Det krävs betydligt mer för att en masspsykos ska bryta ut igen

NYHETER

Jag var tonåring då Sverige jagade ubåtar som värst och minns det som en synnerligen spännande tid.

En bisarr epok som aldrig kommer tillbaka, vad det nu än kan tänkas vara som synts

i Stockholms inlopp.

Då, i början på 1980-talet, visade tv-nyheterna var och varannan kväll helikoptrar som släppte sjunkbomber och fartyg som la ut minbälten.

Militärer satt på presskonferenser med bekymrade miner och sa saker i stil med ”vi har säkra observationer” och kvällstidningarna skrev spaltkilometer.

Det var som om Sverige stod på randen till krig, det var på riktigt, det var inte Hollywood. Tyckte vi.

Men försvaret, medierna och medborgarnas observationer levde i en märklig symbios som ledde till en grotesk situation där det jagades konstiga saker under Skanstullsbron i centrala Stockholm och rapporterades om mystiska grodmän i skärgården.

Det var naturligtvis dramatiskt och intensivt, men bortsett från den grundstötta sovjetiska ubåten 137, som möjligen framfördes av ett gäng ryssar som tittat för djupt i vodkaflaskan, fick den svenska militären aldrig napp.

Den actionfyllda journalistiken slutade i besvikelse gång på gång.

Det här var en annan och förmodligen enklare tid. Vi hade två tv-kanaler, kalla kriget rasade ännu och Sovjet var den stora fienden.

Allt är så annorlunda nu. Visserligen är även dagens barn rädda för mörker och spöken, men de vuxna har för länge sedan glömt den skräckinjagande Warszawapakten och nojar i stället över vargar, muslimska terrorister och naturkatastrofer.

Vi har slutat slå larm om stjärtfenor och mystiska krusningar på vattenytan av de enkla skälen att det är svårt att se något militärt hot mot Sverige och för att 80-talets marina insatser så här i efterhand ter sig något löjeväckande.

SVT:s ”Uppdrag granskning” gjorde förvisso så sent som 2007 och 2008 några försök att återuppväcka vårt intresse genom att hävda att Nato låg bakom ubåtskränkningarna, vad nu den alliansen skulle behöva sniffa runt i våra farvatten för, men publiken somnade om.

Och så kommer plötsligt nya rapporter om undervattensfarkoster, till råga på allt mitt i Stockholms inlopp, och jag vet inte riktigt vad jag ska tro.

Vi kan konstatera att dessa observationer inte kommer att

leda till samma upphetsning som på den gamla goda tiden. Det krävs betydligt mer än så för att masspsykos än en gång ska bryta ut.

Men försvaret tar bilderna – till skillnad från på 80-talet finns det i dag bilder – på allvar och utreder vad det kan vara fråga om.

Om det nu är en ubåt, vad har den här att göra?

Det är knappast al-Qaida som är ute och rör på sig.

I Sydamerika har polisen hittat primitiva undervattensfarkoster som knarkkartellerna tillverkat, men det är högst osannolikt att en sådan skulle förirra sig ända hit.

Det är i så fall mer troligt att den organiserade brottsligheten lyckats komma över en riktig ubåt. All möjlig militär utrustning går att köpa, inte minst från skumma figurer

i det forna östblocket.

Eller så är det några excentriska men uttråkade miljonärer som vill turista på ett nytt sätt.

Givetvis kan det också röra sig om ett naturfenomen som endera dagen får sin förklaring.

Vi får väl se.