Dagens namn: Emma
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter

Deras hem – en refug

VARDAG I KAOS   Elva månader efter jordbävningen som krossade Haiti är det fortfarande kaos i huvudstaden Port-Au-Prince. Monice Milor, 27, och dottern Mialove Ettenne, 1, lever tillsammans med 500 andra hemlösa i lägret Sou Rails på refugen mitt i motorvägen. Deras tidigare hemkvarter ligger fortfarande i ruiner. VARDAG I KAOS   Elva månader efter jordbävningen som krossade Haiti är det fortfarande kaos i huvudstaden Port-Au-Prince. Monice Milor, 27, och dottern Mialove Ettenne, 1, lever tillsammans med 500 andra hemlösa i lägret Sou Rails på refugen mitt i motorvägen. Deras tidigare hemkvarter ligger fortfarande i ruiner. Foto: URBAN ANDERSSON

    För Eduard, 25, och Jaqueline, 16, börjar tältet mitt på motorvägen kännas allt mer som ett riktigt hem. Men Eduard får dricka hembränd rom om nätterna för att stå ut med oljudet av lastbilar och bussar utanför tältduken.

    Aftonbladets Peter Kadhammar och Urban Andersson är tillbaka på skräckens ö. Människorna där trodde att det var över efter jordbävningen – men det var bara början.

PORT–AU–PRINCE.

Man kan naturligtvis ha olika måttstockar för vad som är ett normalt liv, men allt eftersom ­tiden går blir det liv man tvingas leva i någon mening normalt.

För Eduard Mackenson, 25, innebär det att bo i ett provisoriskt skjul i mittsträngen på den stora vägen mot Leogan. Enorma lastbilar, mindre pickuper och bussar av alla storlekar dånar förbi dygnet runt. Vägen är rak och bred och frestar förarna att trampa på gasen. Varje gång ett fordon passerar fladdrar presenningen som utgör Eduard Mackensons vägg.

Precis som med ordet ”normalt” är betydelsen av ordet ”provisoriskt” flytande. När övergår Eduard Mackensons ruckel från att vara ett provisoriskt skjul till att vara ett permanent hem?

Säljer sina kroppar

Han fruktar att han redan har passerat den gränsen. Eduard och hans fru Jaqueline, 16, har bott här sedan jordbävningen den tolfte januari. De är inte ensamma. Refugen tjänar som en halv ­kilometer lång tomtmark, vägg i vägg ligger hem för familjer, hem för ensamma, hem för mödrar som med yttersta ansträngning håller ihop sina ­familjer, hem för flickor i de yngre tonåren som upptäckt att deras enda möjlighet att tjäna pengar är att sälja sina kroppar.

– Kan jag göra något för dig? Ring mig! säger en flicka som kanske är 14 år. Hon står vid väggen av dammiga presenningar.

Lägret har blivit en liten stadsdel med ett namn, Sou Rails. Skjulen är förvånanande lika i storlek, två gånger en och en halv meter ungefär, men om man går längs refugen ser man små tecken på skillnad i välfärd.

Någon har lagt gamla däck på gatan och fyllt dem med sten för att hindra bilarna att köra för nära. Här bor alltså en ägare av däck. Någon har en dörr av fyra hop­spikade plankor. Här bor alltså en ägare av fyra plankor. En annan har en dörr av en spånskiva.

Någon äger en plaststol.

Dricker rom för att sova

Eduard Mackenson har inget av detta. Hans egendom består av kläderna han går i (jeans, tröja, plasttofflor), en plastdunk, två små tvättfat av plåt, två block av lättbetong (pallar inomhus), och en otroligt dammig filt på en upphöjning som ska föreställa säng.

Jag frågar hur han kan sova när lastbilar och bussar dundrar förbi någon meter från hans huvud. Han kan inte.

– Om jag har råd köper jag hembränd rom och dricker den på nätterna.

Vad säger Jaqueline om det?

– Hon förstår mig. Spriten lättar mina bekymmer.

Eduard och Jaqueline är bara två av 500 öden i lägret, och lägret är bara ett av ungefär 1?200 i landet, och alla hemlösa är tillsammans uppåt en och en halv miljon.

