Här avgörs Finlands öde

Vinterkriget 1939–40

1/10
NYHETER

I november 1939 gick Röda armén till anfall mot Finland.

Den sovjetiske diktatorn Josef Stalin hade väntat sig en promenadseger, men till hans och omvärldens stora förvåning lyckades finländarna hålla stånd – bland annat tack vare den stränga kylan och svenska frivilliga.

På morgonen söndagen den 11 februari 1940 tycktes helvetets portar öppna sig för de utmattade finska försvararna på Karelska näset. Mer än tretusen sovjetiska artilleripjäser inledde ett bombardemang vars like inte skådats sedan första världskriget. Kanonaden var så intensiv att dånet kunde höras ända bort till Tallinn på andra sidan Finska viken.

Beskjutningen pågick ända till middagstid, då gula signalskott plötsligt syntes på himlen ovanför de sovjetiska ställningarna. Några ögonblick senare brakade storanfallet loss.

Etthundrafemtiotusen finska soldater stålsatte sig för att möta attacken på den smala sektor av Karelska näset där det var möjligt att rycka fram i större skala. Två månader tidigare hade finländarna lyckats stå emot den sovjetiska offensiven på det här frontavsnittet. Men det anfall som nu slog emot dem var något helt annat – mycket mer kraftfullt, mycket mer professionellt – än de klumpiga framstötar som Röda armén hade gjort i december.

De sovjetiska pansarenheterna, infanteriet och artilleriet samverkade för att slå ut försvarsställningarna i den så kallade Mannerheimlinjen, och under tiden hamrade sovjetiskt flyg på de finska bakre linjerna.

Anfallsstyrkorna stod i direkt telefonkontakt med stödjande artilleriförband.

Finnarna brändes ihjäl

Tidigare hade de sovjetiska soldaterna stormat de finska bunkrarna en i taget, med påföljd att intilliggande bunkrar kunde slå ut anfallarna. Nu angreps flera bunkrar samtidigt. Väldiga stridsvagnar av typ KV – stålmonster på 45 ton som varken finska pansarvärnskanoner eller ”molotovcocktails” kunde rå på – rullade i täten. Efterföljande stridsvagnar var utrustade med eldsprutor som brände ihjäl de finska bunkerbesättningarna.

I de djupa spåren i snön, som stridsvagnarnas larvfötter lämnade efter sig, kröp sovjetiska stormtrupper, osynliga för finska kulsprute- och gevärsskyttar.

Andra rödarmister låg ihopkurade i bepansrade slädar som drogs av stridsvagnar. När finska soldater kom upp ur sina värn för att bekämpa stridsvagnarna med magnetminor övermannades de snabbt av svärmar av sovjetiska närstridsspecialister.

En del av slädarna var lastade med sprängmedel som de sovjetiska pionjärsoldaterna lade ut på och runt de finska bunkrarna och stridsvagnshindren.

Nära en halv miljon sovjetiska soldater sattes in i anfallen, och inom kort bröt det finska försvaret samman. Fram emot månadsskiftet februari-mars var läget katastrofalt för finländarna, som hade tvingats retirera långt in på eget terrirtorium – med Röda armén i hasorna.

Generalen bröt ihop

I desperation kallade den finländske överbefälhavaren Gustaf Mannerheim in general Kurt Wallenius, mannen som med stor skicklighet lett försvaret av Lappland under tre månaders krig. Wallenius fick order om att leda en ny stridsstyrka, Kustgruppen, på Karelska näset. Men inte ens en man av hans kaliber förmådde uträtta något mot Röda arméns överväldigande styrka.

Robert Edwards, författare till en av många studier av finska vinterkriget, skriver:

”När Wallenius anlände till Karelska näset blev han förfärad… Den myllrande malström han fann vid kusten, med sovjetiska trupper som tog sig fram över isarna och de mest desperata striderna i kriget så långt, fick honom att bryta ihop fullständigt: han drog sig tillbaka och söp sig ordentligt full… Med ett förstört rykte och trasiga nerver lämnade Wallenius armén för att aldrig återvända.”

