Här blir Jens, 68, räddad

Nu berättar han om skräckdygnen i skogen: Alla trodde att jag var död

1 av 6
Äntligen hjälp Jens var medtagen men förvånansvärt pigg när ambulanshelikoptern kom till undsättning.
NYHETER

Fötterna är variga och han har tappat 14 kilo i vikt ­– efter nästan två veckor i skogen.

Men han lever.

Nu berättar Jens Lagneholm, 68, om mardrömsdygnen – och hallucinationerna:

– Jag såg en kandelaber med tända ljus och jag hörde min fru prata med mig.

Vaderna och fötterna är hårt lindade i gasbinda. Knott och bromsar har bitit honom blodig. Och han är smal. Riktigt smal. 14 kilo försvann under 68-årige Jens Lagneholms skräckvandring. Men intellektet och humorn är det verkligen inget fel på.

– Stornageln på högerfot kommer jag att tappa plus några smånaglar. Men man kan ju alltid köpa nya, säger han och visar sina blåsvarta tår.

Han ligger lugnt tillbakalutad i sängen på Östersunds sjukhus, armarna stadigt bakom nacken. Familjen är på väg upp för att hämta hem honom. När han kom till sjukhuset kastade han sig direkt över telefonen:

– När min fru svarade sa jag: ”Hej älskling, det är Jens.” Hon kunde inte tro att det var sant. Alla räknade med att jag var död, säger han.

Just nu handlar det mesta om vila och mat. Under de nästan två veckor han var borta åt han bara granskott och stenhårda hjortronkart.

Jens hade precis fått upp fin öring i närheten av Ivarstjärn när åskan började mullra på eftermiddagen den 2 juli. I stället för att gå raka vägen tillbaka till sina kamrater tog han en omväg för att slippa gå under kraftledningarna.

Fortsatte att gå

Han märkte snart att han var vilse och fortsatte sin vandring hela natten. Han visste på ett ungefär i vilken riktning han skulle gå.

Redan dag två var han nere vid Åresjön, en plats han skulle komma att återvända till tre gånger under sin irrfärd. Jens gick – precis som de flesta som går vilse – i cirklar.

– Jag försökte navigera mig efter Åreskutan men den syntes bara när det var fint väder, säger han.

Hallucinerade

På natten klädde Jens av sig allt utom skjortan och la sig ner på granriset. Han kan inte förklara varför, det bara hände.

Den var också då han började få hallucinationer.

– Jag såg en kandelaber med tända ljus och jag hörde min fru prata med mig, säger han.

Dagen efter var han sönderbiten men fortsatte att gå. Han tog sig långsamt framåt i markerna och stannade så fort han kände sig trött. Vilade direkt på marken trots regn och rusk. Inte en enda gång under de två veckorna tände han en eld – tändstickorna var för blöta. Resten av packningen bestod av kompass, kniv och en plåtlåda för skavsårsplåster. Antagligen var det plåtlådan tillsammans med Jens mentala styrka som gjorde att han överlevde. Plåtlådan lät honom samla friskt vatten i bäckar och sjöar. Varje dag drack han en liter.

Dessutom höll han sig lugn. Inte en enda gång under vandringen fick han panik. Hallucinationerna kom inte heller tillbaka efter den där natten.

– Jag kan slappna av och ta det väldigt lugnt i pressade situationer, säger han.

Timmar blev till dagar som blev till nästan två veckor.

– Mot slutet av vandringen var det svårt att hålla koll, dagarna flöt ihop.

Mardrömmen över

Efter att ha passerat flera låsta hus och fäbodar hittade han så i lördags en olåst eka med årorna kvar. Med sina sista krafter vände han ekan och drog den till en sjö i närheten. Han la sig på rygg och gled långsamt ut i vattnet. Efter en halvtimme såg han två röda kajaker närma sig. Efter 13 dagar var mardrömmen över.

– Det var en otrolig känsla att se de där kajakerna. Jag förstod direkt att de var min räddning, säger han.