Olsson har rätt – avskaffa livstid

Han är stor och kraftig, Tony Olsson, större än vad jag har förstått.

Det har gått tolv år sedan Malexander, han heter numera Byström i efternamn, sitter på Kumla och har infunnit sig

i Örebro tingsrätt i förhoppning om att få sitt livstidsstraff omvandlat till mellan 24 och 27 års fängelse.

– Hur har din tid på anstalten sett ut? vill advokat Björn Hurtig veta.

Olsson, som i sin ljusgrå kostym och vita t-shirt mest ser ut som en fredagsavslappnad börsmäklare, ler mot släkt och vänner på åhörarbänken och inleder en vältalig redogörelse.

Det har varit svårt. Nio år på säkerhetsavdelning, många års isolering, elaka vakter.

– Men 2004 blev jag religiös. Jag fann Gud. Jag började känna ångest över vad jag hade gjort.

Han pluggade in gymnasiet, tog akademisk examen, föraktar alla former av brottslighet, började skriva böcker, inkomsterna därifrån har gått till de anhöriga till de mördade poliserna, han känner skuld och skam.

Om jag inte visste bättre så skulle jag tro att det var en from frikyrkopastor från Småland som satt och pratade.

Men så säger han något som får mig att undra hur självbilden är beskaffad.

– Jag misskötte mig de första åren av straffet. Men det var ett friskt sätt att protestera mot min isolering.

I själva verket har Olsson hållits isolerad eftersom han rymt genom att ta gisslan under vapenhot, han har kastat bajs på fångvaktare, åtalats för mordbrand, slipat en smörkniv för att använda som vapen och fått fem varningar.

Olsson har, skriver kriminalvården i ett yttrande, ”gjort sig skyldig till en massiv och unik misskötsamhet av mycket allvarlig art”.

Han tar ny sats, slår ut med armarna och vill veta om han verkligen ska behöva bedömas för något han gjort för tolv år sedan.

Jag är ledsen, Tony, men det ska du. Nazister som skjuter ihjäl poliser gör sig inte bara skyldiga till mord utan utför också ett angrepp på funktioner som är centrala i ett demokratiskt samhälle.

Advokat Hurtig låter en smula uppgiven då han pläderar.

– Ser Tony ut som en polismördare?

Nej, det kanske han inte gör. Men hur ser en polismördare ut?

Olsson har skött sig de senaste åren, men Örebro tingsrätt, vars beslut kommer längre fram, tänker inte lyssna pÅ honom. Han har suttit för kort tid. Och kriminalvården bedömer att risken för återfall är hög.

Högsta domstolen har visserligen slagit fast att livstid ska betyda 18 till 24 år, men säger att det i undantagsfall kan vara längre.

Kumpanen och mönsterfången Jackie Arklöv fick nyligen avslag.

Detta vet Olsson. Kanske är det därför han avslutar sin berättelse med att påpeka att han är

engagerad i en rörelse som verkar för att livstidstraffet ska avskaffas.

Han har rätt.

Jag är medveten om att det inte är en helt tacksam uppgift att utifrån Malexander argumentera för att skrota lagens hårdaste straff. Inte heller tycker jag synd om Olsson.

Men det är inhumant att människor inte ska ha en aning om när de kommer ut. Straffet

urholkar dessutom tilltron till rättsväsendet, eftersom vi ändå inte håller människor inlåsta tills de dör.

Sverige borde göra som Norge. Avskaffa livstid. Ersätt det med ett maxstraff på kanske 30 år.

Ett bra mått på civilisation är vår förmåga att visa humanitet gentemot dem vi avskyr mest.