Dagens namn: Magnus, Måns
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter

Greps för en kikare

Kadhammar: Slumpen avgjorde vilka som blev inspärrade i Guantánamo

HERDAR GREPS En afghansk man och hans får ser solen gå ner nära Kabul. Oskyldiga herdar fanns bland de av hans landsmän som USA grep och förde till fånglägret Guantánamo. Där blev de kvar, många i flera år.   HERDAR GREPS En afghansk man och hans får ser solen gå ner nära Kabul. Oskyldiga herdar fanns bland de av hans landsmän som USA grep och förde till fånglägret Guantánamo. Där blev de kvar, många i flera år. Foto: AP

Världens mäktigaste krigsmaskin invaderade i november 2001 världens fattigaste land.

Anfallet var till en början bländande framgångsrikt. Det dröjde bara 26 dagar från det att de första amerikanska soldaterna beträdde afghansk jord till dess att huvudstaden Kabul föll.

OSKYLDIG En satellittelefon och några dokument i ett hus räckte för att USA skulle flyga senildemente Mohammed Sadiq, 89, till Guantánamo. Efter ett halvår insåg man att han inget visste.   OSKYLDIG En satellittelefon och några dokument i ett hus räckte för att USA skulle flyga senildemente Mohammed Sadiq, 89, till Guantánamo. Efter ett halvår insåg man att han inget visste. Foto: JERKER IVARSSON

Den amerikanske presidenten George W Bush hade förklarat krig mot terrorismen. Afghanistan som land var av underordnad betydelse. Krigets syfte var att finna Usama bin Ladin, som hade dragit sig tillbaka till grottorna i Tora Bora nära gränsen till Pakistan.

Till en början tycktes allt går amerikanernas väg. I alla fall var det så de själva framställde kriget, och det var så det skildrades i tidningar och tv-reportage runt om i världen. Afghanistans kvinnor befriades från talibanernas perversa förtryck. Det blev åter tillåtet att lyssna på musik, liksom att utöva folksporten flyga drake. Inga religiösa poliser mätte längre männens skägg och hår.

USA installerade den nye presidenten Karzai som av tidskriften Esquire utnämndes till en av världens 20 elegantaste män.

”Ondskefulla mördare”

Kanske trodde även den politiska och militära ledningen i USA att kriget var vunnet och att det blott återstod upprensningsaktioner. I januari öppnade Pentagon ett fångläger vid flottbasen Guantánamo på Kuba. Försvarsminister Donald Rumsfeld sa om fångarna:

– De är bland de farligaste, de bäst tränade och de mest ondskefulla mördare som finns på jordens yta.

Aftonbladet har granskat den amerikanska försvarsmaktens egna akter över fångarna på Guantánamo. Akterna ger en annan bild än Rumsfelds. Oförstående herdar, mentalsjuka, dementa och vanliga affärsmän fanns bland fångarna.

De 759 akterna är ingen katalog över världens farligaste terrorister. Helhetsbilden de ger är snarare en supermakt med överväldigande styrka som går vilse i ett främmande land och en främmande kultur. Vilka är dessa fattiga, skäggiga män? Vad talar de om i basaren? Vad gör männen på fälten? Vad döljer de?

Främmande koder

De amerikanska soldaterna har avancerade vapen, stridsfordon, flygplan, helikoptrar, satelliter. Men det främmande landet med sina lerhus, höga berg, öknar och torra fält ställer dem inför koder de inte kan knäcka. Amerikanerna har allierade i form av den nyuppförda afghanska armén och poliskåren. Men vad är det dessa allierade bidrar med? Varför?

Ta fånge US9AF–001051DP som exempel. Han heter Sharbat. Han var ungefär 30 år – fattiga afghaner har bara en ungefärlig uppfattning om sin ålder – när han greps av amerikanska och afghanska styrkor i samarbete.

En improviserad vägbomb hade exploderat utanför staden Khario. Soldaterna såg Sharbat och hans bror Qadir på ett fält. När soldaterna närmade sig sprang bröderna. Därmed blev de misstänkta. Qadir hade en kikare. Varför? Var han en spanare åt de som placerade ut bomben? Hade han själv placerat ut bomben?

Fängslad i över två år

Bröderna grips, förhörs. Qadir släpps, Sharbat hålls kvar. Man förhör honom 19 gånger på Bagrambasen utanför Kabul. Varje gång berättar han samma sak. Han är analfabet, tillhör en nomadfamilj, bor i tält och har i hela sitt liv varit herde. Familjen äger 300 getter, fem får, åtta kameler och två kalvar.

