Avslöjandena fortsätter provocera världsordningen

NYHETER

Aftonbladet har som första svenska mediet granskat dokumenten från Wikileaks som rör Sverige.

Inom de närmsta dagarna kommer vi med fler avslöjanden.

I dag publicerar vi det första avslöjandet om hur samtalen har gått mellan Socialdemokraterna och USA:s regeringstjänstemän på ambassaden i Stockholm om den svenska inblandningen i kriget i Afghanistan.

Det har ett uppenbart allmänintresse för att kunna värdera trovärdigheten i Socialdemokraternas politik i Afghanistan.

Debatten är nu i full gång om Wikileaks gör rätt eller fel som offentliggör hundratusentals hemliga diplomatiska samtal. En del hävdar att världen blir mer osäker om politiker inte kan prata förtroligt med varandra.

Just nu fokuserar Aftonbladet på nyhetsarbetet. Vi kommer de närmaste dagarna att gå igenom de dokument vi fått tillgång till och utsätta dem för vanlig journalistisk nyhetsvärdering.

I den meningen är Wikileaks en traditionell källa. I ett större perspektiv är naturligtvis Wikileaks verksamhet mer komplicerad.

Vad vill Wikileaks?

Frågar man dem själva svarar de att transparens gör världen mer demokratisk. Det finns ett mått av idealism och ung hackerentusiasm i Wikileaks retorik.

I våras hade jag flera samtal med grundaren Julian Assange.

Han ville få ett svensk utgivningsbevis och låta Wikileaks komma ut under svensk yttrandefrihetslagstiftning. Hans intresse var uppenbart: Sverige har världens tätaste lagstiftning om meddelarfrihet och skydd av källor.

Mitt intresse var också uppenbart: Jag ville likt de stora internationella tidningarna få tillgång till Wikileaks avslöjanden för Aftonbladets räkning.

Vi kom överens om att Julian Assange skulle bli kolumnist för Aftonbladet. Det skulle garantera honom en inkomst som krävs för att kunna få uppehållstillstånd i Sverige. Vilket i sin tur är en förutsättning för att få registrera sig som ansvarig utgivare i Sverige.

Det såg ut att kunna bli starten för något intressant. Dels för Aftonbladets journalistik förstås. Men också för den debatt som varje gång kommer efter Wikileaks publiceringar:

I vems intresse agerar Wikileaks? Är Wikileaks farligt eller bra för demokratin?

Ett svenskt, personligt ansvarigt utgivarskap hade gjort Wikileaks gott som plattform för diskussionen kring de frågorna.

Sedan kom sexanklagelserna mot Assange. Vi avbröt samarbetet i väntan på utredning. Någon klarhet har vi ännu inte fått. I stället bjöd den svenska åklagarmyndigheten på en fars.

Under tiden fortsätter Wikileaks att provocera världsordningen.

Hundratusentals dokument om kriget i Afghanistan och Irak har offentliggjorts. De publiceringarna har haft ett credo som gjort dem i stort sett omöjliga att ifrågasätta, annat än i teorin.

Det är få som på allvar menar att sekretess om civila offer i krig och brott mot mänskliga rättigheter ska vara starkare än yttrandefriheten.

I stället har det vanliga argumentet mot Wikileaks varit att publiceringarna kan skada tredje part, såsom civila uppgiftslämnare till amerikanska underrättelsetjänsten. Men hittills har belackarna inte lyckats bevisa att någon enskild civil farit illa av publiceringarna.

Den nu aktuella publiceringen av hemliga diplomatiska rapporter är något annorlunda. Wikileaks har tillgång till 251 287 rapporter från 274 amerikanska ambassader. I det finns självklart hur mycket som helst av nyhetsvärde. Men det är inte lika självklart att ett offentliggörande av helheten bäst tjänar allmänhetens intresse.

Utrikesminister Carl Bildt gick i går ut i ett skickligt orkestrerat försvar för hemlig diplomati som verktyg för världsfred med Koreakrisen som färskt exempel.

Hans attack var inte utan poänger men förbisåg det faktum att Wikileaks hittills bara offentliggjort en liten del av dokumenten. I Aftonbladets överenskommelse med Wikileaks ingår att vi meddelar vilka dokument vi använder så att de kan laddas upp i samband med publicering. Om det också varit fallet med New York Times, The

Guardian, Der Spiegel, Le Monde och El Paìs, som var de tidningar som först fick tillgång till materialet, vet jag inte. Men det förefaller så.

Det tyder i så fall på att Wikileaks denna gång vill använda professionella medier och dess ansvariga utgivare för att värdera materialet.

Är det bara mediestrategi för att få full effekt? Eller är det uttryck för en tvekan om det gynnar mänskligheten att göra världspolitikens förtroliga samtal offentliga utan journalistisk värdering?

Visst hade man velat höra en ansvarig utgivare från Wikileaks ge ett svar?