”Jag vill visa att en porrstjärna också kan vara normal”

En morgon på förlaget Lind & Co ­möter jag en smal blonderad kvinna i stor stickad tröja som reser sig ur en fåtölj, ler strålande och räcker mig handen:

– Johanna, presenterar hon sig hjärtligt, och tillägger prövande:

- ... eller Puma.”

Vad vill du kallas?

– Vilket som. Men gärna om vi kan undvika mitt efternamn? Det är även min systers namn och då dyker folk upp hemma hos henne eller lägger bilder i brevlådan. Hon har en son. Eller så är min mamma där. För dem är jag bara Johanna.

Och vad sätter jag som yrke? Skådespelare? Sexarbetare?

– Inte skådis! Jag är usel på repliker. Sexarbetare har inte heller någon bra klang. Vuxenfilmsarbetare? Låter också konstigt.

Vad är skillnaden mellan Johanna och Puma?

– Egentligen ingen. Även min filmkaraktär är en öppen person som skojar om allt – vilket leder till att de måste bryta inspelningen ibland, det blir fel, bryter stämningen. Det funkar ­inte att skoja om killen samtidigt ligger där och kör i 180.

Hur då ”fel”?

– Alltså, en gång väste jag ”meatballs” mitt upp i allting... vem säger köttbullar om pungkulor? Men det bara kom, för det kan se komiskt ut när han kämpar och grimaserar. Medan jag själv guppar på och kanske tänker på en räkning jag inte får glömma att betala.

Texten flödar av könsord

I min väska ligger manus till den bok Johanna skrivit med journalisten Jan Ekholm, och som jag inte­ vet vad jag ska tycka om. Den är inte litteratur, inte reportage, snarare en skröna; texten flödar av könsord, svordomar, kroppsvätskor. Den söker avliva de vanligaste föreställningarna, som att porrskådisar är trasiga (”jag har bara mött två som utnyttjats sexuellt”), är sexmissbrukare (”vi är inga maskiner”), att droger flödar (”ingen vill jobba med folk som har drogproblem”), att könssjukdomar är vanliga (”ragga på krogen är mer riskabelt för vi testas varje månad”).

Johanna har ett ärende, att vi ska se henne som ”normal”. Jag försöker fråga kring det.

– Det är ju samtidigt en väldigt speciell värld, förklarar hon. Vi är så nära varandra. Någon säger: kan du kolla om jag har en spricka? Och så kryper jag runt och granskar en annans rumpa med en lampa. Vilka andra tycker det är normalt? När vi tjejer har mens stoppar vi in en liten bit tvättsvamp, som kan åka så högt upp att jag måste be en kompis dra ut den. Det är ju inte heller normalt. Men vi är avtrubbade.

Du har avprivatiserat din kropp?

– Ja. Jag har sett alla mina vänner ha sex. För mig är sex inte något man gör bakom stängda dörrar.

Men hur gör du skillnad på Johannas lust, och Pumas?

– Jag går inte till jobbet för njutnings skull. Det är sex kontrollerat av någon annan. Sex för kameravinklar. Hur ­ofta hänger man baklänges från en soffa? Det är inte skönt för någon. Jag får ont i ryggen. Sex hemma är passion, för min skull.

Johanna växte upp i arbetarhem med finländska föräldrar, levde i tonåren för hästar. Började jobba som säljare, festade alltmer gränslöst på innekrogarna. Fick den klassiska frågan: ”Är du modell?” i en butik på Sergelgatan i Stockholm och vann en tävling för så kallade ”glamourmodeller”. Nakenfotograferingarna förde henne till USA där hon startade en hemsida och döpte sin karaktär efter sin bil, en Ford Puma.

Sedan var steget till filmad hårdporr inte långt.

Varför en bok om dig?

– Många har åsikter om det jag gör. Jag vill visa att en porrstjärna kan vara normal och gilla det hon gör. Inte för att jag tycker alla ska ge sig in i porren. Men jag skulle vilja nyansera bilden. Tänk på alla småtjejer som bantar och kämpar för att leva upp till ideal. Men i porrvärlden kan du vara tjock, svart, gul, dvärg, gammal.

Vad har porrskådespelare ­gemensamt?

– Vi är exhibitionistiskt lagda. Går i gång på att det är människor och kameror. Situationen är upphetsande mer än sexet i sig. Men jag tror inte det är vanligare att de har utnyttjats som barn. Jag har erbjudits mer droger på Stureplan än i jobbet. Inför en filmning måste vi göra videoinspelade försäkringar att vi inte är drogpåverkade.

