”Naturligtvis är jag rädd”

Regimkritikern Oswald Payá bevakades sen ungdomen Kubakännaren och tidigare Aftonbladetjournalisten Thomas Gustafsson om mötena med Oswald Payá

Kubakännaren och tidigare Aftonbladetjournalisten Thomas Gustafsson träffade vid flera tillfällen regimkritikern Oswaldo Payá.
Foto: PRIVAT
Kubakännaren och tidigare Aftonbladetjournalisten Thomas Gustafsson träffade vid flera tillfällen regimkritikern Oswaldo Payá.
NYHETER

Författaren, Kubakännaren och tidigare Aftonbladetjournalisten Thomas Gustafsson har vid flera tillfällen intervjuat Oswaldo Payá, bland annat för Aftonbladets räkning.

Här skriver han exklusivt för Aftonbladet om deras möten.

En mjuk och omtänksam person, med vänlig blick och ett välkomnande handslag. Det var mitt första intryck av Oswaldo Payá. Han levde under enkla förhållanden med sin familj i Cerro, en av Havannas sämre stadsdelar. Under sina arbetspass på Havannas stora sjukhus räddade han livet på för tidigt födda barn.

Men när Oswaldo Payá började tala var det tydligt att han var en person som drevs av en stark inre övertygelse. Oswaldo Payá var praktiserande katolik. Men framför allt trodde han på mänskliga rättigheter och på kubanernas rätt till att själva bestämma över sina liv och sin framtid.

– Jag har alltid trott på dialog. Jag tror på en fredlig demokratisering och att det är vi kubaner själva som ska genomföra den, förklarade han sin ståndpunkt vid vårt sista möte.

Oswaldo Payás död innebär att Castroregimen nu slipper sin främste utmanare.

Det finns visserligen mängder med dissidentgrupper och partibildningar som utmanar regimen. Men det fanns bara en person som hade Oswaldo Payás auktoritet.

Han sörjs av alla oppositionella på Kuba. Om det hade hållits fria presidentval i Kuba hade Oswaldo Payá varit den borgerliga oppositionens kandidat.

Ända sedan ungdomen hade regimen Oswaldo Payá under uppsikt. Från början var det hans kristna engagemang som väckte misstänksamhet. Under den hårda stalinistiska perioden vid slutet av 1960-talet tvingades han vara tre år på ett straffläger. Straffet avskräckte honom inte. I stället för att lämna landet valde han att stanna och bli öppet oppositionell.

För tio år sedan belönades Oswaldo Payá med Sacharovpriset för mänskliga rättigheter som är EU:s förnämsta pris för människorättskamp och som delas ut av EU-parlamentet. Han nominerades flera gånger till Nobels fredspris.

Vid sin död var han ordförande för den kubanska motsvarigheten till Kristdemokraterna. Men det var som initiativtagare till Proyecto Varela, Varelaprojektet, som var ett försök att driva igenom en folkomröstning om landets framtid, han gjorde sig känd.

Under alla samtal med Oswaldo Payá var han alltid mycket noga med att ta avstånd från USA och från den så kallade Miamihögern. Han var mycket kritisk till USA:s Kubapolitik.

”Roten till Kubas problem finns i Kuba. Därför är det vi kubaner själva som ska bestämma över vår framtid utan yttre inblandning. Jag vill inte ha ett program från USA om hur en demokratisering ska genomföras i Kuba. Jag vill ha en kubansk lösning.”

För den kubanska regimen var Varelaprojektet en mycket farlig och omstörtande rörelse. Vid massarresteringarna i mars 2003 greps därför ett fyrtiotal av Varelaprojektets aktivister och dömdes till långa fängelsestraff. Varelaprojektet slogs sönder. Oswado Payá som ledde hela projektet gick däremot fri.

Bland utländska observatörer togs detta som ett bevis för att Oswaldo Payá blivit så inflytelserik att han blivit omöjlig att röra. Denna förklaring trodde han inte själv på:

– Naturligtvis kan säkerhetspolisen ta in mig när de vill. Det har de ju gjort förr.

Hur olyckan gick till går förmodligen aldrig att klargöra. Från regimens sida tillbakavisas alla uppgifter om att bilen Oswaldo Payá och hans färdkamrater, bland annat den svenske KD-politikern Aron Modig, kraschade med blev trängd.

När jag hör om olyckan påminns jag om Oswaldo Payas svar på min avslutande fråga vid vårt sista möte: Är du aldrig rädd?

– I vissa lägen är jag naturligtvis rädd, svarade han. Men jag kan inte backa. Jag måste arbeta vidare med det jag tror på. Jag tror att vi kubaner måste vara huvudpersoner i vår egen historia.