De skapade ett monster

Så avslöjade Hannes Råstam att svenske ’seriemördaren’ Thomas Quick var en bluff

1 av 2 | Foto: SCANPIX
Hannes Råstam.
NYHETER

■ ■ Thomas Quick var Sveriges värsta seriemördare – tills journalisten Hannes Råstam började gräva i fallet.

■ ■ I hans dokumentär som sändes i SVT 2008 tog Quick, numera Sture Bergwall, tillbaka sina erkännanden och har sedan dess friats för tre av de åtta mord han dömts för och dessutom fått resning i flera andra fall.

■ ■ Som första dagstidning kan Aftonbladet i dag publicera utdrag ur Råstams bok ”Fallet Thomas Quick - att skapa en seriemördare” som ges ut den 10 augusti.

Thomas Quick ville vara en svensk Hannibal Lecter.

En intellektuell gentleman och bestialisk mördare i samma person – och hans erkännanden belönades med tunga droger.

Det avslöjas i framlidne journalisten Hannes Råstams bok om lögnerna som skapade Sveriges värsta seriemördare.

– Det var viktigt för mig, jag såg att man kunde vara intelligent och seriemördare på samma gång, säger Quick, numera Sture Bergwall, i boken.

Den 23 april 1996 reste en bilkonvoj över gränsen mellan Sverige och Norge.

Passagerarna var erfarna poliser, jurister, åklagare och personal inom psykvården – samt en svårt neddrogad missbrukare, den 46-årige Thomas Quick.

Han satt intill polisinspektören Seppo Penttinen, som under flera år hade varit den som hållit i alla förhör med Thomas Quick och fått honom att erkänna det ena efter det andra av tidigare ouppklarade mord.

Nu hade Quick tagit på sig tre befarade mord i Norge och syftet med resan var att han nu skulle visa var han hade mördat och sedan begravt kropparna. Offren var nioårige Therese Johannessen och två unga afrikanska flyktingpojkar som försvunnit från Röda Korsets asylmottagning i Oslo många år tidigare.

I förhör hade Thomas Quick berättat att han hade mördat pojkarna och sedan tagit med deras kroppar tillbaka till Sverige där han ätit av dem och slutligen grävt ner dem i Lindesberg.

Han hade pekat ut ett område där pojkarna skulle ligga begravda och polisen inledde omfattande utgrävningar på platsen.

Men några kvarlevor efter mördade pojkar påträffades inte.

Ställd mot detta ändrade plötsligt Quick sin mordhistoria och mindes nu att kropparna i stället låg begravda i Guldsmedshyttan.

Polisen omgrupperade sina tekniker, tog hjälp av en likhund och började gräva på den nya platsen. Men också där blev grävningarna resultatlösa.

Grävandet hade kunnat pågå i en evighet utan att teknikerna skulle stöta på någon kropp, eftersom pojkarna aldrig hade mördats.

När brottsplatsundersökningarna pågick som bäst fick polisen det oerhörda beskedet att båda två var vid liv.

En av dem var boende i Fisksätra utanför Stockholm och den andre hade fortsatt från Norge till Kanada.

Genom en enkel registerkoll visade det sig att det gick att slå hål på en helt påhittad mordhistoria från Thomas Quick, och på ett ögonblick kunde två utredningar läggas ner.

Trots det valde polisen att tro på hans historia vad gällde det tredje mordet i Norge, det på nioåriga Therese Johannessen.

En drogad galning på videon

Det var just de påstådda morden i Norge som skulle komma att kasta omkull hela Quickfallet och tio år senare skrapa fram vad som av många anses vara den värsta svenska rättsskandalen någonsin. Allt tack vare journalisten Hannes Råstam.

2008 reste han till Norge för att gå i mordutredarnas spår. Den resan skulle ändra hela hans bild av Quickutredningarna.

Från att varit en famlande skeptiker som ena dagen litade på de fällande morddomarna och nästa dag tog intryck av dem som sågade mordutredningarna, skulle han nu bilda sig en egen uppfattning.

Den främsta orsaken till det var att Råstam genom den norska polisen lyckades få tillgång till tolv timmars videoinspelning från Quicks vallning vid den plats där han påstod sig ha mördat Therese Johannesen.