Varför hade brodern Qadir en kikare? Frågan ställs till Sharbat, Qadir är redan släppt. Sharbat svarar att brodern använder kikaren för att leta efter bortsprungna getter.

Sharbat sänds över halva jorden till Guantánamo. Han upprepar sin berättelse, gång på gång.

Han får frågan: Har du en kamera?

Han svarar: Vad är en kamera?

Ingen vet längre varför Sharbat är fången. Av hans akt i framgår att han är ”oförmögen att diskutera enkla militära och politiska principer”. Däremot talar han gärna om sina getter. Redan förhörsledaren i Bagram säger att ”internen tycks vara det han påstår, en herde.”

Ändå överförs denne illiterate herde till Guantánamo. Där blir han sittande i närmare två och ett halvt år, tills en tribunal som granskar varje fall rekommenderar att han släpps.

Aftonbladet har genom Wikileaks fått tillgång till akter över 759 fångar i Guantánamo, av de totalt 779 som varit internerade. 213 av akterna berör afghaner, resten är utlänningar som greps i Afghanistan eller andra länder, oftast Pakistan.

Vi har valt att skilja mellan akter som rör afghaner och utlänningar. Eftersom kriget förs i Afghanistan har landets invånare självklart en rättslig, moralisk, politisk och praktisk ställning som skiljer sig från andras.

Akterna beskriver fångens hälsotillstånd, var och under vilka omständigheter han greps, en sammanfattning av förhör, vittnesuppgifter och eventuella underrättelserapporter. Där finns en bedömning av hur han sköter sig i fångenskapen. Herden Sharbat är ”samarbetsvillig”.

Självmordsförsök

Andra fångar har ”aggressivt beteende”, flera ”exponerar sig själva mot vakterna”. Några har försökt skada sig själva, en genom att binda ett lakan runt halsen, men det framgår inte hur många som försökt begå självmord. (När jag besökte Guantánamo i augusti 2002 sa lägrets läkare James Radke: ”Vi har haft ungefär 30 självmordsförsök de senaste månaderna.”)

Akten innehåller en rekommendation om fången ska hållas kvar i Guantánamo, friges eller ”överföras till ett annat lands kontroll”, en skrivning som kan betyda att han släpps i sitt hemland eller skickas till ett land som är villigt att ta emot honom.

Ologiska gripanden

Jag har kompletterat granskningen av de 213 akterna som rör afghaner med att läsa förhören som tribunalen höll med fångar för att bestämma deras status. Var de fientliga stridande eller oskyldigt gripna? Var de vanliga fotsoldater eller viktiga talibaner? Medlemmar i al-Qaida? Dessa förhör har offentliggjorts av försvarshögkvarteret Pentagon och finns pedagogiskt upplagda på New York Times hemsida (Guantánamo Docket).

Fångarna representerar hela det afghanska samhället, från tre före detta talibanska ministrar och hela vägen ner till herden Sharbat. Varför blev just dessa personer fängslade?

Jag får flera gånger ett starkt intryck av att skälen till att individerna hålls på Guantánamo är konstruerade i efterhand. Det saknas logik i gripandet och överföringen från Centralasien till en ö i Karibien. Men den militära byråkratin kräver logik och den tillförs när behov föreligger:

Baryalai Tukhi var en akademiker som gjorde motstånd mot talibanerna i den västliga staden Herat. Sedan flydde han till staden Mashhad östra i Iran. Där körde han taxi, ibland med kunder till afghanska gränsen. I februari 2002 greps han av iransk polis i en vägspärr. Tukhi saknade arbetstillstånd.

Han deporterades till hemlandet Afghanistan, sattes i fängelse ett par månader i Kabul, överlämnades till amerikanska styrkor, sändes den åttonde maj 2003 till Guantánamo.

Ur Baryalai Tukhis akt:

”Skäl för överföring till JTF GTMO: Fången anses kunna ge information om vägar in och ut ur Afghanistan.”

Vi talar alltså om en taxichaufför med en dokumenterad bakgrund som motståndare till talibanerna. Han har kört personer som amerikanerna finner misstänkta.

Utanför lagen

I Guantánamo hamnar fången i ett juridiskt ingenmansland. Bushregimen har uppfunnit ett nytt begrepp, illegal fientlig kombattant, som inte existerar inom vare sig amerikansk eller internationell rätt. Fången är inte krigsfånge och inte häktad som misstänkt brottsling. Han står utanför Genèvekonventionens skydd för krigsfångar och utanför det skydd lagen ger misstänkta kriminella.

