Äntligen fria – att berätta

Martin och Johan om övergreppen i Etiopien: Vi höll tyst om det för vår egen säkerhets skull

1 av 8
Martin Schibbye och Johan Persson möter medierna i ABF-huset i Stockholm. Det samlade pressuppbådet hälsar dem med applåder.
NYHETER

KAPITEL 1 – UPPDRAG: REPORTAGE

Ogaden är ett gudsförgätet område i östra Etiopien som få svenskar hört talas om, än mindre intresserat sig för.

Folk lever i svält och misär men så mycket mer vet inte någon utanför provinsen. Etiopien har förbjudit journalister att ­besöka Ogaden. De har till och med slängt ut Röda korset och Läkare utan gränser, som försökt lindra nöden.

Det är sannerligen inget ballt mål för en reportageresa.

Om det inte vore för det här:

Vad är det Etiopien vill dölja? Vad är det som pågår i Ogaden som absolut inte får berättas?

Johan Persson mötte flyktingar från området och hörde deras ­berättelser redan 2009 när han med sin kollega Anna Roxvall rapporterade från ett läger i Dadaab i Kenya.

Men ingen vet ju säkert. Och förresten finns det mänskliga ­katastrofer som är mer lättillgängliga för tidningar.

Det ska dröja till januari 2011 innan det frö som såddes i Dadaab får den näring som krävs för att det ska börja gro.

Lundin Oil, det svenska aktiebolaget som handlar med naturresurser och som Carl Bildt ­suttit i styrelsen för, ska via sitt dotterbolag Africa Oil börja borra ­efter olja i Ogaden. Deras aktiekurs stiger och Johan Persson och Martin Schibbye triggas i sin ­nyfikenhet:

Är det sant som det sägs att ­etiopisk militär fördriver folk för att bereda plats för Africa Oils borrningar?

Det finns inget sätt att ta sig in i provinsen på lagligt sätt, men efter kontakt med gerillarörelsen ONLF bedömer de att de ska kunna ta sig in via Somalia.

Det gör de den 15 juni.

KAPITEL 2 – BAKHÅLLET

Det mest korkade Johan Persson och Martin Schibbye gjorde – och det är de själva som säger det – var att posera med vapen på bilder som de bar med sig.

Det var ingen stor grej för dem, de lånade vapen av sina vakter på hotellet i Somalia och fotograferade varandra.

Men i övrigt hade de gjort en ordentlig säkerhetsbedömning och – förstås – ansett att de ­skulle kunna ta sig in i och ut från ­Ogaden utan upptäckt.

Vad som gick fel vet de ännu inte. Var det en fälla?

– Vi satt med en tolk och en ­soldat under ett träd på eftermiddagen den 30 juni när militären öppnade eld. Vi sprang inte, det var ett buskigt område, det är dumt att springa i en eldstrid och för den delen blev vi båda två snabbt träffade, säger Martin Schibbye.

Johan Persson, som var skjuten i armen, förlorade stora mängder blod och de vädjade om att få läkarvård. Men armén ­hade en annan idé.

De skulle spela in film där ute i öknen. Några män klädde ut sig till rebeller och på bästa Steven Spielberg-manér regisserades de att agera vid ett fejkat gripande av Johan Persson och Martin Schibbye, som tvingades bära ­vapen.

– Vi blev rädda på riktigt. På riktigt. De här människorna var ju inte kloka.

På kvällarna får de samtal via satellittelefon från områdets ­befälhavare, som klagade på ­dagens tagningar och krävde att journalisterna skulle vara mer trovärdiga i sina erkännanden och fördöma ONLF.

Filmningarna var surrealistiska och på samma gång lugnande och mycket, mycket skrämmande.

– Det skulle ju finnas bevis för att vi levde när de grep oss och samtidigt kunde vi inte tro att de skulle låta oss leva när vi visste vad de gjort.

De tvingades åt varsitt håll, var och en i spetsen för en mindre armé soldater.

– Jag hörde hur de osäkrade ­gevären bakom mig och mantlade. Vi gick kanske 50–60 meter, det är en sån grej man sett på film och undrat varför de inte gör ­något, men nu vet jag att man ­inte gör något när man har vapen i ryggen.

Martin Schibbye beordras att vända sig om. En soldat lyfter sitt gevär och siktar mot honom, vänder plötsligt ner pipan mot sidan och avlossar ett skott i marken.

Något hundratal meter därifrån hör Johan Persson skottet och får tro att Martin Schibbye skjutits.

Den 4 juli är mardrömmen i öknen till ända.

En ny kan ta sin början.

KAPITEL 3 - EN DAGLIG KAMP

Kalityfängelset ligger i utkanten av huvudstaden Addis Abeba och en tidigare etiopisk fånge uppskattar att det rymmer någonstans mellan 15 000 och 20 000 fångar som hålls inspärrade i lador av korrugerad plåt. Det är rykande hett och dammigt eller kvalmigt hett och geggigt.

