Klassresa till Solsidan

”Allt åt allas” representant Anna­ Svensson hade skaffat en ljusblå flygvärdinnedräkt från Finnair och agerade reseledare.

– Om ni vill twittra så har vi en hashtag som heter ”klasshat”, sa hon när hon efter en stund fått ordning på mikrofon och hög­talare.

Svensson studerar till psykolog och uppger att Allt åt alla är ett löst sammansatt förbund till ”vänster”, vilket jag redan hade räknat ut. Mer än så vet jag inte, förutom att dess representanter­ uppenbarligen tillhör den ironiska­ generationen samt att de är pr-­genier.

”Förbundet” består nämligen av bara tio medlemmar i Stockholm, men överklassafarin har rönt så mycket uppmärksamhet att det verkade som om hela stan kände till den.

Välkomnades av pöbelhop

Även i Saltsjöbaden hade ryktet spridits. När den trivsamma hippiebussen nådde Grand Hotel­ i villasamhället väntade en pöbelhop bestående av finniga överklasslynglar.

Några av dem viftade med sina telefoner och ropade ”Iphone! Iphone!” Jag antar att de gjorde det för att demonstrera ekonomisk överlägsenhet. En bar på en hockeyklubba. Flera tycktes ha kammat sig med fläskkotlett.

”Klassamarbete”

Några av bratsen följde med och pratade högt och hånfullt när safarideltagarna ställde sig utanför hotellet för att höra på ett före­drag om Saltsjöbadsavtalet. Det tecknades på Grand år 1938 av LO och arbetsgivarna. Det blev en symbol för svenskt samförstånd, fast föredragshållaren Martin Andersson kallade det ”klassamarbete”.

Anförandet var kanske för akademiskt för att vara medryckande i den gråa kylan, särskilt när Andersson talade om ”socialdemokratins etatistiska hållning”, men han fick varma applåder av alla utom bratsen.

Kastade ägg

Därefter fortsatte färden till Solsidan och på vägen dit kastade en slyngel ägg på bussen.

Alla samhällen har sina slutna områden där man ser med misstänksamhet på utomstående. Ju mer isolerat lokalsamhället är, desto större är misstron mot främlingar.

Saltsjöbaden tycks vara det mest isolerade samhället i Sverige, kanske det mest isolerade i Europa.

Asociala tendenser

På Solsidan berättade en annan­ Martin, Fredriksson i efternamn, om den sociala samman­sättningen på den ståtliga Amirals­vägen. Där är villorna enorma och det vanligaste yrket­ riskkapitalist.

Fredriksson berättade också om asociala tendenser i området, som ovilja att betala skatt, aggressiv­ körning och att någon sågat ner kommunala träd för att få bättre utsikt.

Jag frågade en ung kille, John, varför han var med på safarin. Han sa att han arbetar som assistent på ett sjukhus och tjänar 9 000 kronor­ i månaden efter skatt. Med hjälp av släktingar har han lånat 800 000 till en bostadsrätt i förorten Märsta. Något annat sätt finns inte att hitta en lägenhet i Stockholmsområdet.

Dagen efter senaste löningen hade­ han 1 500 kronor kvar när hyra, amortering­ och andra fasta utgifter var betalda.

– Jag vill se hur de lever här, sa John.

”Kommunistfittor!”

Hela Solsidan tycktes känna till safarin­. Några barn stod i ett fönster och skrek:

– Vi äter gooodis!

Några slynglar följde efter i bilar och en av dem vrålade:

– Kommunistfittor!

När vi senare passerade Solsidans station smattrade ägg på bussens­ vänstra sida. Äggula rann längs rutan­. En bit längre fram spärrade en dåre i en svart bil vägen. Han hötte med näven och filmade med sin Iphone. Jag såg inte hans ansikte, men om det var bilens registrerade ägare kan han inte kallas­ slyngel. Han är född 1957.

Billig skumpa

På vägen tillbaka var det frågesport med frågor som:

Hur många procent av invånarna i Saltsjöbaden uppbär socialbidrag? (Svar: mindre än en procent.)

Priset var en flaska billig skumpa. Vinnaren hette Viktor. Tyvärr var han helnykterist och fick på så sätt ofrivilligt illustrera en variant på det gamla talesättet:

När det regnar manna har den fattige­ ingen sked.

Åter i Stockholm avtackades reseledarna med en applåd. På det hela taget var det en intressant­ dag.

Fotnot: etatism är när staten­ stärker sin ställnin­g på medborgarnas bekostnad. (Reds. anm.)