”Höjde sitt glas och skålade – då ringde hennes mobil”

Läs ett utdrag ur Chris Forsnes bok ”Vår man i världen”

NYHETER

Den magnifika matsalen var enbart upplyst av levande ljus, lystern i bordsskivan av körsbärsträ togs upp i Limogesporslinets tunna mörka rand.

Just som hon höjde sitt glas och skålade ringde hennes mobil.

Diskussionen avstannade medan hon bad om ursäkt och reste sig från bordet för att ta samtalet.

Leos röst, stressad.

”Jag vet att du är i Anjou med din man, men jag var tvungen att få tag på dig så fort som möjligt. Det är sanslöst. Din statsminister har kidnappats, livvakterna har fått strupen avskuren. Det ska ha hänt alldeles nyss, utanför Lipp. Jag ville att du skulle veta det innan du får höra det i en nyhetssändning, det är ju trots allt din statsminister. Men vem, var ska man leta … kom upp så fort du kan, vi tar lunch imorgon.”

Genom dörröppningen såg hon hur konversationen flöt på igen vid matbordet. Johar hade fått dem alla att skratta. Kandelabrarna lyfte fram ett barocksällskap som skildrat av Rembrandt.

Hon förstod inte vad Leo sade. Hon kände sig som Alice i Underlandet, som om hon föll handlöst. Vilka hade genomfört det här, det stämde ju inte med något. Vad hade gått så snett?
 

Hon såg framför sig paniken i Sverige, hur känslorna efter Palmemordet rördes upp igen. Klappjakten som skulle börja.

Leo hade rätt. Det skulle inte finnas en självklar riktning när man började söka efter förövarna. Inte idag, inte igår, inte tjugo år tillbaka i tiden. Polisen skulle jaga runt som yra höns påhejade av mediernas spekulationer. De mest uppenbara motiven skulle vara blindgångare.

Först skulle alla krafter koncentreras på att hitta statsministern.

Men då måste man ju också ha en gärningsmannaprofil.

De skulle inte ha en chans.

Hon knappade in Philippe Durands mobilnummer men möttes bara av telefonsvararen. Så snett kunde ingenting gå. Så vag kunde ingen beställare vara.

När hon gick tillbaka till middagsbordet och mötte sin mans blickar konstaterade hon att här satt ett antal personer som befann sig i en av de världar statsministern kritiserats så för, olja och gas, stora förtjänster och nära samarbete med regimer som föredrog hårdvaluta framför mänskliga rättigheter.

■ ■ ■ ■ ■ ■ ■ ■ ■

Den franske presidenten lade på luren och stirrade rakt framför sig innan han tog nästa samtal. Han svor aldrig, men ett långt ”merde” formade sig nu i bröstet och flöt upp i huvudet. Axlarna tyngde ner honom, ländryggen värkte.

Jag vill inte, jag orkar inte. Han såg rubrikerna framför sig, han såg polischefer och säkerhetstjänsten framför sig, svenska ambassadtjänstemän och kakofonin som skulle bryta ut. Han vände sig om och såg på den förgyllda pendylen på spiselkransen, han hade inte burit ett armbandsur de senaste trettio åren. 22.47.

Han lyfte luren och tog samtalet från polischefen samtidigt som Durand och ett halvdussin andra personer stormade in i rummet utan att vänta på svar på sin knackning.

■ ■ ■ ■ ■ ■ ■ ■ ■

Det var kvällarna som fått Marc att älska Khartoum. Det fanns ett djup i den svarta natten, rösterna, kryddorna, hundarna som vaknat till liv, skratt bakom stängda dörrar. Att få vara med utan att behöva vara en del av … Flashen kom i mobilen just som han svängde in på Nile Street. ”Svenske statsministern bortförd i Paris av okända män. Livvakter dödade.” Ord som ”egorché” och ”l’arme blanche” i AFP-telegrammet träffade honom som ett hårt slag mot magen. Minnesbilder från åren på nittiotalet när han jobbat för AFP i Alger vällde över honom. Människor i små algeriska byar, barn, kvinnor med huvuden som nästan lossats från kroppen och överallt blodet som blivit ett middagsbord för stora glänsande flugor. I gryningen, det var alltid i gryningen man funnit dem och som medierna hakat på militärpatrullerna.

Det skulle vara prydligare än så i Paris, kropparna skulle redan ha tagits om hand.

Han hade tänkt gå in på caféet snett över gatan från ministeriet. Där satt alltid en drös yngre tjänstemän beredda att låta klagan över sina urusla villkor övergå i skvaller om vad som sagts och gjorts av ministeriets höjdare.

Men när han såg att byggnaden fortfarande var upplyst, den sena kvällen till trots, så släntrade han in där istället efter att ha fått sina id-handlingar noga granskade av vakter som kände honom sedan länge.
 

Marc mindes hur han en gång irriterats av den här typen av trakasserier. När han varit ny i yrket och fortfarande var präglad av sin franska uppväxt. Av en skola som försökt lära ut logik och rationellt tänkande. Av sina föräldrar, storstadsbor som noga planerade varje steg i tillvaron. Världen som den var hade blivit ett chockartat möte. Men han hade inte lyckats förändra den, utan den hade förändrat honom i grunden, konstaterade Marc. Numera var det en självklarhet och försöka anpassa sig till de yttre reglerna i den kultur han levde i för att kunna göra ett bra jobb.