Han sitter på nåd och onåd i en bur i Guantánamo.

”Fången var knuten till ledaren för al-Wafa, Abdulla Aziz, och mottog betalning för att arrangera resor till och från Afghanistan”, står det i Baryalai Tukhis akt.

En taxichaufför brukar ta betalt för att köra sina kunder, vilket tribunalen inser när den ska förhöra fången för att eventuellt rekommendera ett frisläppande. En av ledamöterna ställer en fråga som Tukhi har svårt att förstå meningen med. Frågan lyder:

”Om du fick köra taxi i New York, skulle du göra det?”

Han svarar att han vill tillbaka till sin hemstad Herat. Baryalai Tukhi återförs till Afghanistan den tolfte december 2007, fortfarande inte dömd, inte anklagad för något. Det har då gått fem år och nio månader efter gripandet.

Hämtades i hemmet

Man behöver inte vara en misstänkt fiende för att gripas och flygas till andra sidan jorden. Den andra juli 2002 förs en 40-årig man vid namn Ma Mad Gul till Guantánamo. I förhör säger han att han inte förstår varför han är fånge. Han sov med övriga familjen i sitt hus när soldaterna bröt sig in och tog honom. I akten står det:

”Skäl för överföring till JTF GTMO: Att ge information om följande: Fången kan eventuellt ge allmän information om flygangrepp på hans by under ramadan.”

Ma Mad Gul ska alltså berätta om amerikanska angrepp. Han blir kvar i Guantánamo i två år och tio månader.

En annan person, Mahngur Ali Khan, liftar med en bilkonvoj som attackeras av amerikanska helikoptrar. Khan förs till Guantánamo med motiveringen att han har ”allmän kunskap om gästarbetares rörelser över gränsen mellan Afghanistan och Pakistan för att finna arbete på vintern”.

En skohandlare förväntas ge information om ”Afghanistans kulturella geografi” samt vilka som rör sig i basaren; en apotekare ska ge ”historiska perspektiv på Afghanistan”. Citaten finns bland skälen för transport till Guantánamo.

Greps av misstag

Slumpen avgör vem som grips. En angivelse. Du har en grön jacka. Du befinner dig på fel plats. Du rör dig misstänkt. Minns herden Sharbat som jag först berättade om, han vars bror misstänktes för att ha hjälpt till att placera ut en sprängladdning.

Till och med den som befinns vara gripen av ett misstag, som Nasir Allah, får sitta kvar. Han greps i juni 2003. I hans akt, daterad 3 juni 2005, står det att han av misstag identifierades som deltagare i ett möte som planerade attacker mot amerikanska styrkor.

Ändå dröjer det till 28 september 2007 innan han friges.

En 23-åring vid namn Mohamad Daowd inkallas till militärtjänst hos talibanerna i juni 2001, knappt tre månader före al-Qaidas terrordåd i USA. Han lär sig skjuta med en Kalashnikov, undervisas i Koranen och agerar springschas åt befälen. Efter 25 dagar tillåts han fara hem.

Ett knappt år senare – då pågår kriget – grips Mohamad Daowd i en vägspärr. Han fraktas till Guantánamo ”på grund av sin kunskap om talibansk rekrytering”.

Mohamad Daowd är möjligen ovanlig i ett avseende. I Afghanistan har var och varannan man ett vapen. Det är nödvändigt när staten inte förmår skydda sina medborgare. Vapen är heller inte svårt att skaffa i ett land som genomlidit 22 års kontinuerliga väpnade konflikter – krig mot främmande makter, inbördeskrig, röveri, klanstrider.

Det närmaste Afghanistan under denna period kommit en centralregering som kontrollerade vapnen och upprättade ett våldsmonopol, vilket är en nödvändighet för en fungerande statsapparat, är – talibanerna. Men att kräva in medborgarnas vapen är problematiskt. Automatkarbinen är var mans hemförsäkring, hans stolthet:

”Talibanerna sa åt oss att ge dem våra vapen och leva som kvinnor. Vi tyckte inte om det”, säger en 48-årig man, ”möjlig vapensmugglare”, fånge på Guantánamo.

I detta land har 23-åringen Mohamad Daowd blott 25 dagars militärtjänstgöring, som mest bestod av religiösa studier och att springa ärenden. Varför grips just denne unge man av alla tiotusentals som inkallades till militärtjänstgöring?

