Här går ingen säker längre

1 av 5 | Foto: JERKER IVARSSON
skriker på nätterna Ahmed Najjar bär sin femårige son Omar över ruinerna som tidigare var deras hem. Tidigt på morgonen den 23 augusti bombades huset. Familjen överlevde – men Omar har fortfarande ont och haltar.
NYHETER

MAREA. 30 000 människor har dött.

Den syriska regeringen fortsätter att bomba sitt eget folk medan världen tittar bort.

Aftonbladet reser i den zon som kallas befriad – men där ingen går säker.

Aftonbladets Staffan Lindberg och Jerker Ivarsson på plats i Syrien.
Aftonbladets Staffan Lindberg och Jerker Ivarsson på plats i Syrien.

Kriget bryter tystnaden ett par mil söder om gränsen till Turkiet. Människor längs landsvägen blickar oroligt mot skyn. Var är flygplanet?

Himlen är klar, varför går det inte att se?

Låga smällar hörs, från en kulspruta. Sedan skälver marken till.

– Pang!

En smal svart rökpelare stiger upp några kilometer bort. I Marea väntar upprörda män:

– Ditåt!

– Vid marknaden!

Bomben har träffat en åker i utkanten av staden. Jorden har sprutat upp åt ­alla håll, tillsammans med sylvassa bitar av granatsplitter.

Det luktar bensin och krut.

Några militära mål går ­inte att se. Bara grönsaksmarknaden ett par hundra meter bort, som hastigt har tömts.

Runt tio skadade har redan förts bort till rebellernas hemliga fältklinik –de senaste offren i ett allt grymmare inbördeskrig.

■ ■ ■

Upproret i Syrien har ­pågått i 19 månader. Enligt rebellerna har mer än

30 000 män, kvinnor och barn hittills dödats. Siffran växer snabbt.

Vid den turkiska gränsen hänger en väldig banderoll:

”Välkommen till det fria Syrien”.

En stor del av landet kontrolleras nu av den Fria syriska armén. Flaggan är utbytt, porträtten på den hatade presidenten Bashar al-Assad har slitits ner. Soldaterna är bortkörda men mot regeringens stridsflygplan med sina bomber och kulsprutor finns inget skydd.

■ ■ ■

Femårige Omar Najjar stannar tvärt utanför det sönderbombade huset. Vägrar att gå en meter till.

– Nej.

Han stampar med foten.

– Jag vill inte, pappa.

Han och föräldrarna låg och sov klockan 6.45 på morgonen den 23 augusti. Smällen var massiv, marken lyfte sig. Väggen krossades och Omar begravdes under stenarna. Pappa Ahmed lyckades gräva fram honom och släpade ut sonen på gatan.

Då kom nästa smäll. Ahmed träffades själv av en sten i nacken och förlorade medvetandet. Ett sjukhus inne i Turkiet gav honom blod och räddade hans liv.

Omars ben gör inte lika ont längre, men han ­haltar fortfarande. Varje gång han hör mullret från ett flygplan eller bara en tung lastbil kryper han in under sängen och gråter. På nätterna vaknar han och skriker.

■ ■ ■

Vi går runt i ruinerna av femton förstörda hus. Tre jordhögar vittnar om hastiga begravningar. Fler grannar kommer till platsen. Av tidningarna i huvudstaden Damaskus kallades attacken ”en framgång”. Armén uppgavs ha slagit ut en ­terrorcell och en vapengömma.

Men enligt folket här var det enda dödsoffret civilt. Ahmed Naja, 20, pluggade till farmaceut och fick kroppen söndersliten av splitter.

Grannen Mohamed Najas pekar mot Omar som fortfarande inte vill följa med sin pappa och ställer frågan vi ska höra gång på gång i Syrien.

– Ser du några terrorister här?

Omar kramar pappas hand och till sist vågar han ändå kliva in i ruinerna till det som tidigare var deras hus. Mohamed Najas tar upp en pistol, som han haft gömd i byxlinningen.

– Den är för Bashar. Jag spar en kula för den ­djäveln, säger han.

■ ■ ■

President Bashar al-Assad förfogar över ryska och tjeckiska stridsflygplan, hundratals stridsvagnar och tungt artilleri. Den fria syriska armén tvingas förlita sig på automatkarbiner och enkla raketgevär.

