42 år av vansinne

Den excentriske tyrannen tog sig till hemstaden Sirte, ett av de sista Gaddafi-fästena.

Uppgifterna spretade åt många håll i går. Gaddafi var skadad, skjuten i benen, gripen. Nej, han var död, skjuten i huvudet, hävdade övergångsregeringen NTC.

Var detta sant? NTC har tidigare felaktigt hävdat att familjemedlemmar till den försvunne ledaren hade gripits.

Men även ledande medieföretag som CNN och AFP påstod att översten var död och någon timme senare publicerades de första, bekräftade bilderna.

Det påstods i går kväll att Nato ska ha fått indikationer på att Gaddafi färdades i en konvoj på 100 fordon i Sirte och därför attackerat den.

Oblodig kupp

Men enligt samma uppgiftslämnare ska Libyens förre ledare ha gömt sig i ett betongrör, hur nu det går ihop.

Allt kommer förr eller senare att klarna.

Så här har det ju varit under hela flykten. Redan för snart två månader sedan rapporterade BBC att en talesperson för Gaddafi sagt att diktatorn kapitulerar.

Diktatorn trycker i en bunker under något av Tripolis lyxhotell. Eller har satt sig på ett plan utomlands. Eller befinner sig gud vet var.

I ett av de senaste livstecknen från Gaddafi, ett ljudklipp som sändes ut av den statliga televisionen för någon månad sedan, orerade han som vanligt att fienden var fähundar.

Journalister i väst älskar att beskriva de ofta excentriska tyrannerna i andra delar av världen som bindgalna. Gaddafi är sannerligen inget undantag. Det är mycket möjligt att han var tokig, men det finns skäl till att han lyckades behålla makten i över fyra årtionden.

Den 1 september 1969 genomförde en 27-årig Gaddafi och andra unga militärer en oblodig kupp och avsatte kung Idris I.

Monarkin avskaffades och den nya libyska arabiska republiken proklamerades.

Med list och brutalitet hade Gaddafi snart tillskansat sig all makt och började utveckla sitt högst säregna politiska system: en blandning av arabnationalism, islamism och socialism.

Gav PLO sitt stöd

Han såg sig som en andlig uttolkare av en nation som enligt honom styrdes av direktdemokrati.

Men kritikerna – och de är många – talade om en envåldshärskare som styrde Libyen med järnhand.

Regimkritiker har försvunnit spårlöst. Enligt människorättsorganisationer som Amnesty och Human rights watch har dissidenter fängslats och torterats. Hundratals ska ha dömts till döden på egendomliga grunder.

Gaddafi fick, för att uttrycka det milt, problematiska relationer till stora delar av världen på 70-talet. Problem som accelererade under 80-talet.

Libyen anklagades av USA och andra länder för att bidra till finansieringen av den internationella terrorismen. Organisationerna PLO och IRA ska ha fått betydande stöd och Libyens säkerhetstjänst påstods vara direkt inblandad i den palestinska terrorgruppen Svarta september, som genomförde Münchenmassakern under OS 1972.

1988 dödades 270 människor då ett passagerarplan sprängdes över den skotska byn Lockerbie. Libyen fick skulden och FN införde hårda sanktioner. Konsekvenserna blev svåra för ett redan fattigt land.

Tog på sig terrorattack

Men blockaden upphörde då Gaddafi 1999 beslöt att lämna ut de två män som misstänktes för Lockerbie-attentatet. Några år senare tog han på sig ansvaret för sprängningen av planet, skrotade planerna på att skaffa atomvapen och började söka uppgörelser med flera länder rörande terrorattentat på 80-talet.

Libyens ledare kunde än en gång börja resa runt i världen med sitt beduintält och sina kvinnliga livvakter.

– De låter sig inte distraheras lika lätt som manliga, sa han.

En diplomatisk fnurra bröt för all del ut med Frankrike då diktatorns son, Hannibal, kallad ”lyxvärldens värsting” slog sönder en hotellsvit i Paris och hotade personalen med pistol.

Det blev inte bättre av att Hannibal misshandlade sin fru för att sedan berusad sätta sig i sin Porsche och köra i 140 kilometer i timmen nerför avenyn Champs-Élysée på fel sida av vägen.

Hannibal och andra medlemmar i familjen har flytt till Algeriet, tillkännagav landets utrikesdepartement i går.

Det senaste årtiondet har Libyen fullt ut tillhört världssamfundet och med sina stora oljefyndigheter och betydande ekonomiska resurser prioriterat en utbyggd infrastruktur och byggande av bostäder, sjukhus och skolor.

Underskattade kraften

Landet är, möjligen i konkurrens med Sydafrika, världsdelens rikaste nation.

Men Muammar Gaddafi underskattade kraften i den arabiska våren. Han underskattade Natos beslutsamhet då han beordrade sina soldater att skjuta mot den egna befolkningen. Han underskattade rebellerna.

Diktatorn har dödats. Stora delar av det libyska folket firade i natt. Men glädjen grumlades av att många hade föredragit att han hade lämnas ut till en krigsförbrytartribunal, att han hade ställts till svars för sina gärningar. En 42-årig epok är hur som helst över.