Den 5 mars hade Röda armén erövrat hela Mannerheim-linjen och ryckte in i Viborgs förorter. Den finska regeringen vädjade om vapenvila, men det avslogs av Sovjet. Två dagar senare flög en finsk delegation till Moskva för att förhandla om ett slut på kriget.

Den rapport som den finska regeringen nästa dag fick av generallöjtnant Erik Heinrichs var inte direkt uppmuntrande: Han meddelade att de finska förbanden krympt ihop till en tredjedel av sin ursprungliga storlek.

Han varnade regeringen för att en ”moralisk utmattning” spred sig bland de överlevande.

Den 9 mars rekommenderade Mannerheim ”kategoriskt” regeringen att omedelbart sluta fred. Följande dag varnade Heinrichs för ”ytterligare ett sammanbrott”: Viborgs fall stod för dörren, och därmed skulle vägen till Helsingfors ligga öppen.

Förhandlingsdelegationen i Moskva rapporterade samtidigt att den sovjetiske diktatorn Josef Stalin inte var beredd att kompromissa en millimeter i sina fredsvillkor. Denne förhandlade utifrån en enorm styrkeposition. För att inte riskera att villkoren skulle skärpas ytterligare beslöt den finska regeringen att böja sig. På kvällen den 12 mars undertecknades de hårda fredsvillkoren, och klockan 11 den 13 mars 1940 upphörde vinterkriget. Finland var kuvat av sin mäktiga granne i öster.

Började med inbördeskrig

Vägen till finska vinterkriget tog sin början redan 1918, under det oerhört grymma finska inbördeskriget, eller rättare sagt de ”vitas” (högerns) repressalier mot vänstern efter inbördeskriget, som utkämpades under vintern och våren 1918. Sammanlagt spärrades 80 000 vänsteranhängare in i fångläger och 20 000 avrättades eller dog av umbäranden i lägren.

Skildringarna från den vita terrorns Finland framkallade i Sovjetunionen en skräck och ett hat mot ”vitfinnarna” som underblåstes av den kommunistiska propagandan. Även Sovjetunionen hade ju skakats av ett inbördeskrig mellan röda och vita, 1918–22, så det var inte svårt för invånarna i det väldiga landet att leva sig in i de fasansfulla scener som utspelat sig under inbördeskriget i Finland.

Den finska halvfascistiska Lapporörelsen bidrog till att stärka dessa känslor genom sin öppna terror mot kommunister i Finland under 1920- och början av 1930-talet: Vem som helst med starka vänsteråsikter kunde bli kidnappad av Lapporörelsen, torterad och därefter dumpad vid den sovjetiska gränsen.

Lapporörelsen förbjöds efter ett misslyckat upprorsförsök 1932, men nya händelser bidrog snarare till att förstärka den sovjtiska misstänksamheten mot Finland. Några månader senare kom nämligen Hitler och hans nazister till makten i Tyskland. Det var allmänt känt från Hitlers bok ”Mein Kampf” att den nazistiske diktatorn planerade ett erövringskrig mot Sovjetunionen, och Finlands starka band till Tyskland var inte direkt någon hemlighet.

Stalin dödade sina egna

Efter Lenins död 1924 styrdes Sovjetunionen av den alltmer paranoide envåldshärskaren Stalin. Denne var så rädd för sina egna partikamrater att han lät rensa ut hundratusentals av dem. Därför var det inte så konstigt att han var orolig för att Finland skulle användas som bas för ett nazityskt anfall.

Visserligen slöt Hitler och Stalin ett nonaggressionsavtal i augusti 1939, där de lovade att inte ta till vapen mot varandra, men det var få som trodde att pakten skulle bli varaktig. Ryssarna fortsatte – helt korrekt, som det skulle visa sig – att frukta ett tyskt överfall. Därför började Stalin arbeta på att bygga upp en buffertzon i väster. De östra delarna av Polen erövrades i september 1939 och infogades i Sovjetunionen, liksom senare de baltiska länderna och delar av Rumänien.