Svaret är att det inte finns något svar. Du råkar befinna dig på en plats där någon soldat tycker att du verkar misstänkt. Du hamnar i systemet: det lokala häktet; vidare till Bagram eller Kandahar; vidare till Guantánamo.

Ingen militär eller politiker tar efter förstörelsen av World trade center gärna på sig ansvaret att släppa en misstänkt terrorist, och den som sitter i Guantánamo är misstänkt, annars skulle han inte vara i Guantánamo.

Tragikomiskt

Om det finns en röd tråd, en linje, tycks den vara att de flesta av dessa fängslade afghaner är oskyldiga. Kanske alla, utom en handfull. I några fall är oskulden tragikomiskt uppenbar.

Mohammed Sadiq är en senildement 89-åring som enligt akten lider av depression, artros och undergår utredning för prostatacancer. (60 procent av de afghanska fångarna är sjuka eller har latent tuberkulos. Många lider av depression och ångest. De har levt sina liv i krig, kaos och förtryck.)

Styrkor tillhöriga den av USA ledda koalitionen har 7 januari 2002 funnit en Thuraya-satellittelefon i huset där Sadiq bor. Telefonen tillhör Mohammed Sadiqs granne. Sadiq vet inte hur telefonen fungerar. Soldaterna finner också misstänkta telefonnummer och ett dokument med brevhuvud tillhörigt den talibanska underrättelsetjänsten.

Den senile Sadiq flygs till Guantánamo 4 maj. Han förhörs med lögndetektor. Förhöret visar inga spår av list eller bedrägeri från fångens sida. Han är samarbetsvillig, enligt akten, men saknar fortsättningsvis underrättelsevärde för USA.

I detta fall agerar byråkratin snabbt. Mohammed Sadiq flygs tillbaka till Afghanistan den 28 oktober 2002.

Det var värre för den 31-årige journalisten och författaren Badruzzan Badr. Den 17 november 2001 grips han tillsammans med sin bror Muslim Dost av säkerhetstjänsten utanför den pakistanska staden Peshawar. De överlämnas till amerikanerna.

Av Badruzzan Badrs papper framgår att förhörspersonalen sent omsider kommer underfund med att fången är en helt annan än den som pakistanska säkerhetstjänsten gett sken av:

”Det tycks som om fången kan ha arbetat med en bok (fången och hans bror är publicerade författare) om islamisk extremism.”

Akten fortsätter:

”Fången har i sina skrifter varit extremt kritisk mot Pakistans underrättelsetjänst och dess uppenbara förbindelser med extremism och al-Qaida.”

Sakta sjunker det in för amerikanerna att de är lurade. Badruzzan Badr och Muslim Dost är precis det slags personer som Washington hoppas är Afghanistans framtid. Dessa framtidshopp sitter inspärrade i burar. Pakistanska underrättelsetjänsten tycks ha fängslat och överlämnat dem som en hämnd för deras kritik. Amerikanerna är lurade av sina påstådda allierade i kriget mot terrorismen.

Badruzzan Badr får lämna Guantánamo 18 september 2004, två år och tio månader efter gripandet. Brodern släpps sju månader senare.

Galen – inte listig

Centralasien visar sig vara en spegelvärld där man tror sig se en sak, men det är något annat. Speglarna förvrider perspektiven, vänliga ansikten blir fientliga och fientliga vänliga.

Isannullah, 25, en kontorist hos en lokal ledare i Helmandprovinsen, försöker tipsa vakterna vid en amerikansk förläggning om två före detta talibaner i trakten. Vakterna brottar ner Isannullah, han förs till Kandahar och efter tre månader vidare till Guantánamo.

Väl där vet ingen varför han är fånge. Det finns inga uppgifter om varför Isannullah greps. Men det ”tycks”, säger akten, som om de amerikanska soldaterna misstänkte Isannullah för att vara en ”tränad iransk underrättelseagent”.

I Guantánamo blir det uppenbart att detta inte är möjligt. Isannullah är nämligen galen. ”Fången tycks inte ha några speciella färdigheter, utbildning eller förmåga att organisera, koordinera eller delta i handlingar mot Förenta Staterna. Fången har en kontinuerlig historia av psykiatriska problem sedan ankomsten till JTF GTMO.”

Två sidor senare står det:

”Fången kan inte skilja mellan verklighet och fantasi. Hans tillstånd orsakades troligen av ett djupt psykologiskt trauma och tycks förvärras.”