Videon fick den grävande journalisten att reagera häftigt.

Han hade tidigare träffat Sture Bergwall på Säters sjukhus för att intervjua honom för en tv-dokumentär och då mött en lugn och sansad, om än udda person.

Mannen på videon var någon helt annan.

Det var en drogad galning med rullande ögon och häftiga skrikande raseriutbrott. Av videon framgick att mannen inte hade en aning om var han hade gömt någon kropp och ändrade därför sin historia gång på gång.

Vid sin sida hade han sin advokat Claes Borgström, som inte någon gång ställde en kritisk fråga eller försökte ge råd till sin klient.

När Quick misslyckats med att peka ut var kroppen skulle vara begravd, begärde han till sist att få tala ensam med Borgström.

Han berättade då att han styckat kroppen och sedan simmat ut med kroppsdelarna och sänkt dem i mitten av en skogstjärn.

Vittnesmålet fick senare till följd att hela tjärnen tömde på miljontals liter vatten och botten finkammades, utan några som helst fynd.

Hannes Råstam var den första personen utanför polis och rättsväsende som fick tillgång till en vallningsvideo av Thomas Quick.

Den första natten i Norge satt han och granskade filmerna i tolv timmar.

”Jag var som förhäxad, av det jag sett på filmerna”, skriver han i boken ”Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare”, som kommer den tionde augusti.

”Var inte nykter en enda dag”

För Råstam framstod det som fullständigt klart att den misstänkte mannen inte hade någon aning om var kroppen efter Therese låg, men det framgick också att han under hela vallningen hade varit kraftigt drogad. Han bad om fler tabletter och gicks då omedelbart till mötes.

Det skulle senare komma fram att den i stort sett obegränsade tillgången på narkotikaklassade mediciner var avgörande för Sture Bergwalls alla erkännanden.

– Jag var inte nykter en enda dag på tio år, berättar Sture Bergwall själv i boken.

Fallet Therese var det som fick Hannes Råstam att på allvar bli övertygad om att Bergwall inte var den seriemördare svenska myndigheter stämplat honom som.

Han var ett skapat monster.

När sökningarna efter Therese i den norska skogstjärnen visade sig vara resultatlösa, ändrade Quick sin vana trogen återigen sin historia och sa nu att han eldat upp den lilla flickans kropp i ett grustag. På platsen hittades också vad som pekades ut som en benbit av en människa i 15-årsåldern, vilket var ett av bevisen som åberopades i rätten.

Men när SKL långt senare granskade fyndet visade det sig att det inte alls var ben, utan en förkolnad bit av trä och lim.

Skrev om svensk kriminalhistoria

Tillbaka i Sverige besökte Hannes Råstam på nytt Säters sjukhus.

För en tyst Sture Bergwall berättade han om sina tankar. Att han hade sett de långa videoinspelningarna och att de gjorde honom alltmer övertygad om att Bergwall ljugit sig igenom hela händelsen.

När han hade talat till punkt mötte han en förtvivlad blick från Bergwall, och i nästa ögonblick skrevs den svenska kriminalhistorien om för alltid.

– Men... sa Sture Bergwall.

– ... om det är så att jag aldrig har begått något av de här morden, om det är så, vad kan jag göra?

Journalisten Hannes Råstam hade lyckats med det som ingen annan hade gjort. Inte personalen på Säters sjukhus, inte hans terapeut Birgitta Ståhle, inte åklagaren Christer van der Kwast, inte polisförhöraren Seppo Penttinen, inte ens Quicks egen advokat Claes Borgström.

De hade alla strävat efter samma mål:

Att få Quick dömd för en lång rad av de värsta morden i svensk kriminalhistoria.

Men för Hannes Råstam berättade Sture Bergwall nu att han var oskyldig.

Orden hade kommit lika försiktigt som när allt hade börjat, under en badutflykt med personalen på Säters sjukhus i början av 1990-talet, då Quick plötsligt sagt:

– Tänk om jag har gjort något fruktansvärt.