Av Finland begärde Stalin att få några strategiskt viktiga öar i Finska viken, ett område på Karelska näset och västra delen av Fiskarhalvön vid Petsamo i norr. Dessutom ville Sovjet hyra Hangöbasen i 30 år. I utbyte skulle Finland få ett dubbelt så stort område av sovjetiska Östkarelen.

Mobiliserade i smyg

Men den finska regeringen kunde inte acceptera så långtgående krav. Under tiden rustade också Finland upp sin försvarsmakt – försvarets andel av statsbudgeten ökade på två år från 16 till 30 procent. Och den 14 oktober 1939 genomförde Finland allmän mobilisering under sken av ”extra repövningar”.

I den sovjetiske diktatorns hjärna kunde detta knappast tolkas som annat än en ovänskaplig handling. Den 26 november 1939 utfärdade han därför sin lakoniska anfallsorder: ”Vi sätter igång!

Sagt och gjort. Tidigt på morgonen den 30 november gick sovjetiska trupper över den finländska gränsen, och samma dag flygbombades Helsingfors.

Det lilla Finland var naturligtvis en dvärg bredvid Sovjetunionen, och på pappret såg det också ut som om landet skulle bli en munsbit för den till synes övermäktiga ryska björnen. Men flera faktorer samverkade till att Röda arméns anfall snart körde fast på de finska skogsvägarna.

Till att börja med var Stalins jättelika stat omgiven av flera andra fientligt inställda makter. I öster hade Röda armén redan utkämpat gränsstrider med japanska trupper medan det i söder fanns ett latent hot från Storbritannien, Frankrike och Turkiet. Och i väster lurade den potentiella fiende som Sovjetunionen hade allra störst anledning att frukta: Hitler och hans toppmoderna krigsmakt.

Därför kunde Stalin inte avdela mer än relativt begränsade styrkor mot Finland: omkring 400 000 man. Dessutom lät han sina invasionsstyrkor marschera in i Finland längs hela den långa gränsen istället för att, som militär logik säger, kraftsamla på en sektor. Men Röda armén av år 1939 vägleddes knappast av någon militär logik och för detta bar Josef Stalin ansvaret.

Mellan 1937 och 1938 hade han sett till att tre av Röda arméns fem marskalkar, 13 av 15 arméchefer, 57 av 85 kårchefer och 35 000 andra officerare rensades ut. Röda armén var en skapelse av Leo Trotskij, revolutionsledaren som hotade hela det stalinistiska systemet med ett andra socialistiskt uppror. Stalin var med andra ord så rädd för sin egen armé att han bekämpade den genom att låta avrätta eller avsätta de officerare som han inte litade på.

Unga och lättledda

Den misstänksamme diktatorn lät också den decimerade Röda armén ledas av unga och oerfarna, nyutbildade befäl. Dessa fick lära sig att lojalitet mot den politiska ledningen var viktigare än militär kompetens. Varje officer ställdes dessutom under övervakning av en politisk kommissarie. Minsta misstag kunde leda till arrestering och deportering eller till och med avrättning. En angiverikultur, fruktan för att ta ansvar och allmän inkompetens kom därför att prägla den sovjetiska krigsmakten.

Lägg därtill att de illa utbildade sovjetiska soldaterna hade huvudena fullproppade med propagandasagor om ”en snabb promenadseger” mot ”den vitfinska klicken”.

Ja, till och med Stalin verkar ha fallit offer för sin egen propagandamaskin. Han trodde nämligen att invasionen skulle bli signalen till de finska arbetarna och bönderna att resa sig, och Stalin väntade sig därför att Röda arméns soldater skulle bli mottagna med blommor och hurrande folkmassor.

Men mycket hade hänt sedan 1918, då inbördeskriget mellan röda och vita hade rasat i Finland. För att hela landet igen hade den finska regeringen infört den mycket populära ”Lex Kallio” som tvingade storgodsägarna att sälja mark till torpare till förkrigspriser. Därmed undanröjdes den kanske största enskilda orsaken till de ”rödas” uppror 1918: livsmedelsbristen och svårigheterna för de många fattiga att försörja sig.

