Hans dröm: Förändring

Hundra meter från mässhallen där demokrater går ut och in till konventet, hundra meter från den amerikanska politikens tillfälliga centrum, hundra meter från de många talen om möjligheternas land och allas lika värde, hundra meter från de ständiga hyllningarna av medelklassen, det vill säga den vanlige, strävsamme amerikanen, hundra meter från allt detta monterar Mark Cooper, 45, upp ett party­tält.

Mark är dock inte bjuden till den politiska festen. För fyra år sedan hade han varit en del av den, ty då hade han fortfarande fast anställning som murare. Mark var med och byggde upp Charlottes moderna centrum, en ren stad med höga hus, blanka trottoarer och behagliga, skuggiga torg.

Sedan tvärnitade ekonomin, byggena upphörde och Mark miste jobbet. Fallet ner från medelklassen gick fort. När han utförsäkrades från a-kassan levde han på sina pensionspengar. När de tog slut ­annonserade han efter inneboende så att han skulle klara amorteringarna på villan.

– Det fungerade inte, säger han. Jag provade med fem sex stycken, men det slutade alltid med att de försvann och blåste mig på hyran.

Den lilla villan köpte han för 60 000 dollar år 2000. Han hade 10 000 kvar på amorteringarna, sedan skulle hemmet vara Marks. För fyra månader sedan tog banken huset.

Vad banken ska göra med villan vet ­inte Mark. Den går inte att sälja, han försökte själv. Fastighetsmarknaden är död. Kanske var det en principsak för banken att ta huset.

– De sa att de inte kan låta folk bo gratis.

Mark har inte vant sig vid att sova under bar himmel i skogen.

– Myrorna är för jäkliga.

Han visar armarna som är fulla av märken efter bett.

Mark har ännu inte vant sig vid att ­vara en luffare med tillhörigheterna i en ryggsäck, han har inte vant sig vid att bli stoppad av polisen, att få visa legitimation, bli kontrollerad mot registret över efterlysta och sedan avspisas med orden:

– Rör på dig!

– Jag blir så trött, säger Mark, jag blir så trött av att gå hela dagarna.

Han har heller inte vant sig vid härbärgena. De är förfärliga i Charlotte. Det är ofta bråk och är man inte försiktig är alla ens tillhörigheter stulna på morgonen. Men han har vant sig vid ordningen att vara ute ur härbärget sju på morgonen och vara tillbaka klockan 16 då de delar ut kölappar som avgör vilka som ska få sova i en säng kommande natt.

Han har vant sig vid att ständigt hålla utkik efter påhugg. Som att bygga detta partytält åt en kvinna som heter Diane. Hon bakar Funnel Cakes, ett slags pannkakstårta.

– Diane är okej, säger Mark. Hon ­ordnar jobb åt oss när hon kan. Och jag har fått ett par skor av henne.

Som murare tjänade han 20 dollar i timmen. Det var ofta övertid och då ­tjänade han 30. När Mark tänker tillbaka är det förunderligt vilket bekymmerslöst ungkarlsliv han levde. Hans stora ­intresse var bowling, han var ganska duktig. Vänsterhänt.

Diane ger 7,50 i timmen och Mark är naturligtvis tacksam för det. Hon brukar kunna erbjuda jobb ungefär en vecka i månaden.

Övrig tid söker Mark arbete, minst tre i veckan, och han knatar runt i stan, runt, runt, och ser han en äldre person som klipper sin gräsmatta erbjuder han sig att hjälpa till. Ibland får han det. Han står utanför snabbköpen och erbjuder damer att dra deras kundvagnar. Ibland får han det.

Han står utanför bensinmackarna och tigger. Varför bensinmackar?

– Många människor i rörelse. När de kommer ut efter att ha betalat brukar de ha pengarna i handen. Motståndet mot att ge är inte så stort då.

En gång fick han 20 dollar. Svarta personer är av någon anledning generösare än vita.

Det är förnedrande att tigga, säger Mark. Men även förnedringen kan bli en vana.

Han har definitivt inte vant sig vid att betraktas som en fara. Mark är stor. En del blir rädda när han sträcker fram ­handen, det spelar ingen roll att hans ögon är vänliga, de ryggar tillbaka och det händer att de hotar att ringa efter ­polisen. Det är förbjudet att tigga i Charlotte.

Mark skruvar ihop partytältets stag. Han hämtar en stor kylbox med läsk. Snart ska den politiska festen sprida sig över torget – skratt, glädje, gemenskap.

En viktig fråga i valrörelsen är: Har du det bättre än för fyra år sedan? Republikanerna försöker med den frågan upp­repa Ronald Reagans briljanta retoriska grepp 1980. Det gav honom segern.

Demokraterna svarar med en kanonad av uppgifter som ska visa hur president Obama räddat nationen från den ekonomiska avgrunden. Men framför allt svarar de med att landet måste gå ”framåt”, det vill säga inte grubbla allt för mycket på frågan om man har det bättre än för fyra år sedan.

För Mark är frågan givetvis lätt att ­besvara. Han känner så många som fallit, eller som nätt och jämnt klamrar sig kvar i medelklassen: familjer som lyckas ­stanna i sina hus fast de inte längre har elektricitet.

Mark har ingen att vända sig till för att få hjälp. Hans föräldrar är döda. ­Brodern Raymond, som också var ­murare, tog ­livet av sig när han miste jobbet 2010.

– Han svalde en burk sömnpiller och vaknade inte mer.

Mark äter antidepressiv medicin för att hålla sig uppe. Han är ännu inte längst ner. Han söker arbete. Han har ­sina saker magasinerade, en dag kanske han kan packa upp dem igen. Men han har inte haft råd att betala hyran till ­magasinet på flera månader.

Och ja, han tänker rösta. Han använder Barack Obamas berömda ord från valrörelsen 2008.

– Jag vill ha förändring. Vilken förändring som helst är bra.

Mark ler och sänker rösten.

– Jag tänker rösta på Romney.