Omhändertogs – i dag återförenas systrarna

I en lägenhet i området som kallades Träsket på Åsögatan i Stockholm föddes Susanne 1961. Husen var redan 1958 utdömda av kommunen som bostäder.

Susanne föddes en månad för tidigt. Eftersom mamma Maivor var alkoholist hade hon knappt någon bröstmjölk, och den nyfödda dottern blev undernärd. Vid två månaders ålder tappade Maivor henne i golvet och hon bröt nyckelbenet.

Splittrades över landet

När Maivor inte dök upp för ett återbesök med spädbarnet på sjukhuset, tillkallades Barnavårdsnämnden och Susanne och hennes 1-åriga storasyster Anette omhändertogs.

Men där slutade inte lidandet, utan fortsatte.

– Vi splittrades runt hela Sverige och fick ingen vetskap om att vi hade syskon. Tillsammans har vi haft ungefär 50 placeringar, säger Susanne Hanqvist Maivorsdotter, 50.

Susanne slussades runt på 31 olika hem innan hon var 17 år.

– Söderköping, Katrineholm, Uppsala, Söderhamn– you name it.

Stryk med piska

Vardagen på flera av familjehemmen innebar inlåsning, stryk med ridpiska, misshandel med slag och andra kränkningar, både psykiskt och fysiskt.

– Men det värsta var att ständigt höra att man inte var något. Man var bottenskrap, att det inte var någon idé att försöka för man skulle ändå aldrig kunnat bli något. Dessutom den här isoleringen. Att aldrig få träffa andra barn, aldrig få ha barnkalas. Och att inte få träffa mamma.

Ingen av systrarna fick träffa Maivor, eftersom det bedömdes som skadligt.

Sågs en gång

Systrarna fick vetskap om varandra när Susanne var 7 år gammal. På inrådan från en psykolog träffades de i Sundsvall vid ett tillfälle.

– Jag minns hur min lillasyster bodde. Men jag tror att jag inte tog in riktigt, för jag insåg nog redan då att det bara skulle bli den gången, och inget mer.

Att syskonen berövas tillgång till varandra är en del av lidandet som samhället orsakat, anser Susanne.

– Då hade vi kunnat känna samhörighet och stötta varandra. Det kunde vi aldrig nu. Det var Barnavårdsnämndens beslut. Ragnar Götestam som var nämndens högsta chef då, och högst ansvarig för våra placeringar, har aldrig kunnat ge mig svar på varför.

Rymde ständigt

– Jag kan i min vildaste fantasi inte förstå hur det kunde gå så långt. Jag blir ännu mer besviken när jag begär ut mina journaler, och ser att man inte nämner ett ord av att allt jag sagt. Från att jag var 13 och framåt har jag talat om för handläggarna vad som hänt. Men det nonchalerades, eller så blir man inte trodd.

– Mycket hade kunnat förebyggas. Men ju mer kränkt man blev ju mer svårhanterlig blev man. Det var ett sätt att överleva, att ständigt rymma och slippa undan de ständiga förtryck man tvingades

Pratar inte om hemmen

Systrarna återförenades för en tv-dokumentär 2003. Marita, 53, har berättat om vad som hänt henne i dokumentären.

– Och Anette har berättat för mig tidigare, och jag har lovat att aldrig någonsin berätta.

I dag pratar de om allt – utom det som hänt i fosterhemmen. De har en grundförståelse, utan ord, sinsemellan.

– Vi pratar inte om våra upplevelser. Vi pratar om livet som det är i dag, sedan det vuxna bra-livet började. Förmodligen är det för att det är för svårt. Man vet ju själv hur man mått i det här.

Den 19 december 1977 frös Maivor ihjäl på en parkbänk, 38 år gammal.

– Hon lever inom mig varje dag. Speciellt i dag, säger Susanne.

100 lyktor

När Susanne själv var 38 år startade hon organisationen Angelsnetwork för hemlösa. I dag håller organisationen en ljusceremoni med 100 himmelslyktor som ska lyfta mot skyn klockan 16.30 i Stadshusparken.

– Det är för att göra ett fint avslut på dagen och till minne av dem som inte finns med oss i dag, som borde funnits.

Efteråt kommer systrarna åka till mammas grav och tända ljus.

Den yngsta dottern, som är 48 år, är missbrukare och bor i dag på ett gruppboende.

– Hon mår inte tillräckligt bra i dag för att kunna vara med.

"Övergreppen fortsätter"

Susanne är kritisk mot att övergreppen mot barn som fosterhemsplaceras tillåts fortsätta än i dag.

– Man borde kontrollera familjehemmen noggrannare, ge dem bra utbildning, uppbackning. Knyt upp de placerade barnen till en PBU-mottagning där de får gå och prata om det ingripande som för hela livet är ett trauma. Att ett före detta fosterbarn kan vara stödperson, med egen erfarenhet som kan hjälpa dem och följa med dem i livet.

– Jag hoppas man tillsätter en myndighet som följer upp och har riktlinjer och tar tillvara på de här barnens rättigheter.

"Ett avslut"

Ceremonin i dag ser hon fram emot.

– Känns litegrann som ett avslut, att någon ändå tar på sig ansvaret. Samhället tog på sig ansvaret att vara vår föräldrar, som man grovt har brustit i.

Susanne Hanqvist Maivorsdotter har egen familj i dag. Hon flyttade från Östermalm 2005 och köpte en fastighet där hon bor med sin 14-årige son och har bedrivit familjehem. Sonen som hon fick när hon var 18, är i dag 31 år och bor i Shanghai, där han jobbar för ett stort företag inom databranschen.