Då insåg han: fel man var död

Våren 2002 kom jag av en tillfällighet i kontakt med filmregissören Mikael Hylin och gotlänningen Donald Forsberg, som arbetat som dykare och sökt efter mordvapnet under Stockholms broar.

Vi började tala om mordet på Olof Palme, något som i sin tur ledde till att vi började tala med människor som har stor insyn och erfarenhet av livet på samhällets baksida och bakgårdar. Ju mer vi lyssnade till dessa människor, desto mer kom vi att inse det orimliga i att Christer Pettersson skulle vilja mörda Olof Palme. Vi blev efter hand allt mer övertygade om att det måste finnas en annan förklaring - motiv - till mordet.

Hylin lyckades få närmare kontakt med en man, i fortsättningen kallad "Marcus". "Marcus" och Christer Pettersson hade lång erfarenhet av livet på samhällets baksida. Enligt "Marcus" sköts Olof Palme av misstag.

Christer Pettersson var blandmissbrukare, berättade "Marcus", och hans umgänge bestod av a-lagare, kriminella, knarkare och knarklangare samt vapenhandlaren och ägaren av spelklubben Oxen, Sigge Cedergren.

Det var i dessa kretsar Christer Pettersson hade sina vänner och ovänner. Av "Marcus" berättelse fann vi inget som tydde på att det bland dessa människor skulle ha funnits något agg eller hot mot vårt dåvarande lands statsman och statsminister Olof Palme. Av "Marcus" berättelse fanns det inte heller något som tydde på att mordet skulle ha utförts på uppdrag av den så kallade bombmannen Tingström. "Jag och mina kamrater mördar inte på uppdrag", sade "Marcus".

Däremot kunde "Marcus" berätta att en rejäl osämja hade uppstått mellan Christer Pettersson och Sigge Cedergren. Christer Pettersson var nämligen skyldig Sigge Cedergren en stor summa pengar. Dessutom hade Christer Pettersson vid ett inbrott i Sigge Cedergrens bostad, Tegnérgatan 16, stulit amfetamin, pengar och en pistol.

Pistolen hade Sigge Cedergren gjort om. Han hade försett den med hylsupptagare, ett nytt magasin och en pipa som hade samma kaliber som en Magnumrevolver. Vidare berättade "Marcus" att Sigge Cedergren efter inbrottet i sin bostad känt sig hotad och var rädd för den opålitlige och oförutsägbare Christer Pettersson. Sigge Cedergren hade därför börjat vidta vissa förberedelser för att helt enkelt göra sig av med honom. Sigge Cedergren hade erbjudit en stor summa pengar till den som kunde verkställa hans önskan. Men det visade sig att ingen var villig "att mörda på uppdrag". Sedan Sigge Cedergren fått klart för sig att han inte kunde få någon inhemsk hjälp tog han kontakt med två ryska "torpeder", som för mycket lägre summa var villiga att utföra uppdraget.

Sigge Cedergren hade sedan, vid "bögringen" på Stockholms centralstation, sammanfört en betrodd vän med "torpederna". Den betrodde vännen fick där i uppdrag av Sigge Cedergren att söka reda på Christer Pettersson och peka ut honom för "torpederna" så att de skulle kunna skjuta rätt person.

Vännen, berättade "Marcus", som insåg att han var på väg att bli inblandad i ett mord, kände olust inför uppgiften och gjorde tvärtom. Han tog kontakt med Christer Pettersson och förklarade för honom att denne stod på Sigge Cedergrens dödslista samt att två "torpeder" var ute efter honom och att de snart skulle komma att verkställa sitt uppdrag.

Christer Pettersson blev rasande, berättade "Marcus", men även tacksam för vad han fått reda på och började förbereda sitt försvar mot Sigge Cedergrens "torpeder". Han började söka efter Sigge Cedergren på spelklubben Oxen och i närheten av hans bostad på Tegnérgatan, ett stenkast från biografen Grand. Dessförinnan hade Christer Pettersson provskjutit det stulna vapnet i Stockholms skärgård.

På kvällen den 28 februari 1986 mötte Christer Pettersson en kvinna han kände i närheten av Sigge Cedergrens bostad på Tegnérgatan. När han frågade henne om hon sett Sigge Cedergren hade hon sagt att han gått på bio och pekade mot biografen Grand.

Christer Pettersson väntade utanför biografen till dess att filmen var slut vid 23-tiden. Då såg han att Sigge Cedergren kom ut tillsammans med sin sambo. Det olyckliga i sammanhanget var att Sigge Cedergren med sin sambo var förvillande lika Lisbet och Olof Palme, vilket ledde till att han förväxlade paren.

Han följde sedan efter vad han trodde var paret Cedergren, när de började gå Sveavägen söderut. När paret gick över till den östra gångbanan fortsatte han själv på den västra och hann före paret fram till korsningen med Tunnelgatan.

Christer Pettersson visste sedan tidigare att Sigge Cedergrens sambo bodde på Tunnelgatan. I verkligheten hade dock sambon flyttat till en annan adress, men det kände inte Christer Pettersson till. Han ställde sig därför i närheten av färgaffären Dekorima för att invänta paret.

