Ursut en historia om svensk kriminalvård

Natalia Kazmierska: Han blev ett slagträ i debatten

1 av 11 | Foto: Vojta Klecka
Ioan Ursut rymde från Hall den 5 sep 1988. Han skjuter två poliser på Mariatorget den 6 oktober 1989 och grips elva dagar senare.
NYHETER

Vi var ett gäng skollediga ungar som satt och hängde i vårsolen, när larmet på Kumlabunkern plötsligt gick igång.
För en sekund stelnade alla till. ”Äh, säkert falsklarm” utbrast någon.

Hade vi i den stunden lämnat lekparken och traskat iväg ett tiotal meter bortom häcken, hade vi krockat med Ioan Ursut.

Historien om den så kallade ”mästarrymmaren” är också en historia om svensk kriminalvårdspolitik.

När Ioan Ursut klättrade över Kumlafängelsets murar tillsammans med terroristdömde Marten Imandi i maj 1991, var det något som förändrades i debatten.

Den gamla 70-talsynen på brottslingar som drulliga kåkfarare i behov av vård, hade redan börjat blekna. Kumlaanstaltens dåvarande direktör Arne Granell fick ta emot dödshot från anonyma medborgare som tyckte att daltandet hade gått för långt. Justitieminister Laila Freivalds möttes av hånskratt när hon förespråkade mjuka fängelsemiljöer.

Moderatledaren Carl Bildt, som bara några månader senare skulle bli statsminister, vrålade att kriminalvården hade blivit en ”parodi”.

Blev ett slagträ

I dag, när nyheten om Ioan Ursuts död kommer, svämmar anstalterna över av intagna.

Straffen har blivit hårdare. Alliansregeringen strör miljarder över polisväsendet. Man har dragit in på antalet terapitimmar för interner. Till och med förbjudit krukväxter i cellerna.

Allt detta – trots att brottsligheten egentligen inte har ökat.

När man studerar gamla tidningsklipp om rymningen från Kumlabunkern 1991 slås man av den stora respekten som fanns för Ursut. Manliga journalister var helt till sig inför rånarens goda fysik, djärvhet, intelligens, skarpa blick och förmåga att ständigt gäcka svensk polis och myndigheter. ”Jag är barnkär, djurvän. I princip älskar jag människor” sa han själv i en intervju. Denna machofigur blev ett viktigt slagträ för dem som krävde hårdare tag.

”Trodde vi skulle dö”

För ett par år sedan pratade jag med mina forna grannar i Kumla, Ella och Sven, som bodde med sina två pudlar några hundra meter från fängelsemurarna.

Det äldre paret fick Ioan Ursuts hagelgevär upptryckt i ansiktet, den där vårdagen för tjugo år sedan.

Rymlingarna hade kommit rusande i blåa anstaltskläder och tvingade till sig Audin som stod på garageuppfarten. Efteråt kunde man se svarta däckspår i asfalten där de bränt iväg längs med radhusgatan.

”Jag trodde vi skulle dö” berättade Ella om traumat.

Men hur vågade de bo kvar här, så nära anstalten? undrade jag. Är det inte obehagligt att påminnas om det varje dag?

Ella pekade på fängelset, som de kunde se från köksfönstret. Numera omgivet av taggtråd och höga elstängsel, och ombyggt till ett ”superfängelse” – ett stålsäkert fängelse i själva fängelset, en isolerad och rymningssäker bunker för de farligaste brottslingarna.

Från början före detta justitieminister Thomas Bodströms dröm, som staten satsat hundratals miljoner av skattebetalarnas pengar på.

– Nej, det är inte alls otäckt, försäkrade Ella.

– Det blev åtminstone finare när de målade om.

Natalia Kazmierska