Stalin hade också själv bidragit till att förstöra de finska arbetarnas förtroende för regimen i Sovjetunionen; mellan 1937 och 1938 hade han låtit avrätta eller arrestera nästan samtliga finska kommunister i sovjetisk exil. När Stalins soldater gick till anfall fanns det därför knappast någon i Finland som såg dem som befriare. Tvärtom tog både småbönder och torpare till vapen för att försvara sig mot det stalinistiska skräckväldet.

Sammantaget medförde allt detta att när vinterkriget bröt ut så stod 265 000 ganska välutbildade och mycket motiverade finska soldater mot 400 000 illa tränade och dåligt förberedda rödarmister.

Redan från början blev det också uppenbart att finländarna hade med en armé av amatörer att göra. Den finske överbefälhavaren Mannerheim anmärkte hånfullt att de sovjetiska truppstyrkorna ”malde omkring som turister” framför de finska försvarsställningarna. När de sedan gick till anfall, var det i täta klungor som stockades på de smala vägarna, och helt utan samordning mellan de olika vapenslagen.

Dumdristiga attacker

Massanfall – som karaktäriserat tsarens armé – var fortfarande den huvudsakliga metoden. Istället för militär taktik betonades ”tapperhet”. Trupperna påverkades av ständiga hjältesagor som triggade dem till ett rent dumdristigt beteende, som denna rapport från 147:e skytteregementet vittnar om: ”Biträdande kommissarien vid 5:e bataljonen anförde sina män i anfallet medan han ropade ’För fosterlandet och för Stalin!’ Han var en av de första att få en kula i sig.”

Anfallet bröt samman

På Karelska näset hade finländarna byggt upp ett nätverk av befästningar – den så kallade Mannerheimlinjen – och dessutom gjorde de talrika sjöarna och terrängen att det bara var på två mils bredd som Röda armén kunde genomföra sitt angrepp där. Den ena sovjetiska anfallsvågen efter den andra bröt därför samman i kulsprute- och artillerielden från Mannerheimlinjen.

Även norr om Ladogasjön vann finländarna några häpnadsväckande segrar. Medan stora ryska motoriserade förband kröp fram på de smala och dåliga karelska vägarna, gjorde finska skidstyrkor snabba kringgående rörelser. Finnarna splittrade de sovjetiska förbanden i mindre enheter, skar av deras förbindelselänkar bakåt och kämpade ner dem en i sänder. Denna så kallade Motti-taktik, som fått sitt namn efter en term inom skogsbruket och som syftade på en mindre enhet av ved, ledde till att flera sovjetiska divisioner blev utplånade, bland annat vid Tolvajärvi och Suomussalmi.

Vägarna blev till sörja

Vädret var definitivt inte heller på Röda arméns sida. Under de första veckorna av den sovjetiska offensiven pendlade temperaturen på Karelska näset kring nollstrecket. Det gjorde att de många sjöarna och vattendragen förblev naturliga hinder för angriparna, samtidigt som dessa hämmades av att de dåliga vägarna i området förvandlades till rena träsken när de kördes sönder av hundratals tunga stridsvagnar.

Men det skulle bli ännu värre. Finska vinterkriget är nämligen känt för sina omänskligt låga temperaturer. Faktum är att vintern 1939?–?1940 var den kallaste sedan 1809, det år då Sverige förlorat Finland till Tsar-Ryssland.

Framåt jultid, när stora sovjetiska divisioner blivit omringade vid Suomussalmi och på andra platser, dalade temperaturen till 25 minusgrader och ibland ännu lägre. Eftersom försörjningskolonnerna hindrades att komma fram av finska skidtrupper, samtidigt som finsk artillerield satte eld på samtliga byggnader inom det kringrända området, utlämnades de instängda sovjetiska soldaterna åt hunger och arktiska temperaturer.

Rödarmisterna, som hade matats med att kriget mot Finland skulle bli en promenadseger, hade ingen beredskap för detta. Stridsmoralen kollapsade i många förband. En soldat från Ukraina skrev uppgivet: ”Alltsammans är förlorat nu. Vi går mot en säker död. De slår ihjäl oss som flugor.”

