Kompakt sorg i Oslo domkyrka

NYHETER

OSLO. En stilla förtvivlan rådde under dagens minnesgudstjänst i Oslos domkyrka.

Och när statsminister Jens Stoltenberg talade om sina två närmsta bland dem som dött på Utøya, brast det för många.

– Jag tittar efter mina vänner. Det är många jag inte sett ännu, säger en av deltagarna, AUF-medlemmen Sigurd Gulestøl, 25.

Oslos domkyrka hade i dag fått dispens för att ta in fler deltagare än vad reglerna egentligen tillåter. Klockan 11 på förmiddagen trängdes omkring tusen personer, sittandes i bänkarna och ståendes längs de höga 1600-talsstenväggarna.

Hela mittgången i domkyrkan var reserverad för medlemmar i AUF, norska motsvarigheten till SSU, vars läger massakrerades för två dagar sedan på Utøya. Och över de bänkarna låg sorgen som mest kompakt.

Ont att se

Där satt hon som överlevde genom att spela död bland liken omkring sig. Där satt pojken som drogs upp ur vattnet efter att ha flytt simmandes. Flera av dem kändes igen från att ha berättat sina historier från ön i media.

Blickarna som utbyttes dem emellan. Försöken att dämpa snyftningarna. Kramarna, tårarna som torkades från varandras kinder, händerna som krampade omkring varandra i en fruktansvärd gemenskap. Som utomstående kunde jag och mina kollegor i kyrkan bara ana ytan av smärtan de känner, från hur ont det gjorde att se deras ansikten. Och ansiktena bland dem omkring oss - föräldrar, syskon, släktingar och vänner.

Den inledande psalmen O bli hos meg, sjöngs av en stående församling, som därefter tyst lyssnade till domprostens ord: "Vi är ett folk i sorg".

Stoltenbergs tal berörde

Den tidpunkt under gudstjänsten då tystnaden bröts som mest, var under statsminister Jens Stoltenbergs tal. När han nämnde namnen på de två personer, Monica och Tore, som stått honom närmast bland dem som dog på Utøya, blev de stilla tårarna till hulkande, kvävda skrik för många på raderna längst fram i kyrkan.

Och under nattvarden, som togs emot av många, gick vännerna i mittbänken runt för att krama om varandra och gråta tätt tillsammans.

Norske poeten och författaren Nordahl Griegs tonsatta dikt "Til ungdommen", från 1936, fick många att gråta ljudligt under sången: "Här är ditt värn mot våld, här är ditt svärd: tron på livet vårt, människans värde" och sista strofen: "Detta är vårt löfte, från bror till bror: vi vill vara goda mot människans jord. Vi vill ta vara på skönheten, värmen, som om vi bar ett barn, varsamt på armen."

Såg vännina han trodde var död

Yrjan Sunde, 21, som jobbat inom AUF sedan länge, syntes bland de sörjande i mittbänken. Han beskriver efteråt hur han känner många av dem som dött på ön. Många var nära vänner. Samtidigt fick han uppleva glädje.

– En väninna som jag trodde var död, stod plötsligt där i kyrkan. Och en annan, som jag hört var väldigt skadad, dök också upp. Hon kunde komma, trots allt, säger han utanför ingången.

– Den här ceremonin kändes viktig. Vi måste stå samlade, avslutar Yrjan Sunde innan han försvinner in i folkmassorna.

Letar försvunna vänner

Sigurd Gulestøl, 25, från Oslo, skulle ha åkt ut på Utøya efter jobbet i fredags eftermiddag. Men när bomben briserade i centrum, stannade han för att hjälpa till i arbetet kring det som skett.

– Nu känner jag på något sätt dåligt samvete för att jag aldrig kom dit, och att jag klarade mig. Fastän jag vet att jag inte kunnat göra något, säger han utanför kyrkan.

Han berättar att han delvis kommit dit i hopp om att få syn på vänner som han hittills inte fått några livstecken från.

– Det är många som jag inte har sett ännu. Jag vet ingenting om dem, säger Sigurd Gulestøl.

– Man känner en konstig blandning av sinnesförvirring och apati. Det är som att något ringer i öronen på en, men man vet inte vad man ska göra åt det, förklarar han utanför kyrktrappan, där samlingen av blommor, ljus och hälsningar till de döda växer för varje timme.