Den korta meningen hade varit startsignalen som skulle skapa historien om en av världens värsta seriemördare.

Nu, 2008, i ett besöksrum på Säters sjukhus erkände han igen. Men den här gången erkände han att han var oskyldig.

I boken skriver Hannes Råstam att han uppmanade Bergwall att ta chansen nu. Att en gång för alla gå ut och berätta sanningen.

Vid nästa besök började Sture Bergwall berätta.

Han sa att alla hans historier byggdes upp under terapisessionerna på Säters sjukhus, dit han kom 1991. Han märkte att han fick stor respons när han började framkalla barndomsminnen om sexuella övergrepp och hur detta senare gjorde honom själv till en gärningsman.

Ju mer han berättade, desto mer mediciner fick han och ju mer påverkad han var, desto lättare kom orden till honom.

Det första erkännandet var passande nog ett preskriberat brott, mordet på Thomas Blomgren i Växjö 1964.

Under en av sina permissioner till Stockholm hade Thomas Quick gått till stadsbiblioteket och läst gamla tidningsklipp om mordet på mikrofilm. Han tog anteckningar och smugglade med sig utskrifter tillbaka till anstalt­en. Sedan, när han läst på tillräckligt, berättade Quick att det var han som låg bakom mordmysteriet.

Att han i själva verket hade alibi för mordet, eftersom det ägde rum samma datum som han konfirmerades, var fakta som ingen kontrollerade.

Han förhördes av polis­en, men eftersom mordet var för gammalt blev det ingen rättssak.

Inspirerades av film

För Råstam berättar Bergwall att det till en början inte handlade om att lura några polisutred­are, bara att få bekräftelse i terapin – och därmed mer narkotika.

Han tog intryck av den nyväckta fascination för seriemördare som rådde i Sverige i början av 1990-talet.

Samma vår hade en av Hollywoods största kassasuccéer premiär i Sverige. Filmen hette ”När lammen tystnar” och handlade om den mycket intelligente kannibalen Hannibal Lecter, som hjälper polisen att lösa en lång rad mord.

I samma veva kom boken ”American psycho” ut.

Sture Bergwall läste den och ville själv framstå som den intellektuelle och samtidigt blodtörstige mördaren.

– Jag såg att man kunde vara intelligent och samtidigt seriemördare och det var viktigt för mig, säger han.

Mördaren blev en identitet och det gav honom ett slags stjärnstatus på sjukhuset.

I Råstams bok beskriver han hur det rådde en konkurrenssituation på Säter. Han slogs med en lång rad grova våldsbrottslingar om personalens intresse.

Den som hade de värsta historierna fick mest gehör.

I centrum för Quicks terapi stod under många år psykologen Birgitta Ståhle. Det var under långa sessioner tillsammans med henne som han framkallade de minnen som skulle leda fram till fällande domar i svensk domstol.

Han letade även fram barndomsminnen om sexuella övergrepp från föräldrarna, som psykologen ansåg låg till grund för hans våldshandlingar senare i livet.

Det gick så långt att Birgitta Ståhle planerade att skriva en bok om sin märklige patient.

Hannes Råstam lyckades komma över ett utdrag ur det hemliga manuset i Ståhles bok om Quick.

Hon skriver om ett av sin patients värsta minnen, när hans mamma och pappa ska ha mördat ett yngre syskon och sedan tvingat den unge Sture Bergwall att äta av sin egen bror.

Birgitta Ståhle tar Bergwalls ord för sanning. Föräldrarnas bestialiska mord var den utlösande orsaken till Bergwalls egna övergrepp och våldshandlingar, anser hon.

Men i själva verket hade Sture Bergwall aldrig någon lillebror. Det finns inga journaler som bevisar att mamman skulle ha fött ett barn vid den tidpunkten och Bergwalls syskon nekar alla till att så skulle ha varit fallet.

De känner inte heller igen de övergrepp som brodern hade berättat om på sjukhuset. De beskriver alla en harmonisk barndom med kärleksfulla föräldrar.

Ändrade sina historier

I mars 1993 erkände Thomas Quick att han mördat Johan Asplund. Det var då han för första gången lyckades intressera polisen på allvar. Johan Asplund hade försvunnit, elva år gammal, från Sundsvall den 7 november 1980.

