Karin, 22, lovades vård – möttes av ett fängelse

"Kände mig helt ensam”

NYHETER

En promenad i ett sommarregn med mamma. En hamburgare på ­restaurang.

Snart är permissionens ­futtiga timmar över och ­Karin ska låsas in bakom murar och taggtråd igen.

”HOPPLÖS FALL” 21-åriga Sanna slussas nu ut från rättspsyk i Säter. På avdelningen där hon bodde i ett år var de flesta patienterna män dömda för grova brott. "Uppsala ville inte ha mig, jag var ett hopplöst fall för dem."
”HOPPLÖS FALL” 21-åriga Sanna slussas nu ut från rättspsyk i Säter. På avdelningen där hon bodde i ett år var de flesta patienterna män dömda för grova brott. "Uppsala ville inte ha mig, jag var ett hopplöst fall för dem."

Om ett par veckor fyller ­Karin 23 år. Det är den andra ­födelsedagen hon firar här på rättspsyk i Växjö.

Karin var 13 år när hon skar sig i armen första gången. Ärren gömdes ­under långa tröjärmar tills mamma avslöjade henne i slutet av nian.

Resan genom den svenska psykiatrin har varit lång. ­Diagnoserna har avlöst varandra, precis som medicinerna hon fått utskrivna.

– Jag har varit en jävla ­kemifabrik, och är det fortfarande, säger Karin.

Den senaste diagnosen fick hon efter en neuropsykiatrisk utredning: Karin har asperger. Bland annat.

Vi dricker kaffe på ett fik i Växjö. Arm i arm med mamma ­Anne har hon promenerat ut genom de höga säkerhets­grindarna med regnet smattrande i ansiktet.

Ingen personal vakar bakom hennes rygg. Det har ­inte hänt sedan i julas.

Sattes i fängelse

Resan till högsäkerhetskliniken i Växjö gick i poliseskort. När Karin kom hit för ett och ett halvt år sedan var det en chock för både henne och ­familjen. De fick höra att hon erbjudits ”högspecialiserad vård”. Men möttes av ett fängelse.

Här används termer som ”permission” och ”frigång”. Rastgården är liten och omringad av höga betongmurar.

– Ingen pratade med mig, jag kände mig helt ensam och övergiven, säger Karin.

Bönade och bad

Hon bönade och bad att få ­låna personaltelefonen och ringa till mamma. I två veckor var Karin tvungen att vänta på sitt första besök.

Hit kommer ingen oanmäld. Inte ens mamma. Varje besök ska anmälas minst fem dagar i förväg.

– Hon var fråntagen allt, vem som helst skulle må dåligt av det, säger Karins mamma ­Anne.

Familjemedlemmar som vill hälsa på kontrolleras noga. Innan de passerar måste de lämna ifrån sig allt utom kläderna på kroppen.

På en vanlig psykiatrisk avdelning får anhöriga hälsa på, de kan själva se var deras barn vårdas, prata med personalen, sitta vid sängen och hålla handen.

Av säkerhets- och sekretesskäl är det förbjudet inom rättspsykiatrin. Numera låter Karin hellre bli att ta emot ­besök om hon inte får tillåtelse att gå ut.

– Ett kalt besöksrum utan fönster, där det alltid är personal närvarande är ingen trevlig miljö för att träffa sin familj.

Anne har alltså aldrig sett sin dotters rum, men Karin har berättat. Avdelningen hon bott på sedan oktober förra året kallas ‧”obsen”.

På observationsenheten ligger de svårast sjuka, de som ‧behöver mest övervakning. Mitt i rummet står Karins säng fastskruvad i golvet, madrassen har remmar och spännen.

I övrigt är det tomt.

De få kläder hon får ha på rummet ligger i en hög på golvet. I rummen bredvid bor andra unga tjejer. När någon mår dåligt färdas ångesten genom väggarna på den trånga avdelningen, ropen på hjälp hörs i korridoren.

De tre vanliga platserna på ‧”obsen” är upptagna, därför sover Karin i bältesrummet.

– Det ska vara hemskt på obsen, så att man ska vilja därifrån, säger Karin som levt där i åtta månader nu.

Liknar fängelser

Karin är inte ensam. Den här ‧våren har jag haft kontakt med närmare 15 unga kvinnor eller ‧deras närmast anhöriga. De flesta vårdas på rättspsyk just nu, några av dem har nyligen skrivits ut.

Växjö, Säter, Öjebyn: de kallas kliniker men liknar fängelser med höga murar, taggtråd, vaktlucka och stränga besöksregler.

Tjejerna har inte begått något brott, de är sjuka och upplever att de straffas för det.

På rättspsyk i Öjebyn utanför Piteå bor Jonnas syster, vi kan kalla henne Malin.

Hon är 32 år och har vårdats bland dömda mördare och våldsbrottslingar sedan hon var 20 år.