I det läget tvingades Stalin backa. Massanfallen ställdes in och marskalk Semjon Timosjenko, en veteran från inbördeskriget i Ryssland, övertog i januari 1940 befälet på den finska fronten.

Timosjenko lovade att skänka Stalin segern, men i gengäld begärde han att han och hans befäl skulle få fria händer, utan någon inblandning av politiska officerare. Den vid det här laget panikslagne sovjetiske diktatorn gick med på vad som helst som kunde återupprätta omvärldens förtroende för Röda armén. Stalin insåg att risken var överhängande för att den svaghet som de sovjetiska trupperna visat upp i Finland skulle kunna sporra tyskarna eller de västallierade att anfalla Sovjet.

Tränade upp styrkorna

Den nytillträdde Timosjenko beslöt att strunta i de vida ödemarkerna norr om Ladogasjön, för att istället slå till koncentrerat på Karelska näset. Därigenom trodde han sig kunna krossa huvuddelen av den finska armén, som fanns samlad där.

Efter att ha fått fram bättre utrustning och tränat sina styrkor, satte Timosjenko in en första attack den 1 februari, som en generalrepetition inför det stundande storanfallet. På det viset fick befäl på lägre nivå erfarenhet av att operera självständigt i skarpt läge.

När de sovjetiska kanonerna öppnade eld knappt två veckor senare, på morgonen den 11 februari 1940, var det också en helt ny armé som Timosjenko ledde till storms.

Efter en månads strider hade hans trupper brutit igenom Mannerheimlinjen och avancerat så långt västerut som till Viborgs förorter, bara 20 mil från Helsingfors.

Den finska ledningen tvingades kasta in handduken, och efter det att stridigheterna upphört den 13 mars 1940 kunde det konstateras att 27 000 finländare hade blivit dödade (varav 1 000 civila i sovjetiska flyganfall) och att mer än 40 000 hade sårats. Finland bevarade visserligen sin självständighet, men landet tvingades överlämna en tiondel av sitt territorium till Sovjetunionen och mer än 400 000 människor fick lämna sina hem i dessa områden.

Då Nazityskland femton månader senare genomförde sin väntade invasion av Sovjetunionen, vid midsommar 1941, visade sig denna ”buffertzon” som Stalin fört krig för vara av intet värde. Istället drev Stalins brutala politik mot Finland landet att ansluta sig till Tyskland i kriget mot Sovjetunionen, det så kallade fortsättningskriget. Som en avspegling av Sovjetunionens agerande 1940 erövrade Finland ett stort område av sovjetiska Östkarelen, där befolkningen behandlades med stor hänsynslöshet.

Röda armén blev bättre

Ändå kan det sägas att Sovjetunionen på ett ironiskt vis var betjänt av vinterkriget, trots förlusten av omkring 127 000 stupade och 190 000 sårade soldater.

Röda arméns misslyckande under konfliktens första veckor gjorde att Stalin och hans närmaste män fick upp ögonen för hur man misshandlat och misskött Röda armén. De lärdomar som gjordes vintern 1939–1940 lade grunden till en radikal förbättring av truppernas effektivitet och slagstyrka.

Reformarbetet var förvisso långt ifrån fullbordat när tyskarna gick till anfall vid midsommar 1941, men med tiden skulle de erfarenheter som gjordes under finska vinterkriget bidra till besegrandet av Nazityskland.

Klicka på kartan så blir den större.
Klicka på kartan så blir den större.

Så tänkte de allierade invadera Sovjetunionen

Under finska vinterkriget planerade de västallierade, Storbritannien och Frankrike, en regelrätt militär invasion av Sovjetunionen.

I januari 1940 gjordes planerna upp för det första steget: en invasion av Skandinavien. Denna hade det dubbla syftet att erövra Narvik och de svenska malmfälten (för att därigenom utdela ett slag mot Tysklands ekonomi) samt sätta in stridande trupper på Finlands sida.

