tidpunkt för cancer.

När norska Ida Wassås får beskedet på sin 27-årsdag har hon verkligen inte tid för sjukdomen. Hon är ju nykär i sin Frode.

– Det blev väldigt snabbt mycket att bestämma i vår relation. Det var många samtal, många kramar, många tårar. Men vi kände att ”detta bör vi göra tillsammans”, säger Ida.

Parets kamp pågick i ett år, sju månader och elva dagar.

Luftvägsinfektionen ville inte ge sig.

Det är vintern mellan 2008 och 2009 och till sist beslutar sig läkarna på sjukhuset i norska Buskerud för att lägga in den då 26-åriga Ida Wassås för vidare utredning.

På sin födelsedag, den 6 mars 2009, får hon beskedet:

Cancer.

Pojkvännen Frode, som precis vunnit hennes hjärta, tvekar aldrig.

– Ida har haft cancer nästan hela tiden vi varit tillsammans. Men jag har aldrig varit lyckligare än med henne. Trots alla orättvisor som hon mött står hon upprätt. Vacker, med ett lugn och attityd som är helt unik, säger Frode Wassås till den norska tidningen Verdens Gang.

Tillsammans bestämmer paret sig för ett motto:

”Störst av allt är kärleken.”

Ida skrivs över till Radiumsjukhuset den 19 mars. Hon får diagnosen äggstockscancer, som spridit sig till buk, bröst och lunga.

Läkaren sätter henne på en sex månader lång och extremt ansträngande cellgiftkur.

Men ”monsterbehandlingen” fungerar inte, och vid sidan om kampen för sitt liv tvingas Ida Wassås och pojkvännen också att börja slåss mot läkaren som de känner inte gör tillräckligt. Ida anses som en ”besvärlig” patient. En som ställer krav, ber om specialister, frågar frågor.

– En läkare som inte gör sitt bästa är oförlåtligt, säger hon.

På sin 28-årsdag, exakt ett år efter beskedet, gifter hon sig med sin Frode.

Det är den bästa dagen i bådas liv.

– Hon är så stark. Jag är otroligt stolt över henne, säger Frode, som nu är hennes make, till VG.

Ida Wassås har tagit kontakt med tidningen för att få sin historia dokumenterad. Och hon skriver på sin blogg. För att dela med sig, skriva av sig.

”Är det konstigt att jag älskar min Frode?

Vaknade till detta SMS idag:

"Varje dag med dig är min bästa dag! Älskar dig så mycket, min flicka!”

En sådan dag måste bara bli bra, och det har den varit också."

En vårdag i april får Ida Wassås plötsligt beskedet att läkarna gett upp.

Hon, Frode och läkaren som hon i smyg kallar för ”Dr Hopplös” sitter på Radiumsjukhuset och ska diskutera hennes fortsatta vård. Mötet börjar gå mot sitt slut när läkaren plötsligt säger orden:

”Ja, och nu förflyttas Ida till den palliativa vårdenheten på Ullevål, de tar över ansvaret.”

– Jag var helt oförberedd. Jag visste inte vad ”palliativ” betydde, säger Ida till VG.

Hon går hem och googlar ordet. Och beskriver det som en käftsmäll när hon inser betydelsen.

”Palliativ vård är en form av behandling som fokuserar mer på att minska och lindra symptom än att hitta ett botemedel.”

Förtvivlad skriver hon:

"Här sitter vi och har ett möte för att leta efter fler svar.

Vi söker botemedel.

Vi planerar vad vi ska göra härnäst och då får jag det här beskedet?

Jag är inte redo att ge upp.

Jag ska vara frisk!

Jag vill leva!”

Frode är förtvivlad.

Han vankar fram och tillbaka på sjukhuset tills han plötsligt står utanför sjukhusdirektörens dörr. Han vacklar. Vågar han?

Till sist knackar han på dörren. Och får ett samtal där han känner att han tas på allvar. Sjukhusdirektören styr upp ett möte där Idas läkare fråntas ansvaret. Hon får två nya läkare.

– Det var många motstridiga känslor. Men äntligen kände jag att någon lyssnade på mig, säger hon till VG.

Nya undersökningar följde. Och med dem – nya diagnoser. Enligt de nya experterna hade Ida Wassås inte äggstockscancer, utan en mera aggressiv form av cancer i buken och lungorna. Ida får en ny tid för operation den 18 maj.

Den ger inte det resultat som Ida och Frode hoppats på. När kirurgerna öppnar Idas mage hittar de en svulst som vuxit sig in i flera vitala organ. Den är omöjlig att operera. De kan bara sy ihop henne igen och försöka tänka om.

Ida säger att hon är villig att pröva vad som helst och läkarna bestämmer sig för sex nya stenhårda omgångar av cellgifter. Den 29 maj är det Frodes tur att skriva i bloggen:

"Tusen tankar och inget att berätta. Det är så jag känner.

I kväll är det jag som får uppdatera Idas blogg. Ärligt talat hade jag hoppats att jag aldrig skulle behövt göra det.

I dag har Ida varit sliten.”

I mitten av september får Ida beskedet hon fruktat:

Hennes njurar kommer inte att klara en behandling till. Den sjätte och sista cellgiftsbehandlingen stoppas. När VG träffar Ida på nytt vet hon om att oddsen är dåliga. Hon berättar att hon söker efter alternativa behandlingar på nätet, samtidigt som hon försöker vara ett stöd för andra som blivit sjuka.

Hon ger samma råd till alla:

Ställ krav innan det är för sent.

Hon spänner ögonen i VG:s reporter, Jorunn Stølan.

– Det är en sak du måste lova mig. Om jag dör, måste du lova mig att publicera den här artikeln ändå.

Reportern lovar.

Nästa inlägg på Idas blogg, den 17 oktober, skrivs av Frode:

”Ida var så vacker hela vägen, även när det var över.

Hon hade ingen smärta, och hon kämpade så att vi kunde ta ett fint farväl av henne.

Hon var en ängel.”

Se tv-teamets film

Klicka på tv-rutan i toppen av den här sidan för att se det norska tv-teamets minidokumentär. Den är fem minuter lång.