Den stora marmorhallen var tom så när som på vakterna, men han chansade på att hitta informationschefen en trappa upp. Inga sekreterare fanns på plats, men dörren till Hassans kontor stod öppen och han hörde honom ryta i telefonen med avbrott för den evinnerliga rökhostan. Som alltid hos Hassan låg det drivor av väl fyllda rosa och beigefärgade pappersmappar och travar av tidningar på det överdimensionerade arbetsbordet. Kaffekoppar med en svart sörja i botten och överfyllda askfat.

Han satte sig i den galonklädda fåtöljen, betraktade det obligatoriska och retuscherade fotot på presidenten som hängde på den ljusgröna väggen framför honom och tände själv en cigarett. Han muttrade några inledningsfraser för att få det överstökat men visste att Hassan inte ens lyssnade på honom.

”Vad fan är det som händer?” frågade han sedan informationschefen slängt på luren.
 

”Det finns inte en tillstymmelse till spår efter Jafar.” Informationschefen ryckte på axlarna, ansiktet var blankt av svett, magen spände under den trånga skjortan, han försökte sprätta bort cigarettaska som landat på slipsen.

”Ministern är beredd att gråta i tv en gång till – du minns som han gjorde på den där martyrdagen häromåret – men jag betvivlar att det trollar fram hans avkomma. Vi har rört upp himmel och jord, folk är förda till förhör i parti och minut, men än så länge har vi inget. Eller rättare sagt allt. Det kan vara några islamister, som skvallret säger, det kan vara en hämndaktion för något helt annat, ett sätt att försöka destabilisera regeringen – och det kan vara ren och skär banditism. Det är väl bara en tidsfråga innan det kommer krav på någon lösensumma.”

”Du Hassan, jag fick just en flash från min byrå. Märkligt sammanträffande med svenske statsministern som kidnappades i Paris för en stund sedan. Hade inte han ett skamfilat sudanesiskt förflutet som aktieägare i Lundin Oil?”

”Det var som … Det låter långsökt men vi kanske kan vinna tid om vi försöker koppla ihop dem. Inshallah. Och kom inte ihåg – för jag har aldrig sagt det – men om vi blir av med Jafar så är vi en bortskämd odåga fattigare. Åter en av de där som kommer hem från London School of Economics för att bli världsförbättrare. Trodde de skulle lära sig att bli kapitalister där, inte jihadister.”

■ ■ ■ ■ ■ ■ ■ ■ ■

Efter det att sms:et kommit gick Tariq Hussein upp på takterrassen, satte sig i en av plaststolarna och försökte identifiera alla de stjärnkombinationer hans far lärt honom.

Han drog djupa andetag, lät luften tränga ner till mellangärdet och andades ut långsamt.

Han tog upp sin mobil, satte på videofunktionen och spelade upp klippet. Igen och igen. Den klara flickrösten, sjöng, tappade bort några ord, fnissade lite och började om på nytt. Han betraktade henne, huvudet lite på sned, raden av pärlvita små tänder, den urtvättade röda klänningen med volanger som hon älskat så mycket.
 

Och snart skulle han inte längre vara den ende hon sjöng för, skrattade för och dog inför. Ingen skulle finna kopplingen, och lycka till, tänkte han, om ni ska gå igenom hela Baathpartiet för att finna en länk mellan honom själv och den där krigshetsaren som ägnade sig åt kvalitetstid med de egna barnen utan att tänka på vad hans karriärjakt gjort med andras …

Nu med Irak krossat och med gamarna från väst i en ständig festmåltid, frossande i uppbyggnaden av oljeindustrin, infrastrukturen, nya bostadsområden och i irakiernas jakt på konsumtionsvaror riktades blickarna mot nya marknader.

Iraks splittring skulle accepteras så länge oljan flödade. Afghanistan var ett värre huvudbry. Militära segrar var omöjliga, politiska vänner var morgondagens fiender. Men ett kväst Afghanistan var en förutsättning för att USA:s allierade Pakistan och Indien skulle kunna få sin olja och gas från landet ingen talade om. Turkmenistan.

Varför, frågade sig Tariq Hussein som så många gånger förr, hade amerikanerna inte satsat på Turkmenistan direkt och låtit Irak få gå sin egen väg mot demokrati? Man kunde ju ha svepts med av den arabiska våren och hundratusentals, rent av miljontals människoliv kunde ha sparats?

Turkmenistan satt på gigantiska gasreserver. Det ryska monopolet från den tid då landet ingått i sovjetsfären var hotat.

Diskret besöktes Turkmenistan idag av kinesiska och amerikanska delegationer som bjöd över varandra. Varför kunde man inte bara försökt köpa afghanerna på samma sätt? Betalat för ledningarna som behövde dras genom landet?
 

Glömda var kvinnorna i burka och flickorna utan skolgång. De hade aldrig varit någon verklig grund för intervention, även om det varit ett effektivt sätt att få med sig de ”godhjärtade” länderna.

Hur många miljarder hade lagts i Afghanistan? Hur många burkor hade försvunnit?

■ ■ ■ ■ ■ ■ ■ ■ ■

Ur hans mörker trängde en stilla gråt som snart överröstades av ett jämmer. Mörkret som omgav honom verkade genomkorsas av flimrande horisontella ljusstrålar skarpa som knivar. Illamåendet vällde upp, nacken värkte. Vad i helvete är det som händer mig, hann han tänka innan medvetslösheten på nytt befriade honom från hans ångest.

Chris Forsne