Samira flydde från striderna

Skottlossningarna på kvällen urartade: Jag hörde talas om många dödsoffer

NYHETER

Kanske är det ­Samira al-Bazh och hennes tre barn som före­bådar revolutionen i Syrien. Det kan man inte tro där de sitter på en plastmatta i en skola i södra ­Damaskus.

Men just det faktum att ­Samira och barnen befinner sig här och inte hemma, fast hemmet är så nära som en kvarts bilresa, vittnar om regimens svaghet trots alla dess stridsvagnar, flygplan, kanoner, soldater och ­hemliga poliser.

Sköt urskiljningslöst

Samira, barnen och mormodern Duhoq flydde från hemmet i förorten Ain ­Tarma förra veckan. Striderna hade börjat redan för två månader sedan men de blev allt intensivare. Det gick från skottlossning på kvällarna till ­regelrätta eldstrider. ”De” – soldaterna, rebellerna – sköt urskiljningslöst.

– Jag hörde talas om många dödsoffer, säger ­Samira som höll sig inne med barnen.

Hennes farbror Mowafaq al-Bazh är också i skolan. Han kommer från ­förorten ­Kaboun i östra Damaskus. Striderna började där för två och en halv månad ­sedan. Plötsligt en dag small det och Mowafaq ­ville lämna sitt hus men kunde inte.

– Där fanns ingen polis, ingen armé. Först för en vecka sedan kunde jag ta mig ut.

Skolan som blivit flyktingförläggning ligger i Jaramana som är en egen kommun inom södra stor-Damaskus. Flyktingströmmar inom ett land, en stad, är ett hot mot vilket system som helst. Den syriska ­byråkratin försöker upprätthålla ordningen på det enda sätt den vet, med ­papper, stämplar, ­tillstånd, mer papper.

Jag anländer till stads­huset i sällskap med en ­guide från informationsministeriet. Vi har skriftligt tillstånd med oss. Stadsdirektören i Jaramana, en vänlig herre med stor mustasch, presiderar i ett elegant tjänsterum där en sekreterare sömn­gångaraktigt går ut och in med dokument att underteckna.

Stadsdirektören vill inte låta oss besöka skolan ­efter- som vi behöver ett tillstånd till, skriftligt och med stämplar, kom till­baka i morgon.

Till sist låter han sig ­bevekas. Skolan ligger ­granne med stadshuset. I kvarteret bredvid mördades för tre dagar sedan en pensionerad överstelöjtnant vid namn Ibrahim Adurra, ännu ett offer för riktade mord mot statstjänstemän. Mördarna placerade en bomb i källaren under Adurras lägenhet och blåste ut halva hyreshuset.

Höger arm i bandage

Därför har föreståndaren för flyktingförläggningen, kommunaltjänstemannen Riad Abu Shash, på fritiden trumslagare, höger arm i bandage. Han föll och stukade handleden när bomben briserade.

Papper. Tillstånd. Ordning och reda. Och under detta hysteriska pedanteri sönderfall. Skolan har huserat 1 300 flyktingar. En del har återvänt hem, andra bor hos släktingar och vänner. 75 personer finns kvar, barn och deras föräldrar, några gamlingar.

En av dem är Sultan Taha, 75, som för fem år sedan lämnade Basra i Irak för att ­bosätta sig hos sin dotter i Damaskus.

Livet var för svårt i Irak, ­säger han. Alla dessa bomber, all denna skottlossning!

Och så har han hamnat här, en flykting bara några kilometer från sitt nya hem.

– Vi kan inte återvända. Det är mycket, mycket farligt.

Som alltid trängs flyktingarna kring besökaren utifrån. Alla vill berätta om sitt öde: Rebeller sköt sönder vårt hus. Var höll militären till? Vårt hem är plundrat ...

Öde skolgård

Skolan osar av hemlös­hetens ohyggliga tristess. Madrasser på golven i ödsliga klassrum. Familjernas tillhörigheter i tunna plast­påsar. Slitna korridorer. Fimpar på fönsterbrädena. En öde skolgård som kokar i det rakbladsvassa sol­ljuset.

Snart ska flyktingarna ­vidare. Till släktingar, eller kanske tillbaka hem. ­Frågan är under vilken regering.

Skolan är ironiskt nog uppkallad efter Haitham ­Abdu al-Salam, en ”martyr” för regeringen under det ­förra upproret, 1982.

FAKTA

■ ■ På en skola som blivit flyktingförläggning trängs folket kring besökaren utifrån. Alla vill berätta om just sitt öde. Samtidigt försöker den syriska byråkratin upprätthålla ordningen på det enda sätt den vet – med papper stämplar, tillstånd och åter mer papper.

■ ■ Det här är del fem i Peter Kadhammars reportageserie inifrån sönderfallet i Syriens huvudstad Damaskus.