Herman Lindqvists egna ord om kritiken

1 av 2
Omslaget på Herman Lindqvists nya bok Mitt i allt.
NYHETER

Mitt i allt står jag ännu en gång som på ett slagfält. Kulor och granater viner från alla håll. Rubriker slungas ut med anklagelser som får håret att resa sig på en och annan läsare, tv-tittare och radiolyssnare – men kanske allra mest på mig själv.

Jag har inte anklagat Karl-Gustaf Hildebrand för att vara nazist, varken i min kommande bok eller i den som utgavs år 2000. Jag bara påpekar att han var medlem i den starkt konservativa studentorganisationen Heimdal. Vilket han var.

Anledningen till att jag över huvud taget skriver om Hildebrand i dag är att jag i mina memoarer redogör för den våldsamma debatt som uppstod år 2000 då jag felaktigt påstod att Hildebrand protesterade mot att judiska läkare skulle få asyl i Sverige. Jag hade fel och jag bad Hildebrand om ursäkt den gången.

Nu berättar jag om hur jag upplevde den debatten och jag tillägger att Hildebrand protesterade mot bojkotten av judarna, men att han tidigare hade varit medlem i Heimdal. I mina memoarer har jag en olycklig formulering som kan tolkas som att han aldrig någonsin protesterat mot nazisterna, vilket alltså var fel. Han protesterade högt och tydligt efter 1939. Denna olyckliga formulering tas nu bort.

Berättelsen om Hildebrand behandlas på ett tiotal rader i boken som är på 415 sidor och som i övrigt handlar om mina mer än tjugo år som utrikes- och krigskorrespondent runt om i världen. Det är mina memoarer där jag berättar om mina minnen från dramatiska händelser men även om roliga episoder i mitt liv. Mina minnen.

Det är oerhört sorgligt om de upphetsade rubrikerna i media nu får läsare, lyssnare och tv-tittare att tro att min bok är ännu ett debattinlägg om Sverige under andra världskriget. Det är den inte. Den handlar om mig och mitt liv och de minnen jag har. Boken är inte indragen. Den utkommer med kort fördröjning.