Det betyder att i nationen ­Haiti har hemlöshet blivit något normalt, men det är ingen tröst för­alla dessa individer. Eduard står och röker en mentolcigarett av märket Comme il Faut, som han köpt för tre gourdes.

Det motsvarar ungefär 54 öre och är vad Eduard har råd med. Han har inte haft pengar till frukost. Han står och väntar på att någon bekant ska komma förbi och låna honom en slant.

Eduard och Jaqueline är fattiga men inte så fattiga som det först kan verka.

Nio kronor om dagen

Jaqueline arbetar åt en kvinna som har ett matstånd inne i stan. Jaqueline får ett mål gratis per arbetspass och tjänar motsvarande nio kronor om dagen. Före jordbävningen hade 55 procent av haitierna en lägre inkomst än den summan, så Jaqueline och Eduard tillhör medelklassen.

Å andra sidan blir sådana begrepp meningslösa när tillvaron handlar om att varje dag finna ­något att äta.

Jaqueline arbetar från sex på morgonen till sex på kvällen, sju dagar i veckan. Eduard letar påhugg på byggen. I en stad som till stora delar består av ruiner borde det vara möjligt att finna arbete för en murare, som är Eduards yrke. Men ingen bygger. Rasmassorna är kvar där husen kollapsade och Eduard hittar bara undantagsvis jobb.

Pojken dog på gatan

För ett par veckor sedan hade han tur och fick haka på ett bygglag sju dagar i sträck. Den sammanlagda lönen uppgick till motsvarande 165 kronor.

Eduard och Jaqueline har en son tillsammans, Evanson, två år. Pojken är inte här, han bor hos mormor nere i Leogan.

– Detta är ingen miljö för ett barn.

Eduard pekar på en fläck på vägen.

– En pojke blev överkörd där.

Han pekar lite längre bort.

– Och där blev en gammal kvinna påkörd.

Invånarna i Sou Rails har inte fått någon hjälp i form av matpaket eller andra förnödenheter. Men en fransk islamisk organisation har placerat 30 bajamajor längs trottoaren, vilket medför olägenheten att den som behöver gå på toa måste springa mellan lastbilarna och bussarna. Tre invånare har dödats och fem skadats sen januari.

För den som kommer utifrån är det svårbegripligt varför människor klamrar sig fast på en refug. Varför flyttar inte Eduard och Jaqueline också till Leogan? Den staden förstördes visserligen till 90 procent men ingen miljö kan vara sämre än att bo på landsvägen. Förra månaden mejade en bil ner flera tält.

Eduard säger att i Leogan finns inga jobb alls. Där kan inte Jaqueline tjäna sina nio kronor om dagen. Eduard kan inte hoppas på några påhugg.

Dessutom är refugen nära ruinen efter det hus som fram till tolfte januari var Eduards och Jaquelines hem. De hyrde huset så de har egentligen ingen egendom att vaka över. Grushögen tillhör någon annan. Men människor har en tendens att hålla sig kvar i sina hemkvarter även när där inte finns något kvar.

105 000 hus förstördes i jordbävningen och ytterligare 188 383 skadades så svårt att de är obeboeliga. Alla dessa byggnader representerar liv av strävanden, arbete, förhoppningar, trygghet, hemtrevnad, en samlad familj, bekanta ansikten, en hyggligt fungerande vardag.

Lämnar inte frivilligt

Skulle man bara lämna dem? Även om huset nu är en ruin? Få gör det frivilligt, inte heller Eduard och Jaqueline.

Så han står vid sidan av tältet och röker den mentholcigarett han hade råd med i dag. Tältet har han låst med en repstump, en symbolisk åtgärd. Den som vill gå in rycker bara bort repet och där inne finns ändå inget att stjäla.

Men det är Eduards och Jaquelines hem, deras enda. I Sou Rails har det onormala blivit normalt och det provisoriska permanent.

– Jag har inga drömmar, säger Eduard.

Han tänker efter en kort stund.

– Jo, jag vill ha ett hus, det vill jag verkligen.

Klicka på bilden för större version.   Klicka på bilden för större version.
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet