Nyheter

De är oljans glömda offer

Bentiu, Juba/Sydsudan. Vart man än kommer i Unity State ser man spåren.

Av oljan och krigen.

Pipelines skär genom lejongräset. Oljearbetarnas baracker hukar bakom rostiga staket. Vägen kantas av sönderskjutna militärfordon.

Det här är Lundinland. Det var hit, till en av Afrikas mest gudsförgätna hålor, det svenska oljebolaget Lundin Oil kom 1997. För att leta svart guld i Block 5 A – en trakt där fattigdomen ovan jord står i skarp kontrast till rikedomarna under marken.

Från huvudstaden Jubas biståndspumpade bling-bling-atmosfär har vi tagit oss upp hit till laglöst bushland.

Bortsett från oljefälten finns bara vägspärrar här.

Kalasjnikovs och traumatiserade typer i kamouflageuniform.

Den förste vi möter är en före detta gerilla­ledare.

Mabeak Lang var en av de lokala rebellerna som i 22 års tid slogs mot regeringen i Khartoum. Och mot de internationella olje­bolagen, däribland svenska Lundin Oil.

Nu sitter han i dammet på kaserngården i Pariang, där han är lokal befälhavare.

– Hälsa era landsmän från mig, säger han. Vi ska ha kompensation. Av Sverige.

Både pengar och infrastruktur.

– Lundin sög ut oss, nu vill vi ha skolor och sjukhus.

När vi ber honom berätta läppjar han på sitt kanelte och börjar med år 1979.

Det var då oljejätten Chevron kom till trakten.

– Innan dess visste vi knappt vad olja var. Sen kom amerikanarna och började borra. I början var det inga problem. Inga människor kom till skada, och det var inga stora ingrepp i miljön.

Smekmånaden blev ändå kort.

När folk i södra Sudan insåg att samtliga intäkter som oljan gav gick till regeringen i norr, förbyttes respekten för Chevron i hat.

– Vår gerilla anföll deras huvudkontor.

Det var så oljekriget startade. 22 års inferno av mord, fördrivningar och slavhandel. Bara under Lundins tid: 12 000 döda och 160 000 fördrivna människor.

Han understryker att det område som Lundin Oil kom till var en krigszon.

– Allt var kaos. Sudanesiska armén och gerillan bekämpade varandra. Arabiska nomad­stammar gjorde räder och tog kvinnor och barn som slavar. Och mitt i stridens hetta: bolaget från ert land.

Mabeak tror inte för en sekund att Lundin Oil någonsin var neutrala.

– Tvärtom, för att över huvud taget kunna börja borra här behövde de arméns stöd. Soldater skickades in för att fördriva alla som bodde vid oljefälten. Byar brändes, ­civila dödades i massor.

– Bara här i Pariang mördades fyra–fem tusen människor.

Dessutom anklagar han Lundin för att indirekt ha försett regimen med vapen.

– Vartenda öre som Sudan tjänade på ­oljan investerades i militär utrustning. Plötsligt hade flygvapnet attackhelikoptrar från Ukraina. De flög in över byarna och sköt tills ingenting rörde sig.

Han är helt säker, säger han, på att det var oljebolagens piloter som satt bakom spakarna.

– Ena dagen flög de för Lundin, nästa för Khartoum. Det var inga araber, utan vita män eller asiater.

I den trettiofemgradiga hettan går en kvinna i rosa klänning över kaserngården.

Hennes namn är Katerina Choul Kor.

Av alla de kvinnor som togs som sexslavar under oljekrigen är hon den enda som återvänt hem.

– Jag var fjorton år när armén anföll min by. De tog 200 kvinnor på en enda natt.

Hennes röst är bara en viskning.

– Vi var över 50 kvinnor i samma cell. Nakna, utan mat, utan toaletter. Hela ­tiden kom det soldater och våldtog oss.

Det pågick i sju år. I ett fängelse i ­norra Sudan. Konsekvensen: ett liv i spillror.

– Jag ville så gärna ha barn. Men det går inte.

Vi sätter oss i bilen och kör genom det krigshärjade landskapet.

Fler vägspärrar, fler utbrända bilvrak utmed vägen.

Fler vittnen till Lundin Oils inblandning i oljekriget.

Ute på det öde stäpplandet ligger resterna av Ding Yien.

En gång var det en levande by med hyddor, jordbruk och boskap.

– Nu är det bara vi kvar, säger Ruei ­Bawar Jieth, och pekar på männen bredvid ­sig.

Han berättar att hans familj bott här i generationer. Utan en susning om oljan och vad den var värd.

– Sen kom det soldater. De marscherade in här och krävde att vi skulle lämna byn. År 1997 var det.

– När vi vägrade, tände de eld på hyddorna. De stal våra djur och fängslade barnen och kvinnorna. Alla män sköts ihjäl. De dödade min mamma och pappa och mina bröder.

– Själv flydde jag ut i träsken.

Borta i huvudstaden Juba sitter rapparna Lam Tungwar och Emmanuel Jal.

På hemmaplan är de världsberömda.

Deras gungande afro-hiphop är kult i ­alla östafrikanska metropoler.

Lam gjorde soundtrack till den uppmärksammade filmen ”Blood diamond”. Och Jal är mannen bakom succélåten ”War child”.

Men precis som staden utanför de dammiga fönsterrutorna har de ett trasigt förflutet.

– När jag var sju blev jag barnsoldat, ­säger Lam och drar i Armanislipsen.

Han kommer från Bentiu, i oljedistriktet. Han minns att han var lycklig som ­liten ­kille. Och stolt över sin pappa, som var hövding.

– När oljekriget bröt ut skiljdes jag från mina föräldrar och hamnade med en gerillagrupp. Jag var så ensam och rädd, men de lovade att allt skulle fixa sig bara jag gick med på att kriga med dem.

– Det sjuka är ju att man blir så stolt när man får ett vapen. Fattar ni, jag var sju och hade min egen kalasjnikov.

Hans kollega Emmanuel Jal, som också var barnsoldat, säger att oljebolagen stal deras ungdom.

– Vi var ju så små. Och vi trodde att kriget var normalt, att det var normalt att döda.

– Det var först senare jag fattade att allt var oljans fel.

– Yeah, säger Lam, utan olja inget krig.

Människorna vi träffar är pålitliga vittnen.

De vet vad de varit med om. De har sett sina närmaste mördas.

På nätterna drömmer de fortfarande om attackhelikoptrar och brinnande byar.

Än har de inte fått berätta sin historia för åklagare Magnus Elving.

Men om han bestämmer sig för att väcka åtal för folkrättsbrott är det kanske några av de människor vi träffat som kommer att vittna mot det mäktiga oljebolaget.

Då står deras ord mot Carl Bildts.

FAKTA

Vet mer/Sudan och oljan

Det här är Sydsudan

1956 blev Sudan självständigt efter att ha varit en brittisk koloni.

I Sudan rådde inbördeskrig mellan regeringen och gerillan i söder fram till fredsavtalet 2005.

1989 tog Omar al-­Bashir makten. Han leder Sudan sedan dess.

Kriget 1983–2005 kallas det andra sudanesiska inbördeskriget och är ett av de längsta och blodigaste under 1900-talet. Det utbröt sedan regeringen i Khartoum infört sharialagar i hela landet.

Den 9 juli 2011 blev Sydsudan en självständig stat.

Det här ligger bakom oljekrigen

I slutet av 1970-talet började det amerikanska oljebolaget Chevron leta olja i Sudan.

1984 gav Chevron upp. Den utlösande faktorn var att tre anställda dödats men bolaget hade också kommit fram till att inbördeskriget gjorde det omöjligt att verka i landet.

I februari 1997 signerar Lundin Oil avtalet som ger bolaget koncessionen till Block 5 A.

12 000 dödades under Lundins år i Sudan. I siffran ingår de som dog av svält och följdsjukdomar sedan de tvingats fly.

160 000 människor fördrevs.

Lundin Oil och Carl Bildt i Sudan

1999 gör Lundin Oil stora fynd i Block 5 A i södra Sudan.

2000 väljs Carl Bildt in i bolagets styrelse.

2001 anklagar ideella organisationer bolaget för delaktighet i massfördrivning och dödande av civila i södra Sudan. Bolaget byter namn till Lundin Petroleum.

2006 avlider Lundin Petroleums Adolf H Lundin. Bolaget sluter avtal med Etiopiens regim om oljefält i den konfliktfyllda Ogadenprovinsen.

Källa: The European Coalition on Oil in Sudan, ECOS, paraply­organisation för hjälporgan engagerade i Sudan. ECOS rapport ”Unpaid debt” är grund för den pågående förundersökningen.

■ ■ På ett ­kontor på Brigad­gatan i ­Linköping staplar sig bevismaterialet i den pågående förundersökningen mot det svenska olje­bolaget Lundin Oil.

Åklagare Magnus Elving ska ta ställning till uppgifter om mord och etnisk rensning i Sydsudan.

Frågan: Har Lundin Oil gjort sig skyldigt till folkrättsbrott här?


■ ■ Aftonbladets team Leo Lager­crantz, Jens Christian Brandt och Magnus Wennman har återvänt till platsen för de misstänka brotten.


■ ■ I Unity State, Sydsudan, ­träffar vi människorna vars liv slogs i spillror när Lundin Oil kom till trakten.

Leo Lagercrantz, Jens Christian Brandt