Här tillbringade Johan Persson och Martin Schibbye 438 dagar. Två dagar efter ankomsten träffar de för första gången av många Jens Odlander som är Sveriges ambassadör i Etiopien.

– Vi berättade direkt för honom vad vi utsatts för i öknen, men i övrigt höll vi tyst om det för vår egen säkerhets skull.

Dagarna i fängelset var sig lika intill utmattningens gräns.

– Vi tvingade varandra att ­kliva upp varje morgon och tvingade i oss mat. Man måste äta även om det är 40 grader varmt och man bajjar vatten, säger Johan Persson.

De tränade så gott det gick och pratade, pratade och pratade med varandra om allt möjligt för att behålla förståndet.

Och de hjärntvättade sig ­själva.

Andra fångar kunde enkelt rapportera dem till säkerhetstjänsten och därför upprepade de ständigt sitt mantra:

– Vi har begått brott, vi är ledsna för det och vi accepterar ­domen, säger de i en intervju med Aftonbladets Lisa Röstlund.

Att hålla masken blev en del av deras identitet. När de sedan ­befann sig i frihet, i Istanbul, fick Martin Schibbye frågan om hur det varit i fängelset.

– Very good, very good, svarade han med ryggmärgsreflex.

De peppade sig med att de ­inte alls misslyckats med sitt uppdrag.

– Vi wallraffar ju här i fängelset, sa de till varandra, steg upp och började dagens intervjuer.

– Fast det blev ju väldigt många lika intervjuer.

Den 27 december får de veta att de ska stanna i Kality i elva år.

KAPITEL 4 – VEM SKA HJÄLPA MARTIN OCH JOHAN?

När nyheten om de svenska journalisternas gripande når Sverige är utrikesministern kylig:

– Det här är ju ett område som vi avrått från att resa till, för det är ett farligt område.

Det mumlas en del om de där gökarna som poserat med vapen och haft sig – är de ens journalister?

Sedan är det tyst från rege­ringen. Det dröjer till i oktober innan Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt gemensamt kräver ett frisläppande av Johan Persson och Martin Schibbye. Därefter faller en ny tystnad.

Carl Bildts tidigare samröre med Lundin Oil klibbar. Är det därför det tycks som om rege­ringen inte tar i med kraft för att få dem frisläppta?

I själva verket pågår ett intrikat diplomatiskt arbete i det ­tysta som tagit sin början när ­domen föll.

Johan Persson och Martin Schibbye får besök av Carl Bildt i fängelset den 10 maj. Redan då får de veta att de kommer att ­benådas om de ber om ursäkt. Etiopiens premiärminister vill gärna att det sker i samband med det etiopiska nyåret i september.

– Beslutet att begära nåd var lätt att fatta men svårt att genomföra, säger Martin Schibbye.

– Sitta i elva år – vilket är detsamma som dödsstraff – eller svälja stoltheten? säger Johan Persson.

I slutet av augusti ser det ut som allt går i stöpet när premiär­minister Meles Zenawi dör. Som en av få västerländska politiker reser Carl Bildt till begravningsceremonin i Addis Abeba och träffar efterträdaren Desalegn.

En vecka senare benådas Johan Persson och Martin Schibbye.

KAPITEL 5 – ÄNTLIGEN

De har inte varit hemma på över 15 månader.

Längtan hem till Sverige var stark men först handlade det om att ta sig ut ur Etiopien.

– De tog första bästa plan, det spelade ingen roll var i världen de skulle hamna bara de slapp flyga Ethiopian Airlines, säger Aftonbladets Lisa Röstlund som träffade Johan Persson och ­Martin Schibbye några timmar efter ankomsten till Sverige.

Första bästa plan råkade vara ett till Istanbul och där blev de kvar. Inte i första hand av egen vilja men övertalade av sina ­anhöriga, som ansåg att de ­behövde vila ut i lugn och ro. De visste vilken anstormning som väntade i Stockholm. Det hade Johan Persson och Martin ­Schibbye inte en susning om.

I tisdags anlände deras kollega Anna Roxvall, som skulle ha varit med på resan om hon inte blivit gravid. Hon hade datorer med sig.

– Vi hade tänkt googla allt som skrivits och leva ikapp tiden, ­berättade de för Lisa Röstlund.

Men det ville sig inte. Johan Persson kände inte igen sin mejlbox och lyckades inte skicka de mejl han tänkt. De kraschade i stället i sängarna, försökte sova så mycket som möjligt utan att lyckas särskilt väl.

– Det var nästan mer chockerande att släppas fri än vad det hade varit att fängslas, säger Martin Schibbye.

Martin och hans fru Linnea skulle mötas på hemmaplan, var tanken. Men Martin önskade ­ingenting hellre än att få träffa henne och Linnea satte sig på första möjliga flyg för en efterlängtad återförening.

Tillsammans mötte de och ­Johan Persson uppbådet på ­Arlanda och sedan i ABF-huset där de höll presskonferens.

När de klev upp på scenen mottogs de som idoler med ­stående ovationer.

Deras långa reportageresa var slutförd.