Jonna och Malin pratar i telefon varje dag. Efter elva år på rättspsyk har hon inga andra vänner kvar.

Jonna låter ledsen och uppgiven när hon pratar om sin syster.

– Min syster är institutionaliserad, jag tror inte att hon klarar en väg ut. Tyvärr tror jag att det kommer fortsätta tills hon ”lyckas” ta livet av sig. Det gör ont, säger hon.

Malin har högfungerande autism, en diagnos hon fått först på senare år efter att ha utretts ordentligt.

Det händer allt oftare att hon tappar kontrollen. Förutom att hon skadar sig själv blir hon aggressiv och våldsam.

– Att skrika rakt ut eller skada sig själv är hennes sätt att få någon att se henne, säger Jonna.

I oktober förra året fick Karin permission från tvångsvården i Växjö och flyttade till ett behandlingshem för unga med självskadebeteende.

Över en natt förändrades allt.

Borta var den ständigt närvarande personalen, de låsta dörrarna och reglerna.

Nu skulle hon sköta sig själv.

Omställningen efter tio månaders inlåsning i Växjö blev för stor.

Behandlingshemmet arbetade med en annan vårdideologi: självskadorna ignorerades eftersom de sågs som ett sätt att få uppmärksamhet.

– För mig funkar det inte så, jag skadar mig för att jag får ångest, inte för att någon ska tycka synd om mig.

”Om du inte skärper dig får du åka tillbaka till Växjö”, fick Karin höra.

Hon rymde. Köpte thailändska lugnande tabletter av en langare och hittades medvetslös utanför psykkliniken i Lund.

21-åriga Sanna har precis fått permission från Säter och slussas nu ut till ett behandlingshem ‧efter ett år på den rättspsykiatriska bunkern.

Sanna upplever att hon lurades till rättspsyk.

Hon var inlagd på en vanlig psykavdelning på Ulleråker i Uppsala, trodde att hon skulle på läkarsamtal men möttes av väktare som förde ut henne bakvägen och körde de 14 milen till Säter.

– Uppsala ville inte ha mig. Jag är inte dömd för något, jag ska inte behöva vakta min rygg.

I början liknade det mest förvaring, hon var aggressiv och självskadande och fick ligga bältad i isoleringsrummet.

’Har förlorat ännu ett år’

Personalen visste inte hur de skulle hantera en ung tjej med ‧ätstörningar och självskadebeteende.

På Säter är den typiske patienten en schizofren man dömd för misshandel, mord eller sexualbrott.

På avdelningen har hon blivit slagen av en annan kvinnlig patient och en del av de dömda medpatienterna har drogproblem.

– Jag är skitförbannad och jätteledsen, nu är det ännu ett år som jag har förlorat, säger hon.

Sanna är på väg åt rätt håll. Tiden i Säter blev en väckarklocka. Nu tillåter hon sig att drömma: om att någon gång kunna bo i egen lägenhet, med sina djur och kanske en pojkvän, att ha ett jobb och vara skadefri så pass länge att hon får laserbehandla bort ärren på armarna.

På rättspsyk i Växjö drömmer också Karin.

Om ett barnhem i Kenya.

Hon var där på semester en gång. Och om att utbilda sig till sjuksköterska. Men först ska hon bli frisk.

De första vårdplaneringsmötena har hållits med ett boende i Lund. Kanske kan hon påbörja utslussning från rättspsyk i Växjö i höst.

Innan vi säger hej då vill hon försäkra sig om att jag får med det viktigaste:

– Det borde finnas något mellan rättspsyk och den vanliga psykiatrin för oss som behöver längre vårdtider. Ska jag verkligen straffas för att jag inte mår bra?

Vet mer – Många har mobbats i skolan eller varit utsatta för sexuella övergrepp

På de rättspsykiatriska klinikerna är den överväldigande majoriteten av patienterna dömda män. De vanligaste brotten: misshandel, mord, dråp och olaga hot.

90 procent av de kvinnor som vårdas med självskador på avdelning 64 i Växjö har mobbats i skolan eller varit utsatta för sexuella övergrepp, säger ansvarig läkare Marek Szurpita.

De flesta kvinnor i Afton‧ -b‧ladets undersökning har någon gång fått diagnosen borderline, eller emotionell instabil personlighetsstörning.

Men Aftonbladets granskning visar att många i själva verket har neuropsykiatriska diagnoser som asperger, högfungerande autism eller adhd.

Det är inte ovanligt att diagnosen ställs när de hamnar inom rättspsykiatrin, trots många år inom psykiatrin.

Självskadorna är alltså symtom på olika sjukdomar och olika patienter behöver därför olika vård.

Just nu pågår ett nationellt treårigt projekt som syftar till att förbättra vården av självskadepatienter.

Ett första led är att ta reda på vilka behandlingar som erbjuds runt om i Sverige. Dessutom arbetar en forskargrupp på Lunds universitet med att sammanställa den forskning som finns.