Svenskarnas liv i filippinska fängelset

"Det är värre än i en mardröm du inte kan vakna från"

NYHETER

Ris och vatten att äta och en trång cell som delas med fem grovt kriminella.

Så tvingas de två livstidsdömda svenskarna på Filipinerna att leva.

– Det känns värre än i en mardröm, säger Andreas Solemo.

I tisdags dömdes de två svenska it-teknikerna Andreas Solemo, 35 och Stefan Sederholm, 31, till livstids fängelse för att ha engagerat sig i en internetbordell där kunder betalade för att se lättklädda kvinnor posera på Filippinerna.

Den filippinska regeringen ser domen som ett framsteg i kampen mot människohandel. Svenskarna var de första att dömas till livstids fängelse för inblandning i cybersexindustrin som exploderat i landet den senaste tiden.

"Absurt"

För svenskarna och deras familjer kom dock domen som en chock.

De säger att de var engagerade som datatekniska konsulter, och hade inget med sexhandeln att göra.

– En del säger att cybersex är förnedrande och hemskt, men i vilken stad som helst på Filippinerna kan du gå och se lättklädda kvinnor som dansar runt strippstänger. Det är absurt, det finns ställen där de öppet säljer kvinnorna, säger Andreas Solemo, i en intervju med nyhetsbyrån AFP som mött svenskarna i fängelset.

Enligt svenskarna har de har gjorts till ”syndabockar för att de filippinska myndigheterna ska se duktiga ut inför USA”.

– De ville statuera ett exempel för att visa USA att de tar människohandeln på allvar, säger Stefan Sederholm till AFP.

"Ger inte upp"

Förhållandena på fängelset beskriver de som hemska.

De delar cell med fem andra personer som misstänks för grova brott som mord och narkotikabrott.

Det enda de får att äta – om de inte köper egen mat – är ris och vatten.

– På en del sätt är det värre än i en mardröm som du inte kan vakna upp från. Det är en mardröm att inte veta om vi kommer att tvingas leva de närmaste 20 till 25 åren av våra liv i fängelse, säger Andreas Solemo till AFP.
Han säger att han har tappat 17 kilo i vikt sedan han kom till i fängelset.

Men de två svenskarna gör allt för att hålla ut och stötta varandra.

– Det går inte bara att begrava sig och sluta äta och röra sig. Vi måste fortsätta att hoppas. Självklart kommer vi att överklaga. Vi tänker inte ge upp.