”Jag tänkte: Det här händer inte på riktigt”

1 av 5 | Foto: P-O SÄNNÅS
FASANSFULLT Ingalill Mosander om synen av vraket när hon och maken fått plats i en livbåt. ”Det var en häpnadsväckande, skräckinjagande syn.”
NYHETER

Aftonbladets mångåriga medarbetare Ingalill Mosander befann sig ombord när Costa Concordia gick på grund i fredags kväll.

Här skriver hon själv om mardrömmen.

Jag blundade mig igenom stora delar av filmen Titanic.

Jag fick ångest när jag såg vattnet stiga i fartyget, människor som satt instängda under däck, skräcken, paniken som spred sig när alla insåg vad som höll på att hända.

Desperata människor som hoppade i det iskalla vattnet när den gigantiska lyxkryssaren började sjunka mot botten.

Nu har jag varit med om alltihop i verkligheten.

Och det var fasansfullt.

Det här händer inte på riktigt, tänkte jag när jag försökte ta mig upp för trapporna på den alltmer kantrande båten. I vår hytt låg livvästarna, som jag aldrig någonsin trott skulle komma till användning i mitt tidigare liv.

Då slocknade ljuset. Det blev kolsvart i hela fartyget.

Vad gör jag om ljuset inte kommer tillbaka? Vi bodde på åttonde våningen och livbåtarna fanns på fjärde. Hur skulle vi kunna hitta dit i mörkret?

Under några sekunder kunde jag knappt andas. Så tändes några svaga, flämtande lampor, jag slet åt mig min jacka, tog handväskan och sprang så fort jag kunde ner till vad jag hoppades skulle vara min räddning.

Där möttes jag av totalt kaos – människor som trängdes desperat för att få en plats i livbåtarna, panikslagna mammor med gråtande små barn, folk skrek och knuffades, en äldre kvinna svimmade och hennes man ropade förtvivlat efter hjälp. Vi fick ingen information om vad som hände eller vad vi skulle göra. De besättningsmän som fanns tillstädes talade dessutom bara italienska.

Jag pressade mig framåt med all den kraft jag kunde uppbringa och höll Janne hårt i handen. Vi lyckades ta oss in i den överfulla livbåten och jag kommer aldrig att glömma när vi satt där och inte visste om vi skulle komma levande ur det drama som pågick runt omkring oss. Mitt hjärta bultade, jag kunde knappt röra mig, jag var väldigt rädd.

Livbåten gungade under nedfarten och slog mot fartygets kant och när vi äntligen nådde vattenytan kände jag en viss lättnad. Motorn fungerade och efter en stund nådde vi fram till en hamn där vi kunde stiga i land. Vi var räddade.

Då vände jag mig om och det var en häpnadsväckande, skräckinjagande syn. Det jättestora fartyget hade slagsida och kantrade mer och mer. Efter bara en timme låg det på sidan och vilade mot botten.

Och därinne finns det fortfarande människor som är instängda enligt räddningspersonalen.

Vi hade hamnat på en liten ö som heter Giglio. Invånarna måste ha blivit förvånade över det makabra skådespel som utspelades inför deras ögon. Tusentals frusna människor utan något annat än kläderna de hade på sig dök upp i mörkret. Många hade suttit i restaurangen när båten kantrade, glasen gick sönder och det låg splitter över hela golvet. Unga flickor i tunna aftonklänningar, bara ben och högklackade skor. Äldre män i kostym, servitörer i vita skjortor, lila västar och med sina namnskyltar på bröstet. Jag såg två kockar i kockmössor. Gråtande, förtvivlade människor som letade efter anhöriga som försvunnit under räddningsaktionen.

Under den vecka vi varit ombord hade vi haft ett sympatiskt makedonskt par med en nioårig dotter som bordsgrannar. När vi kom i land började vi leta efter dem och när vi äntligen såg Mina, som dottern heter, blev vi oerhört glada.

Hon och hennes föräldrar hade också överlevt, vi föll alla i varandras armar, det kändes som vi hade känt varandra hela livet. Kanske för att vi delade en gemensam upplevelse som ingen annan kan förstå fullt ut.

Vid fyra-tiden på morgonen gick vi ombord på en passbåt till italienska fastlandet där vi blev väl omhändertagna av läkare, Röda Kors-personal och massor av poliser. Därefter väntade en lång busstur, först till Savona och sen till Nice, där vi lyckades komma med planet till Stockholm med några minuters marginal.

I välkomsthallen på Arlanda möttes vi av vår älskade lilla solstråle Lovalee, 2, som kom springande mot oss med en blomsterbukett i handen.

Då kände jag en oerhörd glädje och tacksamhet över att fortfarande vara vid liv.