”Jag är folket”

Gaddafi styr Libyen blodigt och brutalt – men ser sig själv som andlig uttolkare av folkviljan

NYHETER

Muammar Gaddafi har styrt Libyen i 42 år, längre än någon annan ledare i både Afrika och arabvärlden.

En spektakulärt klädd diktator som bara håller sig med kvinnliga livvakter och som med politisk fingertoppskänsla brutit sitt lands diplomatiska isolering.

Klämtar klockan för honom nu?

Den 1 september 1969 genomförde den 27-årige officeren Gaddafi och andra unga militärer en oblodig statskupp mot Libyens kung Idris I.

Monarkin avskaffades och den nya libyska arabiska republiken proklamerades.

Med list och hårda nypor hade Gaddafi snart tillskansat sig all makt och började utveckla sin högst säregna politik: ett system som är en blandning av arab­nationalism, islamism och socialism.

Formellt har folket all makt och deltar i politiken genom lokala ”folkkongresser”, som vart fjärde år ska förmedla beslut till den nationella folkkongressen.

Gaddafi ser sig som andlig uttolkare av en nation som enligt honom styrs genom direkt­demokrati.

Ledarens kritiker – och de är många – hävdar att han är en envåldshärskare som styr Libyen med järnhand.

Alla medier kontrolleras noggrant av staten och enligt människorättsorganisationer som Amnesty och Human rights watch fängslas och torteras dissidenter.

Vissa regimkritiker har försvunnit spårlöst och enligt rapporter har hundratals människor dömts till döden på egendomliga grunder.

Gaddafi och hans regim hade länge, för att uttrycka det milt, kontroversiella relationer med stora delar av världen.

I mitten av 80-talet anklagade USA och andra länder Libyen för att vara huvudfinansiär för den internationella terrorismen.

PLO och IRA är två organisationer som ska ha fått betydande bidrag och Libyens säkerhetstjänst påstods vara direkt inblandad i den palestinska terror­gruppen Svarta september, som genomförde Münchenmassakern under sommar-OS 1972.

1988 dödades 270 människor då ett passagerarplan sprängdes över den skotska byn Lockerbie. Libyen fick skulden och FN införde omfattande sanktioner mot landet.

Konsekvenserna blev svåra för ett redan fattigt land. Men blockaden upphörde då Gaddafi 1999 beslöt att lämna ut de två män som misstänktes för Lockerbie.

Och efter decennier av motsättningar med omvärlden inleddes en ny epok i Libyens historia 2003.

Gaddafi övergav planerna på att skaffa kärnvapen och började söka uppgörelser med flera länder rörande olika terrorattentat på 80-talet. Han tog även ansvar för Lockerbie.

Libyens ledare kunde än en gång börja resa runt i världen i sin dräkt prydd med porträtt på andra afrikanska ledare, sitt beduintält som han tar emot gäster i och sina kvinnliga livvakter. ”De låter sig inte distraheras lika enkelt som manliga”.

En diplomatisk kris utbröt visserligen med Frankrike för några år sedan då Gaddafis son, Hannibal, kallad ”lyxvärldens värsting”, slog sönder en hotellsvit i Paris och hotade personalen i lobbyn med pistol.

Sedan misshandlade han sin fru och satte sig berusad i sin Porsche och körde i 140 kilometer i timmen på fel sida av vägen nerför avenyn Champs-Élysées.

Fransk polis blev ursinnig då Libyen hävdade att den unge mannen hade diplomatisk immunitet. Kontroversen löstes dock snart.

I dag förfogar Libyen över stora oljefyndig­heter och betydande ekonomiska resurser och har sedan sanktionerna upphävdes prioriterat en utbyggd infrastruktur och byggande av bostäder, sjukhus och skolor. Libyen är, möjligen i konkurrens med Sydafrika, världs­delens rikaste nation.

Men det är ett slutet land som vi inte vet mycket om.

– Det är svårt att få information om situationen i Libyen. Vi vet mycket litet om det landet jämfört med till exempel Egypten, säger Mellanösternexperten Alexander Atarodi.

Att det var Gaddafis son Saif el Islam som i ett tv-sänt tal häromkvällen varnade demonstranterna för inbördeskrig och ”floder av blod” tolkas av bedömare som att denne har en viktig position i landet just nu.

Men även Libyens många stammar har inflytande. De utgör en splittrande faktor inom armén, som Gaddafi därför aldrig riktigt litat på.

– Gaddafis regim är personbaserad. Han sitter på makten och delar ut viktiga poster till i första hand sin släkt och i andra hand till medlemmar i sin egen stam, Gadadfa, säger Mellanöster-kännaren Aron Lund.

– Under de ekonomiska problemen på 90-talet sökte han stöd hos andra stammar. De fick en del poster och lokalt självbestämmande. Regimen behövde deras stöd.

Enligt uppgifter som bekräftades i går kväll har nu en av de viktigaste stammarna, Warfalla, vänt Gaddafi ryggen och gjort gemensam sak med demonstranterna.

Vi vet inte hur det kommer gå i Libyen, men mycket talar för att den gamle diktatorn utkämpar sin sista strid.