Dagens namn: Paul, Pål
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter

Han saneras – och dumpas

Jean-Luselle föll ihop död på gatan – men får ingen begravning i kolerans Haiti

Mot sista vilan – i en massgrav Saneringspersonal rycker ut och tar hand om de döda som hittas på gatan. Jean Luselles ämnka ropar förgäves: ”Han dog inte av kolera! Han dog inte av kolera!” Mot sista vilan – i en massgrav Saneringspersonal rycker ut och tar hand om de döda som hittas på gatan. Jean Luselles ämnka ropar förgäves: ”Han dog inte av kolera! Han dog inte av kolera!” Foto: urban andersson

PORT-AU-PRINCE.

Kärlek i kolerans tid ser ut så här:

Jean Luselle var en av alla dessa försäljare av cigaretter, tvål, hembränd sprit och läsk, som står längs varenda gata i Port-au-Prince. I den varma solen väntar de på kunder från tidiga morgonen tills mörkret faller, och den som är tillräckligt ihärdig kan göra en liten vinst med vilken han föder sin familj.

Härom morgonen var Jean Luselle och hans fru Vernand på väg till doktorn men plötsligt, på Mon Seigneur Guilloux-gatan, föll han ihop och dog. Jean Luselle avled framför en grönmålad lottokiosk, där man två gånger dagligen rapporterar dragningar från nummerlotteriet i New York. Den som har tur kan vinna 60 gånger det satsade kapitalet.

Värd mer i döden än i livet

Det var naturligtvis inte längre någon angelägenhet för Jean Luselle, som i döden låg på rygg och märkligt spikrak på trottoaren.

Inte heller var valaffischerna på betongstolpen bredvid kiosken något som längre kunde bekymra honom, om de någonsin gjorde det. De satt där inför söndagens president– och senatsval men politiken i Haiti är oftast en angelägenhet för den korrupta eliten. En fattig gatuförsäljare får på sin höjd vara skanderande supporter.

Nu inträffade det tragiska att Jean Luselle i döden blev betydelsefullare än i livet.

Hälsovårdsdepartementet har utfärdat en förordning enligt vilken ingen som dött i kolera får överföras till stadens bårhus. Detta gäller också kroppar som hittas på gatan och som inte företer tecken på yttre våld.

Sådana finner man dagligen. Någon – föreståndaren för lottokiosken? – ringde mobilnumret som myndigheterna distribuerat. Det går till Rochefort St Louis, en ung, prydlig tjänsteman i vit skjorta och med titeln koordinator. Han ger sig ut med ambulans, saneringspersonal i två minibussar och en inhyrd pickup, som fram till för några dagar sedan tjänade som kollektivtaxi.

Saneringsmännen plockar upp kropparna och transporterar dem till anonyma massgravar vid soptippen i Titanyin, där jordbävningens offer begravdes för elva månader sedan. Och före dem personer som diverse haitiska diktatorer låtit mörda.

Änkan vakar över kroppen

Allt detta kan låta för sakligt, nästan hjärtlöst, med tanke på att Jean Luselle nyss var en levande, 57-årig man. Men det är här kärleken kommer in.

När Rochefort St Louis och hans män anländer till platsen vakar Jean Luselles fru, Vernand, över kroppen. Hela förmiddagen har hon stått här, hon säger att hon ringde bårhuset för flera timmar sedan men ingen har kommit med en kista för att hjälpa henne.

Hon vet inte, eller låtsas som om hon inte vet, att hälsovårdsdepartementet bestämt att en kropp som den efter Jean Luselle inte får transporteras till bårhuset.

– Han dog inte av kolera! säger hon. Han dog inte av kolera!

Saneringsmännen klär sig sakta och metodiskt i gula skyddsrockar av plast, gummistövlar, munskydd, plasthandskar. På andra sidan gatan står en nyfiken hop och ser på.

