”17 dagars rättegång är över”

NYHETER

Helikopterättegången är slut.

17 dagar i den träpanelsbeklädda källaren på Bergsgatan, inne i Stockholms tingsrätts fönsterlösa säkerhetssal där de åtalade får sitta på rad bakom ett skottsäkert glas, är över.

Och nu börjar ett särdeles tufft jobb för rätten.

Rättsprocessen har nämligen inte bara varit lång. Den har varit märklig, stökig och extremt svårbedömd.

Jag har suttit med under så gott som varenda rättegångsdag och sällan har jag suttit på en rättegång där åklagare och advokater så ofta tjäbblat med varandra och så öppet hånfullt skrattat åt varandras retorik.

Och sällan har jag sett en utredning med luckor så stora att de knappt borde få kallas luckor – snarare gapande hål. Det viner kallt och blåser snålt genom hålen, ibland så pass att det vinden hotar slita med sig den 3800 sidor tjocka förundersökningen.

Var är det 39 158 000 kronor stora rånbytet till exempel?

Vilka är de två andra männen i depån bredvid Safa Kadhum? Det har ju inte ens åklagarna låtsas att de vet och de anklagar inte någon av de åtalade männen i salen för att vara någon av de svartklädda och maskerade männen man ser på övervakningskamerafilmen.

Vem är hjärnan bakom rånet? Åklagarna har under utredningens gång vid flera tillfällen antytt att en man som kallas Stockholms gangsterkung och som nu bor i Serbien kan ligga bakom planeringen av det spektakulära rånet. Men han har aldrig delgivits misstanke och aldrig fått chansen att försvara sig själv.

Hur kunde det enda ögonvittnet som säger sig sett piloten försvinna i den så kallade "slasken" och inte upptäckas innan rättegången drogs igång? Den 17-åriga flickan beskriver en helikopterpilot som inte alls liknar den tv-producent som misstänks ha flugit rånhelikoptern.

Och hur kunde rånarna ha så exakta mått på stegarna de använde för att ta sig ner för de olika passagerna i depån? Hur kunde de veta var i byggnaden de skulle gå? På filmen ser de aldrig ut att tveka över var uppräkningsrummet låg eller vilka verktyg de skulle behöva för att ta sig in. Hade de någon på insidan som flera av advokaterna antydde i sina slutanföranden och vem var då det?

Men runt hålen finns så klart en hel del struktur. Åklagarna har haft stora resurser, en hel del tid och pengar.

De har haft spanare, tillåtelse för rumsavlyssning, gjort avancerade telefonkartläggningar och husrannsakningar.

Indicierna är många. De åtalade männen omgärdas av misstänkta omständigheter och knyts till varandra på mer eller mindre märkliga sätt.

Det finns även teknisk bevisning vad än de namnkunniga försvararna säger.

Som telefonsamtal där affärsmannen talar om att rekrytera en pilot.

Som dna-spår i olika former: i en handske och på en tändare, på en odetonerad sprängladdning och på en gps.

Och även om tv-producentens försvarare kanske kan förklara sin klients dna på gps:en med kontamination är dna-spåren på buntbanden som hittades i depån svårare att klargöra.

Buntbanden hade använts för att spänna fast stegarna på helikoptern, stegarna som användes av gärningsmännen vid rånet. Försvaret hävdar att rånarna kan ha hittat producentens gamla buntband inne i helikoptern och använt dem. Men enligt åklagarna återfanns tv-producentens dna just på den del av buntbanden där man drar åt dem, och ingen annan persons dna fanns på banden än tv-producentens.

Indiciemål är svåra. För att männen ska kunna dömas ska det vara styrkt bortom rimligt tvivel att de är skyldiga.

Det går inte att känna med hjärtat. Det går inte att lyssna till sina misstankar eller väga in att nästan alla av männen bakom säkerhetsglaset erkänner att de är kriminella eller åtminstone rör sig i kriminella kretsar.

Man måste se till bevisen. Till de hårda, kalla fakta som finns.

Och vinden rycker och sliter i dem med full kraft.