För 17 år sedan var han en vanlig pojke

NYHETER

På 17 år skapas en ­terrorist.

Sommarkväll 1994: Anders Behring Breivik firar skolavlutning med klasskompisar på en ö i den norska skärgården.

De grillar korv och ­tältar; han gillar hip hop, bästa ­vännen kommer från Pakistan.

Anders är 15 år gammal.

Sommarkväll 2011: över 500 ungdomar samlas på ön Utøya, nordväst om Oslo. Under en dryg timme skjuter Breivik besinningslöst, dödar, avrättar på nära håll.

Det är 17 år mellan sommarkvällarna, mellan pojken med allting framför sig och terroristen med alla mot sig.

Men vad skapade honom?

– Vi har inte haft någon ­regelbunden kontakt på 16 år, sedan 1995. Han var ­väldigt svår. Han ville gå sina egna vägar och har ­inte haft ett särskilt stort behov av att ha kontakt med mig, berättar hans pappa Jens i en intervju.

Två år efter att de slutar ses går Breivik med i invandringskritiska Fremskrittspartiet.

Där stannar han i tio år.

– Jag tycker det som har hänt är avskyvärt, men jag tycker att det är lika avskyvärt att vissa medier försöker att koppla samman mannens ­illdåd och Fremskrittspartiet, säger Siv Jensen, partiledare.

Hon tar senare tillbaka uttalandet, men har delvis rätt.

Ingen person och inget parti kan beskyllas för Breiviks vidriga terrordåd.

Likväl är han inte ondskan ­inkarnerad, född i ett ­vakuum.

Breivik har flutit runt i bakvattnet av de anti­muslimska partierna, närt sig på mångfaldshatet, hittat allierade på nätet i det ­inbillade kriget mot islam.

Samtidigt är det i princip ingen av dem som agerar. Men Breivik radikaliserades, tog steget.

Under nio år kunde han planera terrordåden i sin ­ensamhet – utan att någon ingrep.

Nu höjs röster för att Breivik inte ska få sprida sin världsbild. Tvärtom: vi borde värna en öppen rättegång.

Försöka förstå, försöka ­förebygga skapandet av ­nästa terrorist.

För en gång var Anders en av oss, en gång firade han in sitt sommarlov, och för ett år sedan skrev han i sin dagbok:

”Jag vill inte göra vad jag gör. Jag skulle hellre starta en familj och fokusera på min karriär. Men jag kan inte göra det, så länge jag ­känner mig som en person som är fast i ett brinnande rymd­skepp, ­utan någonstans att ta ­vägen”.