Eftersom mordet ägt rum i Västernorrlands län blev det dåvarande överåklagaren i Härnösand, Christer van der Kwast, som blev förundersökningsledare. Han tog med sig kriminalutredaren Seppo Penttinen i utredningen och de två skulle under flera år jobba tillsammans med Quick­utredningarna.

Det var de som tillsammans hade uppgiften att bevisa att det Thomas Quick sa var sant.

Det lyckas de aldrig med.

Inte i ett enda av de åtta fall Quick dömts för har det gått att presentera någon hållbar teknisk bevisning som binder honom till brottsplatsen. Tusentals personer har förhörts i utredningarna, men ingen har kunnat peka ut Quick. Själv har den misstänkte mördaren gång på gång ändrat sina historier när det visat sig att de inte stämt. Undan för undan har han närmat sig det utredarna velat höra, men inte vid ett enda tillfälle har han kunnat precisera sig så väl att han kan bindas till ett mord.

Trots det dömdes han för åtta av de trettio mord han erkände.

Tillrättalagd av polis

Det faktumet har fått många kritiker att kalla fallet Thomas Quick för den värsta rättsskandalen i svensk historia, och de senaste åren har Bergwall beviljats resning i fall efter fall sedan de fällande domarna har smulats sönder.

Allt tack vare Hannes Råstams journalistiska granskning av fallet.

Han har kunnat bevisa hur vallningar vid brottsplatser har tillrättalagts för att Quick bättre skulle kunna minnas sina mord. Metoden strider mot all polisiär praxis, där det i stället handlar om hur den misstänkte med sin egen berättelse är den som ska visa utredarna vad som hänt.

Råstam har även kunnat visa hur åklagare och polis systematiskt har undanhållit material ur förundersökningarna och hur Quick under polisförhören har fått ledande frågor som hjälpt honom att minnas rätt.

Claes Borgström var Thomas Quicks advokat under åren 1995– 2000 och med honom som försvarare fälldes Quick för mord efter mord, utan att Borgström ens försökte få sin klient friad.

Många kritiker menar att Borgström inte har försvarat Quick, utan försummade sin uppgift att kritiskt granska åklagare Christer van der Kwasts bristande bevisning – ett arbete som Borgström tjänade åtskilliga miljoner på.

När Aftonbladet når Claes Borgström vill han inte bemöta kritiken.

– Jag har under flera år avböjt att kommentera det här och det kommer jag att fortsätta med.

En rättsskandal

Men vad säger du till dem som anser att du aldrig försvarade din klient?

– Jag har utfört uppdraget på samma sätt som alla andra advokater skulle ha gjort. Det har jag sagt under en lång rad av år och där sätter jag punkt.

Hårdast i kritiken mot Quickfallet är professorn Leif GW Persson. Det är han som har skrivit för­ordet till Hannes Råstams bok.

– Hannes är den som lyckades reda ut en rättsskandal som saknar motstycke, inte bara i Sverige, utan i hela Europa. Vi var många som var tveksamma till domarna, men Hannes var den som lyckades få Quick att ta tillbaka sina erkännanden och det öppnade dörrar att på allvar granska fallen igen.

– Staten har bedrivit grovt våld på offrens anhöriga, som under rättegångar har fått sitta och lyssna på Quicks falska bekännelser och fruktansvärda fantasier om vad han har gjort med deras barn.

Aftonbladet talade i vår­as med justitiekanslern Anna Skarhed som sa att hon inte planerade att vidta några åtgärder i Quickfallet, trots att dom efter dom smulas sönder.

– Nej, jag ser i nuläget inte någon anledning till att göra det, sa Skarhed och hänvisade till sin företrädares granskning som gjordes för sex år sedan, men inte ledde till någon kritik mot de inblandade.

I maj i år ändrade sig Skarhed och sa till Norrländska socialdemokraten att fallen kan komma att granskas igen.

– Men samtidigt är det här ett fall som är så exceptionellt att det blir svårt att dra några långtgående slutsatser.

