Kämpade in i det sista – dog när boken var klar

1 av 10 | Foto: HENRIK HANSSON AFTONBLADET
Sture Bergwall rörde sig fritt bland allmänhet och journalister vid förhandlingarna i Falun i går. Flera experter uttalade under gårdagen sitt stöd för att Bergwall ska släppas fri, eller i alla fall börja slussas ut från sin behandling på Säter.
NYHETER

Jobbet med boken var avslutat – det firades med hälleflundra sent på kvällen.

Dagen efter avled den svenske mästaren i grävande journalistik, Hannes Råstam.

– Han envisades, säger Mattias Göransson som färdigställde Råstams bok om Thomas Quick.

Cancerdiagnosen till trots, Hannes Råstam hade bestämt sig.

Boken ”Fallet Thomas Quick – att skapa en seriemördare” skulle bli färdig.

Så blev det.

- Han envisades. Jag kunde inte förstå hur han ens kunde sitta upp, så mager och utmärglad var han på slutet. Kroppen hade lagt av men han var så glasklar i skallen och sylvass, säger Mattias Göransson, chefredaktör på Filter som skrivit det omtalade porträttet ”En gräv­ares testamente”.

”Det förtjänar jag”

Han fick Råstams förtroende att färdigställa boken. För honom var det lika delar skrämmande som imponerande att se hur den fler­faldigt prisade SVT-journalisten kämpade in i det sista.

- Han gav mig sina sista instrukt­ioner om boken. Det var sent en tisdagskväll, Hannes var slut och trött. Dagen efter dog han, säger Göransson.

Han minns det sista mötet hemma hos Hannes Råstam, i januari, som både vackert och sorgligt.

– Det är som en film. Det sista jag sa när vi satt där var: ”Nu är det klart Hannes, nu behöver du inte fundera mer på det här”. Han svarade: ”Ja nu är det klart”.

– Hans dotter kom in i rummet, hon skulle handla mat åt oss innan mataffären stängde klockan 23. Vi hade jobbat så intensivt så vi glömde att äta. Han sa: ”Köp något riktigt fint, köp hälleflundra. Det förtjänar jag.”

Fick folk att prata

Mattias Göransson beskriver den grävande journalisten Hannes Råstam som envis, ständigt sträv­ande och något av en faktamaskin.

– Men det man inte ska glömma var att han fick folk att prata, han var ingen teknokrat. Han var inte bara faktanörd­en och researchern utan han var en god lyssnare också.