Porrfilm säljer inte längre

Porrfilmernas storhetstid är över, inte många köper dem. Johanna kallar sig ”entreprenör med många järn i elden”. Hon har gått på college och behärskar sociala medier. Hon arbetar hårt och måste ständigt söka­ nya intäkter: hon turnerar, gör webcamshower, säljer sitt avgjutna könsorgan, sina ”använda” underkläder (tricket är att dutta på lite hudlotion). En annan affärsidé är att förverkliga privata porrmanus, och hon har hög tröskel. En kund bad henne bajsa i badkaret inför kameran.

Vem sköter dina pengar?

– Det gör jag själv. Om jag levde normalt skulle jag kunna pensionera mig. Men jag tycker om att resa och festa och att bo bra,

Vad ska du göra sedan?

– En dag vill jag bli fotograf och en annan göra underkläder. Jag får se.

Det är lätt att tycka om Johanna, hennes värme och muntra energi. Ett svart stråk finns i boken, kring alla de män som vill träffa henne, men bara i hemlighet. Kända män. Gifta män. När de senare möts på en fest glider de undan med blicken.

- Jag accepterar det... men det är klart att det kan kännas. Att de skäms.

Har du en relation?

– Nja. Jag träffade en kille nyligen. Vi är i dejtingstadiet kan man säga. Han är gymägare, en lugn hälsomänniska. .. och accepterar det jag gör. Jag har lärt mig av misstagen. Det blir lätt problem med pojkvänner när man måste säga ”okej nu sticker jag och knullar och kommer hem vid fem”.

Vad är otrohet för dig?

– Att han skulle anförtro sig till en annan kvinna, komma med sina problem till henne och inte till mig.

Men du skiljer på sex och kärlek?

– Ja.

Är det ett missförstånd, tanken på sex endast med den vi är kär i?

– Jag vet att det är så för vissa. Men tror att den synen är under förändring.

Porr är lättillgängligt, når barnen. Hur ser du på det?

– Jag blir illa berörd. Jag får frågor från småtjejer om blekning av anus, helt sjukt. Själv gick jag i mjukisbyxor till sjuan! Jag förlorade oskulden när jag var 18. Då visste jag nog inte­ att man kan sticka in den i ett annat hål.

– Och nu skriver tjejerna att deras killar sett analsex på film och vill prova och de vågar inte säga nej. Hemskt.

Vilket ansvar har du själv för det?

– Vet inte. Jag tänker egentligen inte så. Men jag förstår att jag borde förklara saker.

– Till exempel analsex på film. De har inte sett att jag tagit lavemang, käkat medicin för att bli förstoppad och legat­ med en dildo i rumpan en halvtimme. Inte­ konstigt att det ser lätt ut. Porr har inte med verkligheten att göra. Det är som filmer där man blir skjuten tre gånger och ändå springer. Man kanske skulle ha varningsskyltar; ”Don’t try this at home. This film was made by professional actors.”

Utdrag ur ”Mitt liv som porrstjärna”

Mitt fotbollsproffs.

Jag brukar tänka på honom när jag är hemma i Stockholm och skymtar Scandic Sergel Plazas aptrista sjuttiotalsbyggnad ovanför Sergels torg. Det var där, i något av de hundratals identiskt inredda rummen, vi brukade träffas.

Rutinen var att han först skickade en polare till Scandic Sergel Plaza som tog hand om incheckningen och fick nyckelkort.

Senare på kvällen hämtade mitt fotbollsproffs upp mig med bil på stan. Därefter åkte vi raka vägen till ­hotellets garage och tog hissen upp till rummet.

Första gången vi träffades var i vimlet på Stureplan. En gemensam bekant presenterade oss för varandra, vi skakade hand och utbytte ett par artighetsfraser. Inget mer än så.

Jag minns att det var en varm sommarkväll och att champagnen stod på kylning när jag för första gången klev in på fotbollsproffsets rum på Scandic Sergel Plaza.

Fotbollsproffset såg het ut, jag gillade hans hårda maskulina drag och rakade skalle. Synd bara att han verkade så svenskt helylle. Men det skulle snart visa sig att helylle-imagen bara satt i kläderna.

För så fort kläderna åkte av kom en annan sida fram. Mitt fotbollsproffs må ha varit macho på fotbollsplan, men med mig ville han helst vara undergiven.

Så ja, vi hade roliga stunder ihop, mitt fotbollsproffs och jag. Allt ­smygande blev en extra spänningskick för mig. Och han var kul i sängen, ­vågade släppa loss rätt ohämmat.

Men vi visste båda två att det här var en tillfällig grej, det var underförstått. Han hade sin karriär på sitt håll, jag hade min karriär i LA. Vi råkade bara ha ett par veckors sommarlov i Sverige samtidigt.

Sen vår sista träff på Scandic Sergel Plaza har vi setts ute i vimlet ett par gånger. Då nickar vi bara lite diskret till varandra. Vi har en tyst överenskommelse, det här stannar mellan oss.