Epidemin sprider sig

Fram till förra fredagen hade 1 249 personer dött i kolera och 20 792 fått vård på sjukhus. Epidemin började i norr, spred sig söderut och nådde huvudstaden efter ett par veckor. På universitetssjukhuset i centrala Port-au-Prince har man inrättat en sluten koleraavdelning. Utanför stan har Läkare utan gränser satt upp en klinik på ett fält av vitt grus: 17 tält med plats för 400 patienter.

Går man genom de tälten är det första som slår en tystnaden. Där ligger män och kvinnor på träbritsar täckta av vit plast, och mitt i varje brits är ett hål som de kan skita genom.

Patienterna är tysta och stilla, utmattade efter dagar då de inte har kunnat behålla något. Virginie Cavderlier från Läkare utan gränser säger dock att de klarar sig: de får dropp och efter tre till sex dagar (i genomsnitt tio liter dropp per vuxen och dygn) kan de flytta till tälten för konvalescenter.

Luften fylls av gråt

Går man in i ett annat tält fylls dock luften av ljud: klagorop, stönanden, gråt. Nakna och halvnakna män och kvinnor ligger på britsarna och ingen är blyg, ingen försöker skyla sig för grannar eller besökare. Alla har nog med sig själva.

Patienterna är i alla åldrar, från ett spädbarn som den ettårige Jean Marco, en gosse med stora, stirrande ögon som ligger stilla på en brits, till en skrynklig gubbe som heter Sanville. Han är i 50- årsåldern men ser minst 20 år äldre ut, en i förtid åldrad bonde.

Blev yr och föll ihop

En del av dessa patienter går att tala med, de har frisknat till så pass. Ingen av dem vet hur de smittades. Sanville säger att han plötsligt blev yr och föll ihop. Grannar hjälpte honom till kliniken. Jean Marcos mor Florence, 22, säger att hon inte förstår hur pojken kunde bli sjuk. ”Vi har rent vatten.”

Då och då går män med vita plastdräkter och munskydd genom tälten. På ryggen bär de behållare och i händerna munstycken för att bespruta golvet, väggarna och lediga britsar med klorinspetsat vatten.

Svårare än så är det inte att döda kolerabakterien.

Munskydden är mot den klorinmättade vattenångan, som personalen inte får andas in för mycket av.

20000 hemlösa

Koleran sprids enbart oralt, genom smittat vatten till exempel. Den som följer läkarnas råd bör klara sig. Var noga med hygienen. Stoppa inte fingrarna i munnen. Drick bara rent vatten. Skölj frukt och sallad i rent vatten. Undvik skaldjur och fisk. Håll dig borta från smittad avföring.

Instruktionerna är lätta att förstå. Men hur följer man dem om man sedan snart elva månader bor i ett provisoriskt tält, tätt inpå 20 000 andra hemlösa, och med avloppsvatten i rännstenen? Över hela staden står bajamajor av plast och utedass byggda av spånskivor, men hur håller man hygienen där? Och hur vet man att den som gick på dass för fem minuter sedan inte var smittad?

Det gör man inte.

Därför sprider sig smittan dag för dag. Följer den det vanliga mönstret bör toppen komma om cirka två veckor, sedan klingar epidemin av, säger Virginie Cavderlier.

Ingen begravning

Dessa resonemang spelar inte längre någon roll för Jean Luselle, som ligger död på gatan. Hans änka Vernand kan visa honom en sista omsorg och en sista gest av kärlek, vilket är att försvara kroppen för att ge den kristen begravning.

Någon sådan får han inte i kolerans tid. Saneringsmännen besprutar kroppen med klorinvatten och sedan lägger de den i en vit plastsäck. Säcken lyfter de upp på kollektivtaxins flak och sedan kör de i väg med kroppen, den skumpar på flaket på väg till massgraven i Titanyin.

Kvar på gatan står Vernand och tittar efter bilen.

SENASTE NYTT

Nyheter

Visa fler
Om Aftonbladet