”Inte värdigt att feta blir behandlade så här”

Svenskarna blir allt fetare – Aftonbladets reporter testar en dag på stan som överviktig

NYHETER

Vi svenskar blir allt fetare.

Och för överviktiga är det svårt att göra vanliga saker – som att få plats på bussen.

Det upptäcker Aftonbladets reporter efter några timmar i en så ­kallad tjockdräkt.

I dag är varannan man och var tredje kvinna överviktig eller lider av fetma, enligt Folkhälsoinstitutet.

Men i samhället är smalhet idealet.

I går berättade Afton­bladet om Stina, 28, som ­inte fick åka berg- och dalbanan Balder på Liseberg eftersom säkerhetsbygeln inte gick att fästa runt henne.

Och hon är inte ensam.

Överviktigas riksförbund får ofta samtal av personer som råkat ut för liknande händelser.

”Ska skylla sig själva”

Titt som tätt har de fått höra att de är för tjocka.

– Alla är förbannade, det är inte värdigt att människor blir behandlade på det ­sättet. Det finns ingen anledning för att stora människor ska bli påhoppade, säger Christina Fleetwood, ordförande för Överviktigas riksförbund.

Inte anpassat

Trots att samhället inte är anpassat efter kraftiga personer menar Christina Fleetwood att den största diskrimineringen ligger i samhällets syn på överviktiga.

– Man tycker att stora människor ska skylla sig själva. I grunden har alltihop mycket att göra med att vi ­inte blir respekterade som människor.

Hon anser att man måste lära sig att se problemen för vad de är och sedan hitta en lösning.

– Jag tror att man kan säga åt nöjesindustrin att skaffa förlängningsbälten, det finns på flygplan och bussar. Och det finns en hel del annat: Från hjälpmedelsinstitutet i Göteborg kan man få riktigt stora sängar, stolar och så ­vidare. Det kan man begära­ när man söker vård till ­exempel, säger Christina Fleetwood.

På med tjockdräkt

För att få en egen uppfattning om hur det är att vara kraftig i Sverige klär jag på mig en tjockdräkt och beger mig ut på stan.

På Gröna Lund testar jag ­sätena på berg- och dal­banan Vilda ­Musen.

En anställd ­berättar att de ofta får neka stora ­besökare att åka med. Vilda Musen körs i korta tvåsitsiga vagnar, sätena är formgjutna i plast med en ­liten upphöjning ­mellan sitsarna.

”Påfrestande”

I det bakre sätet är det tajt och ont om plats, men med god vilja går det att få ner bygeln.

Personer som är överviktiga rekommenderas därför att sitta där fram.

Att resa kollektivt kan i rusningstider vara trångt och påfrestande även för normalviktiga. Som kraftig är det knappt om plats mellan stolarna. Och i de vanliga t-banespärrarna måste en hålla koll på armarna för att komma igenom.

Bökigt med bio

Även biobesöket kan bli knepigt för kraftiga.

När jag besöker salongen är den folktom, men om den ­varit fullsatt hade det inte varit lätt att ta sig förbi och fram till platsen i mitten på ­raden.

– Varför har man ­inte utrustning som fungerar för alla? Det ska gälla som i alla andra sammanhang – att det ska vara tillgängligt för alla, säger Christina Fleetwood.

Aftonbladets reporter testar en dag som överviktig

På bio

Svårt om fullsatt. Jag sitter på en plats mellan två fasta armstöd med mugghållare och det är på håret att jag kommer ner emellan dem. Eftersom salongen är tom kan jag lätt gå till min stol men jag inser att ett vanligt biobesök blir knepigt för stora människor om salongen är fullsatt och de ska ta sig till en biostol mitt i en rad.

På Vilda musen

Måste sitta fram. I sätena längst bak i vagnen är det tajt att få plats. Det är inte bara stolarna som är små – sätena framför är alltför nära inpå. Så jag får sitta längst fram i stället för att få mer utrymme. Till skillnad från många andra har jag tur, jag kan fälla ner säkerhetsbygeln. Personalen berättar att de ofta får neka besökare att åka med eftersom bygeln inte går att fälla ner.

På tunnelbanan

Ont om utrymme. Med tjockdräkten är det inte det lättaste att snabbt rusa igenom de vanliga t-banespärrarna, det är knappt om plats och för att inte slå i armbågarna måste jag vända mig åt sidan för att komma förbi.

På bussen

Trångt. Jag tycker om att sitta vid fönstret, men för att komma dit måste jag pressa mig genom stolsraderna. Väl på plats inser jag att ­sätet är i smalaste laget för att överviktiga ska få en bekväm resa.