Christer Pettersson hade, enligt vad han berättat för "Marcus", inte för avsikt att döda Sigge Cedergren. Han ville bara skrämma honom genom att hota med den pistol han tidigare stulit och få Sigge Cedergren att avbryta mordplaneringen mot honom.

Han hade räknat med att paret Cedergren skulle fortsätta sin promenad in på Tunnelgatan mot sambons bostad. En bit in på gatan, i närheten av sambons bostad, hade han tänkt stoppa paret och framföra sitt hot. Men nu blev det inte som han tänkt sig.

Paret Cedergren gick rakt fram och var på väg att gå rakt över Tunnelgatan och vidare i riktning mot Kungsgatan. Förvirrad av alkohol och droger steg Christer Pettersson fram, gick ut på Tunnelgatan, för att stoppa paret. Han lade sin hand på Sigge Cedergrens axel. Sigge Cedergren ryckte till och samtidigt gick ett skott av som träffade honom i ryggen. Christer Pettersson tappade själv balansen och var på väg att falla till marken när han av misstag avfyrade det andra och kanske även ett tredje skott som dessbättre bara rispade sambons rygg.

Sedan Sigge Cedergren fallit till marken vände sig kvinnan vid hans sida om och såg Christer Pettersson i ögonen.

Först då upptäckte han sitt ödesdigra misstag. Han kände inte igen kvinnan. Det var i varje fall inte Sigge Cedergrens sambo. Han förstod att han skjutit fel person.

Chockad stannade han förstenad kvar på platsen i flera sekunder. När den första chocken lagt sig, berättade "Marcus", lunkade han på sitt typiska sätt Tunnelgatan österut. Förbi de byggbaracker som vid den här tiden stod på Tunnelgatan och vidare trapporna upp till Malmskillnadsgatan. Sedan fortsatte han gatan söderut.

Han sprang förbi spelklubben Oxen för att ingen skulle hinna känna igen honom, vidare västerut förbi Åhléns varuhus och tog sig sedan in på Klara kyrkogård. Där låg han sedan, enligt vad han berättat för "Marcus", omtöcknad av drogerna och spriten kvar under den natt då den största mördarjakten i vår historia tog sin början.

Anledningen till att han inte tog sig direkt till centralstationen och åkte hem till Rotebro var att han var rädd för att någon skulle känna igen honom och sätta honom i samband med den man som skjutits på Tunnelgatan.

När han på morgonen lämnade sitt

natthärbärge och var på väg till centralstationen fick han se morgontidningarnas löpsedlar. Först då förstod han vilket fruktansvärt misstag han begått. Han hade skjutit landets statsminister.

På centralstationen löste han för ovanlighetens skull biljett till pendeltåget. Annars brukade han ta sig hem genom att planka över rälsen. Med pistolen i fickan åkte han hem till sin bostad i Rotebro.

Skälet till att han behöll pistolen var att hotet mot honom från Sigge Cedergrens "torpeder" fanns kvar. Han hade ju skjutit fel person.

Några dagar senare när Christer Pettersson genom Hans Holmérs presskonferenser fick veta att misstankarna började riktas mot den så kallade 33-åringen åkte han, enligt "Marcus", ut till skärgården och gömde pistolen i närheten av den plats där han tidigare provskjutit vapnet.

Christer Pettersson började sedan ändra sina vanor. Han åkte inte längre in till Stockholm för att köpa narkotika utan nöjde sig med att dricka sprit. Han brände den jacka han haft vid mordtillfället och han började anlägga mustasch.

Hans rädsla för "torpederna" gjorde att han vidtog förberedelser för att flytta från Rotebro till en Norrlandsstad.

När vi frågade "Marcus" varför han inte tidigare berättat sin historia för polisen fick vi till svar: "Det har jag visst gjort, men ingen har velat lyssna."

Därefter berättade han att han en tid efter mordet, när han var intagen på en fångvårdsanstalt, ringt polisen och bett att få tala med Hans Holmér personligen. Efter att ha blivit kopplad, som han sade "hit och dit" kom han till sist fram. Han kände igen Holmérs röst. Han hann berätta en del av sin historia innan Holmér sade något om att han inte hade tid att tala med alla tokar som ringde till honom. Därefter lade han på luren.

"Egentligen", sade "Marcus", "var jag glad för att han lade på luren för jag har aldrig varit någon "tjallare". Men nu har jag blivit det i alla fall."

Till sist ville "Marcus" att vi skulle föra hans berättelse vidare till Palmegruppen och han förklarade sig villig att ställa upp för "ett riktigt polisförhör".

Denna information, som här återges i förkortad och anonymiserad form, har jag tillsammans med Mikael Hylin lämnat som ett tips till Rikskriminalpolisens Palmegrupp.

Informationen är också ett exempel på de tusentals tips som under de senaste 16 åren kommit till gruppen. Utredningsarbetet fortsätter och jag är övertygad om att mina idoga kollegor vid Rikskriminalpolisen en dag kommer att hitta den tekniska bevisning - revolvern eller kanske pistolen - som hitintills saknats.

Jag är dessutom övertygad om att mordet skulle ha varit uppklarat för länge sedan, kanske redan före midsommar 1986, om de gamla rutinerade åklagarna, mordutredarna och spanarna fått följa de inarbetade utredningsrutiner som man vanligen tilllämpar vid spaningsmord.