Det har talats om att beväpna rebellerna, om flygförbud som i Libyen och buffertzoner för flyktingar. Men västvärlden tvekar, av rädsla för att kriget ska sprida sig till Turkiet och Libanon – och att vapen ska hamna i händerna på islamister.

Ryssland och Kina blockerar förslag om hårdare sanktioner i FN:s säkerhetsråd. Försöken att förhandla fram fred har misslyckats.

Längs den turkiska gränsen har spänningen ökat den senaste veckan efter att Syrien skjutit in granater. Men ännu är inget land ­villigt att gripa in.

Rebellerna tvingas lita på avhoppade regeringssoldater, utländska islamister – och folkets lojalitet.

■ ■ ■

Hon kallar sig ”alla soldaters mor” och talar med hög röst i ett land där kvinnor förväntas vara tysta. Fatima al-Zahraa, 45, har vigt sitt liv åt kampen mot regimen.

Hon lagar ris och spagetti i jättelika kastruller till soldaterna. Tar hand om skadade och samlar ihop mediciner. Huset i staden Tall Rifat är skadat utåt, men den vackra gården finns kvar, med sina rosor. En undulat kvittrar inne i en bur.

Fatima al-Zahraa tar en klunk te och berättar att hennes tre egna söner är i Aleppo. Den yngsta är bara 15. Ibland när hon talar låter det som slagord, kanske för att tränga undan oron.

– För varje dag som går begraver vi ett barn. För varje dag dör en del av vår själ. Vi är som er, vi är människor.

Hon ser med vädjande ögon.

– Hjälp oss.

■ ■ ■

Vid en väggspärr står ­rebellsoldaterna Abdullah Kebbeh och Hasan Mustafa. De är båda 23, kommer från staden Azaz och kallar varandra bröder.

De stoppar fordon, kontrollerar id-kort, och ställer frågor:

– Vad har ni i lasten?

– Vart ska ni?

Båda är vänliga, men också trötta och nervösa. ­Segern, som såg ut att ­ligga inom räckhåll i somras, ter sig allt mer avlägsen. För varje dag blir de dödade kamraterna fler.

■ ■ ■

Vi går genom kvarteren i Marea. Kvinnor skyndar med matpaket eller håller sig undan. Män sitter på plaststolar. De röker, tittar

i skyn. Spanar efter flygplan och helikoptrar.

Biblioteket är utbränt. Skolorna är bombade, liksom bageriet och vattentornet. Av de 30 000 invånarna har uppåt 25 000 flytt. Ändå har livet inte stannat upp. Det må vara krig, men sopor måste hämtas, rissäckar transporteras, bildäck ­lagas.

Inne på ”Al-Hassans hårsalong” står tv:n på. Satellitkanalen al-Jazira visar bilder från striderna borta i Aleppo. Glasdörren är söndersliten av en granatbit som flög genom dörren rätt in i den stora spegeln och trängde minst en decimeter in i muren.

Kassan al-Hassan, 30, vattenkammar en kund. Han arbetar här för att tjäna pengar åt frun och de tre små döttrarna. Sedan stänger han salongen och åker till Aleppo.

Tre dagar som frisör – tio dagar som kulspruteskytt.

– I början var min fru ledsen när jag skulle åka. Men nu har hon och barnen vant sig.

Han ser på mig genom ­frisörspegeln.

– De bara vinkar och säger hej då.

Mobilen ringer, ett befäl ger instruktioner. Sent i kväll, i skydd av mörkret, ska han tillbaka till fronten.

Det smäller igen – men den här gången är det ingen som reagerar.

Flygplanet är flera ­kilometer bort och det är bara en vanlig dag i den befriade zonen, där bomberna faller och ingen går säker.

FAKTA

Detta har hänt

■ ■ Upproret i Syrien inleddes i mars 2011.

■ ■ Det första halvåret handlade det om fredliga protester. Demonstranterna krävde demokrati och att president Bashar al-Assad skulle avgå.

■ ■ Regimen svarade med brutalt våld och efter ett halvår började demonstranterna beväpna sig.

■ ■ Nu pågår ett fullskaligt inbördeskrig.

■ ■ Enligt oppositionen har mer än 30 000 civila och soldater dödats.