”Jag hade förlamningar i armarna, usel balans och jag stod inte ut med musik”

NYHETER

Det sägs att blixten aldrig slår ner två gånger på samma ställe.

Och det stämmer väl. För det mesta.

Men nu har den i alla fall gjort det. På mig.

Foto: MAGNUS WENNMAN

För nästan exakt fyra år sedan överfölls jag av Guds vidrigaste skapelse. En fästing som var så obetydlig att jag inte ens märkte den.

Men detta obemärkta möte ­någonstans ute i gröngräset ­förändrade mitt liv för alltid.

Några dagar senare blev jag våldsamt sjuk. Febern steg med raketfart och jag trodde skallen skulle sprängas. Jag svävade ut och in i en hallucinatorisk ­mardröm där jag knappt ens ­kände igen mina närmaste och ­hade långa samtal med pappa på sängkanten. Att han redan då hade ­varit död i 38 år var inget jag ­reflekterade närmare över.

Jag reagerade knappt när jag hörde doktorn säga att jag ­drabbats av TBE – färstingburen hjärninflammation.

– De flesta brukar bli helt återställda, sa han.

Typ hälften, tänkte jag. Men jag var alldeles för borta för att oroa mig över de taskiga oddsen.

Min läkare, Göran Günther på Akademiska sjukhuset i Uppsala, beskrev mig som ett typiskt fall. Själv hade jag börjat dela upp livet i femminutersperioder. Mer klarad­e jag inte av att överblicka. Jag ­hade förlamningar i armarna, usel balans, svårt att prata, svårt att minnas, svårt att stå ut med all ­musik och senare, på vintern, rasade jag i princip ihop när jag hörde ­ljudet av dubbdäck i snöslask; hela systemet gick liksom ner i viloläge.

Efter ett halvår, eller vad det var, fattade jag mod och satte mig vid skrivmaskinen och skrev ner vad som hänt – i den utsträckning jag kom i håg det.

Resultatet blev tre sidor i Aftonbladet. Nu fick i alla fall folk som jag inte orkat, eller kommit i håg att ta kontakt med, reda på vad som hänt.

Jag fick väldigt många reaktioner. Dels från andra TBE-drabbade som i kanske tio–femton år ­suttit hemma på kammaren och trott att de var ensamma i hela världen om att ha TBE. Jag överdriver inte, många av mina olycksbröder och -systrar lever helt isolerade liv. De orkar inte med någon social kontakt eller något annat över huvud taget.

Sen hörde en massa människor som drabbats av borrelia – den verkligt stora fästingsjukdomen som man inte kan vaccinera sig mot – av sig.

En del tyckte jag var en idiot som skrev om TBE när det är ­borrelia som är den stora faran. Andra förklarade att de haft ­odiagnosticerad borrelia för länge ­sedan, något som förklarade allt deras nuvarande elände. Och att staten och sjukvårdsindustrin av olika skäl mörkade detta hot mot folkhälsan.

När det gällde den senare kate­gorin tänkte jag mest på privatspanare, skumma konspirations­teoretiker, elallergiker och ­amalgamförgiftade.

Det blir intressant att se vad jag tänker om den saken framöver. För någon vecka sedan såg jag den stora mörka ring som spred sig ut från vänster knäveck.

Borrelia. Mycket obehagligt. En avlägsen bekant dog i sjuk­domen för några år sedan. En ­annan fick byta karriär efter sin borrelia.

Efter fyra år jobbar jag deltid på Aftonbladet. Trots att framstegen varit måttliga de senaste par åren har det ändå gått framåt.

Och så dyker en fästingjävel upp i gen. Jag såg den aldrig den här gången heller.

Vi får se hur det går.

Farmor Kristina, född 1877 uppe i övre Ådalen, var en from kvinna. Hon hade en broderad bonad på köksväggen:

”Gårdagen är förbi. Om morgondagen veta vi intet. I dag hjälper Herren.”

Inte för att jag är överdrivet religiös, men det är väl ungefär så det ­ligger till.