I början av mars informerades Finland av Storbritannien att en allierad styrka på 57 000 man med 100 bombplan var redo att gå till anfall. Att huvudsyftet var att slå till mot Sovjetunionen framgår av att de allierade samtidigt gjorde sig redo att angripa sovjetiska Kaukasus från brittiska och franska besittningar i Mellanöstern, och via flottenheter i Svarta havet.

Denna invasionsplan stoppades av Moskvafreden den 13 mars 1940 — som inträffade en vecka innan den allierade planen skulle sättas i verket. Om de allierade hade genomfört denna invasion av Sovjetunionen kunde det mycket väl ha gynnat Hitlers Tyskland på ett avgörande sätt i kriget.

Den allierade operationsplanen mot Skandinavien kom trots allt till användning, i modifierad form i april 1940, i samband med striderna mot tyskarna i Norge.

Autogyro av modell Kamov A-7. Farkosten hade både vingar och rotorblad.
Autogyro av modell Kamov A-7. Farkosten hade både vingar och rotorblad.

Visste du…

... att Röda armén ledde artilleriets eldgivning i januari 1940 bland annat med ett helt nytt vapen — autogyro?

Autogyro var ett mellanting mellan helikopter och flygplan som nu gjorde sin debut i krigshistorien. Piloterna Ivanovskij och Kosjits flög varsin Kamov

A-7-autogyro på Karelska näset. I dag är Kamov en av Rysslands största helikoptertillverkare.

De svenska flygsignalisterna Roland Sahlberg och Thord-Erik Torstensson-Medalen deltog i frivilligflottiljen F 19 under vinterkriget.
De svenska flygsignalisterna Roland Sahlberg och Thord-Erik Torstensson-Medalen deltog i frivilligflottiljen F 19 under vinterkriget.Foto: Boken ”Svenska flygare i strid”

8 000 svenskar stred för Finland

Under parollen ”Finlands sak är vår” kämpade mer än 8 000 svenskar på Finlands sida under vinterkriget. Dessutom deltog en tredjedel av det svenska flygvapnet i striderna.

En av de finlandsfrivilliga var författaren Harry Martinson. Hans skrev boken ”Verklighet till döds” om sina upplevelser:

”Hur skildrar man när fasa och granat slet av senor, när kulsprutesvärmen regnade ihjäl bröstet, när foten skulle ta steget men inte mera fanns, medan kölden uppsökte såren och dödade verklighet med verklighet? …Och gryningarna kom med myrarna fulla av lik och hemsk brandrök och skriken från sårade finska skogshästar som har så svårt att frysa ihjäl.”

33 finlandsfrivilliga stupade och 70 sårades. Värst åtgånget blev flyget — en tredjedel av de svenska flygplanen i vinterkriget gick förlorade och tre av sjutton

piloter stupade.

Utöver svenskar deltog frivilliga från en rad andra länder på finsk sida i vinterkriget – bland dem danskar, norrmän, ungrare, britter och amerikaner.

En dödlig cocktail

Det kanske mest kända vapnet under finska vinterkriget var den så kallade molotovcocktailen, som fått sitt namn efter den sovjetiske utrikesministern Vjatjeslav Molotov. Denna ”cocktail” bestod av en blandning av kaliumklorat, stenkolstjära och noulen som fyllts i en tomflaska. Flaskorna kastades mot sovjetiska stridsvagnar och när de splittrades, antändes vätskan av en tändampull som var fäst i buteljens mynning.

Om en sådan flaska träffade ovanpå motorutrymmet på en sovjetisk stridsvagn rann den brinnande vätskan ner genom kylflänsarna och kunde sätta eld på motorn. Om det ville sig riktigt illa för stridsvagnsbesättningen kunde den brinnande vätskan leta sig in till deras utrymme genom luftventilerna. Flera hundra sovjetiska stridsvagnar lär ha satts ur spel genom ”molotovcocktails” under vinterkriget.

Trodde du…

... att det främst var högeranhängare som anmälde sig för att slåss mot Sovjet under vinterkriget?

Majoriteten av de finlandsfrivilliga svenskarna var arbetare, många kom från de socialdemokratiska och syndikalistiska ungdomsförbunden.

Christer Bergström