De amerikanska förhörsledarna har fått information om att terrorister lärt sig teknik för att motstå förhör. Om fången repeterar en historia till synes utantill kan det vara ett tecken på att han fått utbildning i ett av Usama bin Ladins läger. Samma sak om han talar mångordigt om bisaker men undviker kärnan.

Amerikanerna har lärt sig att terrorister ljuger och de ljuger listigt. Förhörsledarna tycks dock, i fallet Isannullah, ha förväxlat galenskap med list. I Isannullahs akt står det:

”(Analytikers notering: Fångens psykiatriska problem kan ha orsakat ett beteende som misstogs för att vara kontraförhörsteknik under tidiga förhör.)”

Var han galen redan när han närmade sig vakterna i Helmand för att lämna sitt tips?

Blev han galen i flygplanet som förde honom över haven?

Blev han galen i buren?

Vi vet inte. Vi vet bara att brigadgeneral Jay W. Hood 7 januari 2005 undertecknade Isannullahs akt där det konstateras att afghanen även i fortsättningen ska klassificeras som fientlig kombattant och bör överföras till ett ”annat land” för fortsatt internering.

Den 25 augusti 2006 skickades Isannullah tillbaka till Afghanistan.

Kulturkrockar

Både du som läser detta och jag som skriver vet att det är stor skillnad mellan Afghanistan och USA. Men dokumenten från Guantánamo berättar så mycket mer, de visar en avgrund.

Amerikanerna gick in i Afghanistan på grund av terrordåden 11 september 2001. En omhändertagen nomad förklarar under förhör att han inte vet vad som skedde det datumet i USA.

Hur ska han veta det? Hans värld är en annan. Där amerikanerna talar om kilometer talar nomaden om dagsresor. Där amerikanerna talar om datum talar han om vädrets växlingar och djurens vandringar.

Han friges efter tre år och tio månader.

Många, troligen majoriteten, är analfabeter. De flesta har blott en ungefärlig uppfattning om sin ålder.

I den mån de varit soldater har de varit beordrade att slåss för än den ene, än den andre. Ryssar, kommunister, mujahedin, krigsherrar, talibaner, amerikaner, Norra alliansen. I byarna drar man lott om vem ska inställa sig till militärtjänstgöring när talibanerna kallar.

Amin Ullah, 46, har krigat på alla sidor. Hans näst sista befälhavare var taliban, den sista tillhörde Norra alliansen som slogs mot talibanerna. Sedan lämnar Ullah i från sig vapnet och går hem till gården. 18 oktober 2002 grips han. Han anklagas för att ha planerat att kapa ett flygplan i Kondoz.

Två år senare står Amin Ullah inför tribunalen i Guantánamo:

”De enda flygplan jag sett är i skyn. När jag greps reste jag i ett plan från Kondoz till Bagram. Jag reste därifrån och hit. Det är enda gångerna jag har varit i ett plan. Jag hade ögonbindel och visste inte hur planet såg ut. Ja, jag har sett era plan i skyn. Allt vi har i Afghanistan är bröd och vi måste arbeta hårt för det.”

En fånge kan inte redogöra för vem som grep honom. Amerikaner? Kanske. De talade i alla fall inte det lokala språket dari. De använde teckenspråk.

Mohammed Fazl, vice försvarsminister hos talibanerna, talar om kriget mot den ryska ”stammen”. Hans utbildning består av sex år i koranskola.

Mannen som blev chef för flygbolaget Ariana säger att han ”uppmärksammades” av sina överordnade därför att han kunde läsa.

Abdul Razak, talibansk handelsminister, fick sin post därför att han var en köpman och kunde läsa och skriva. Exporten bestod av mattor, mandlar och djurhudar, berättar han för tribunalen.

Shabir Ahmad, talibanernas säkerhetschef i Shebergan, medger att han övervakade steningen av två män och en kvinna som dömts för otrohet. Dock var han inte ansvarig för själva avrättningen, bara för säkerhetsarrangemangen.

”Vad är en pilot?”

Tribunalens medlemmar är anonyma, ofta välvilliga men undrande inför den okända värld de ska bedöma, och döma.

Fråga: En anklagelse är att du var chef för ett flygfält. Har du varit pilot?

Svar: Vad är en pilot?

”Betraktar du dig själv som extremist”, frågar en medlem i tribunalen och får ett nekande svar.

Fråga: Arbetar din fru?

