Jag hoppas av hela mitt hjärta att det är sant

NYHETER

I går kväll pep min mobil. Det var ett sms jag aldrig trodde jag skulle få: ”Sakineh Mohammadi Ashtiani är frisläppt från fängelset och friad från anklagelserna.” Jag läste meddelandet tre gånger innan jag vågade tro att det var sant.

Det är nu fyra månader sedan jag reste till Iran för Aftonbladets räkning för att i största hemlighet få höra Sakinehs berättelse, genom en exklusiv intervju med Sajjad Ghader-Zade – Sakinehs son.

Enligt Amnesty riskerade hans mamma att stenas till döds vilken dag som helst. Vi hade inte mycket tid att spela på. Minuterna, timmarna, dagarna var räknade.

Sajjad och jag möttes i en park i Tabriz där han berättade historien om sin mamma, sina drömmar om framtiden och rädslan för att Sakineh skulle stenas till döds. Vi var spända under intervjun. Situationen var hotfull och vi var oroliga att någon skulle se oss, höra oss.

Vad hade hänt om vi åkt fast?

Det var tappert av Sajjad att möta mig i skymningen vid ingången till El Goli Park den där augustikvällen. Situationen var riskfylld för oss båda. Men när vi skildes åt kände jag ändå hopp, en glädje över att på något sätt kunna hjälpa och förmedla hans mammas öde till världen.

Fallet Sakineh har väckt stor internationell vrede och ilska. Föreställ dig henne i ett djupt hål i marken, nergrävd till halsen. Stenarna som ska kastas på henne är utvalda i storlek – de får inte döda på en gång. Hela poängen är att hon ska torteras långsamt. Tills hon dör. Scenen är som en mardröm. Hur kan detta existera år 2010?

Planen var att hon skulle stenas i början av juli, men verkställandet sköts gång på gång upp efter att hennes son och dotter vädjat för hennes liv

i brev till domaren, och efter internationella påtryckningar.

I hundratals städer världen över ordnades manifestationer. Aftonbladet drog i gång en kampanj och över 130 000 läsare skrev på namnlistorna som lämnades till iranska ambassaden på Lidingö.

Men läget för Sakineh var fortfarande oklart. Skulle uppmärksamheten i världen göra hennes situation i fängelset värre – eller skulle den hålla henne vid liv? Ingen visste. Men människors stöd i världen var stort. Det visste vi.

En miljon namnunderskrifter hade redan samlats in. Hon var mordanklagad och iranska företrädare ville försöka ändra straffet från stening till hängning. Jag önskade att det gjordes mer, att omvärlden skulle kunna påverka ännu kraftfullare.

Några månader senare hörde jag från min kollega, Aftonbladets Kerstin Weigl, att Sajjad som jag mött var försvunnen. Ingen visste var han var. Den 10 oktober greps Sajjad, hans advokat Houtan Kian och två tyska journalister som rest in till Iran. Vad skulle hända nu? Vem skulle kämpa för hans mamma?

Mina förhoppningar att Sakineh skulle släppas fri minskade i veckan när hennes olyckssyster Shahla Jahed hängdes. Enligt iranska myndigheter hade hon erkänt mord.

Det sista jag i natt läser innan jag släcker datorn är att osäkerheten i nyhetsförmedlingen är tillbaka: Kanske är Sakineh inte fri?

Då minns jag Sajjads rädda ögon där på sluttningen i Tabriz. Jag hoppas av hela mitt hjärta att morgonen ska föra med sig bekräftelsen:

Det är sant – Sakineh är fri!

Sanna Sjöswärd