Aftonbladet har för­gäv­es sökt åklagare Christer van der Kwast, polisutredaren Seppo Penttinen, psykologen Birgitta Ståhle och proffessorn Sven-Åke Christiansson angående Hannes Råstams bok.

FAKTA

Skandalens huvudpersoner

Sven-Åke Christianson

Professor och minnesexpert som deltog i utredningen mot Quick. Han kallades också som vittne till flera av rättegångarna, för att förklara hur Quick kunde ha förträngt de fruktansvärda minnena av sina brott för att sedan lyckas återgestalta dem genom terapi.

Får svidande kritik av Hannes Råstam och flera andra kritiker för att vara oseriös och för att hans teorier i själva verket är spekulativa och saknar vetenskapliga belägg.

Birgitta Ståhle

Psykolog på Säters sjukhus som höll i terapisamtalen med Thomas Quick.

Enligt Hannes Råstam och en lång rad andra kritiker var det hon som genom sin behandling fick Quick att börja berätta om falska minnen.

Ju mer han berättade desto mer narkotikaklassade mediciner fick han. Enligt den misstänkte själv var han inte nykter en enda dag under de tio år som psykoterapin pågick.

Claes Borgström

Advokaten som företrädde Thomas Quick i sex av de åtta mordfallen. Anklagas för att ha åsidosatt sin plikt att som juridiskt ombud kritiskt granska åklagarens bevisning mot hans klient. Borgström ställde aldrig några kritiska frågor, utan underlättade för den narkotikaberoende Thomas Quick att erkänna mord efter mord. Själv menar Borgström att han tog tillvara sin klients intressen, så som en advokat ska göra.

Christer van der Kwast

Åklagaren som ledde samtliga utredningar mot Thomas Quick och åtalade honom för mord åtta gånger.

Beskylls av Hannes Råstam för att ha åsidosatt sin objektivitetsplikt och gömt de delar i förundersökningen som talade för att Thomas Quick var oskyldig. Han lät också skriva om rättsläkarintyg som han ansåg inte var formulerade så att de passade in i förundersökningsprofilen.

Flera medarbetare som framförde kritik mot Quick-utredningarna tvingades bort.

Seppo Penttinen

Polisutredaren som skötte samtliga förhör med Thomas Quick. Tog sig an fallet när Quick erkände mordet på elvaårige Johan Asplund i Sundsvall.

Kritiseras av Råstam för att ha manipulerat och gömt förundersökningsmaterial. Bland annat hade förhör med Quicks syskon försvunnit.

Penttinen anklagas också för att ha ställt så många ledande frågor till Quick att det var lätt för honom att till slut komma fram till rätt svar, trots att han i själva verket inte hade detaljkännedom om morden.

Brotten som Quick fällts – och friats för

Johan Asplund

Johan Asplund försvinner 1980. Quick dömdes för mordet i maj 1997. Ansökte om resning i april 2009. Resningen beviljades och Quick friades i maj 2010.

Charles Zelmanovits

Charles Zelmanovits försvann 15-år gammal i Piteå 1976. 1993 hittades hans kropp och polisen misstänkte då inget brott. Trots att det saknades teknisk bevisning dömdes Quick sedan han vittnat och erkänt mord 1994. I juni i år lämnade chefsåklagare Bengt Landahl in en resningsansökan till Piteå tingsrätt.

Trine Jensen

Trine Jensen mördas 1981.

Thomas Quick dömdes i juni 2000. Beviljades resning den andra april i år.

Marinus och Janni Stegehuis

Morden på Marinus och Janni Stegehuis 1984. Thomas Quick dömdes 1996. Ansökte om resning i målet i juni i år.

Gry Storvik

Gry Storvik mördad 1985. Thomas Quick dömdes för mordet i juni 2000. Beviljades resning i april i år.

Yenon Levi

Yenon Levi mördas 1988. Thomas Quick dömdes för mordet i maj 1997. Ansökte om resning i maj 2009. Friades i maj 2010.

Therese Johannesen

Therese Johannesen försvann 1988. Thomas Quick dömdes i juni 1998. Ansökte om resning i maj 2010. Friades i mars 2011.