Svar: I Afghanistan är kvinnorna hemma.

Fråga: Vem lärde er att använda vapnen?

Svar: Ingen lärde oss.

Fråga: Ni räknade ut det själva?

Svar: Människorna i Barmal är vana att använda vapen sedan tre– eller fyrahundra år.

Ordföranden i tribunalen betraktar en fånge klädd i brandgul overall, vilket betyder att han klassificeras som orosmoment:

”Jag vill vara säker på att du uppför dig bättre om du återvänder hem.”

Förvirring under ytan

Vid en ytlig anblick ger akterna intryck av kontroll, ordning, systematik. Varje fånge har ett nummer, till exempel US9AF–000562DP (Isannullah). Papperen vimlar av akronymer som TRCD, BSCT, CD, DNI EXCOM, UNSCR vilka ger en känsla av vetenskaplighet. Av tribunalens förhör framgår att fångarna även klassificeras med sina kläder. Den som bär svart tröja är bedömd som självmordsbenägen, den i brandgul overall är en bråkmakare, den i beige lugn, samarbetsvillig.

En följsam fånge klassificeras som ”nivå: låg risk, belöningsnivå ett”.

Vilken otrolig, pedantisk ordning jämfört med fångarnas kaotiska hemland! Men i den skenbara ordningen råder yttersta förvirring.

I akten över 70-årige Haji Faiz Mohammed med diagnosen senildement (”förväntas bli värre med tiden”) konstateras att det saknas noterade skäl till varför han alls finns i Guantánamo. Han tycks ha fastnat i ett svep i Dehrawoddistriktet, där även 50-årige Bismillah Mohammed greps. Även i hans fall saknar lägerledningen upplysningar om varför de har fången under sitt ansvar.

En pengaväxlare framträder, 28 månader efter gripandet, inför tribunalen. Skäl till att fången fördes till Guantánamo:

”Två viktiga kunder till fången misstänks ha länkar till al-Qaida.”

Fången: Vilka är det?

Tribunalens ordförande: Tyvärr är detta den enda information vi har.

Betalade för fångar

Förvirringen drabbar inte bara afghaner. Den blir uppenbarligen en fara för den amerikanska stridsförmågan och möjligheten att bygga upp en ny regim. En säkerhetschef i president Karzais administration grips och skickas till Guantánamo. Varför? Ingen vet.

(Vad som inte står i akten, men som till exempel journalisterna Andy Worthington och Peter Bergen har skrivit om, är att amerikanerna betalade prispengar på fångar, vilket kan ha uppmuntrat afghanska och pakistanska soldater att gripa i stort sett vem som helst. Pakistanska staten tjänade också grova pengar på att överlämna 369 personer till USA. Det berättar förre presidenten Pervez Musharraf i sina memoarer.)

Nathi Gul, en underrättelsechef i Karzairegimen, grips av soldater som arbetar för en lokal krigsherre, överlämnas till amerikanerna, skickas till Guantánamo. Skälet till överföringen är att Nathi Gul kan ge information om krigsherren – som grep honom! – och upplysningar om underrätteletjänsten i Afghanistan – som är allierad med USA.

Vad innebar ett sådant agerande för USA:s ställning i Afghanistan? Hur välvillig är underrättelsechefen Nathi Gul mot sina allierade när han efter 15 månader skickas tillbaka till Afghanistan?

Hur välvillig blev bonden Andar som skördade alfalfa när de utländska soldaterna bad honom visa ett visst hus i byn? Andar förde dem dit – och greps av amerikansk militärpolis. Han fördes till staden Gardez, förhördes. Han flögs till basen i Bagram, förhördes. Efter 40 dagar transporterades han till Kandahar. Efter en knapp månad flögs han vidare till Guantánamo, där han blev kvar i 17 månader.

Nomader och bönder

Den amerikanska militären hade en överväldigande styrka. De modernaste och mest kraftfulla vapnen. Stridsfordon. Flygplan och helikoptrar och obemannade drönare som kunde spåra fiender från luften och döda dem.

Det tycktes vara så lätt att besegra det fattiga landet och skyffla talibaner och terrorister till

Guantánamo. Där blev de sittande månad efter månad, år efter år, i ett juridiskt ingenmansland.

De farligaste, bäst tränade och mest ondskefulla mördare som finns på jordens yta, sa Donald Rumsfeld.

I själva verket var de flesta afghanerna nomader och bönder, taxichaufförer, apotekare och köpmän.

Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet