Nyheter

Jeanette våldtogs hela sin uppväxt

Morfaderns våldsamma övergrepp fick hennes ben att fastna i kramp Myndigheterna förstod – men ingrep aldrig

■ ■ Under hela sin uppväxt våldtogs Jeanette Eriksson, 51, av sin morfar.

■ ■ Hennes journaler avslöjar att myndigheterna förstod – men ingen ingrep.

– Det är ett jävla svek från samhället. De har suttit på första parkett och bara tittat på, säger hon.

Benen står krampaktigt rakt ut, fötterna är krökta. På den repiga filmen syns hur en sköterska lyfter den sexåriga flickan. Ben­en fortsätter att spreta, stela som pinnar.

Den engelskspråkiga speaker­rösten berättar om flickan i den korta 60-talsklänningen. Hennes fall beskrivs som ett mysterium, retoriska frågor radas på varandra:

”Hade flickan blivit utsatt för en snuskgubbe?”

”Var hon homosexuell?”

Sexåringen på filmen är Jeanette Eriksson. ”A case of conversion hysteria” spelades in i utbildningssyfte, avsändare var den docent i barnpsykiatri som behandlade Jeanette på Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus i Stockholm. Dit kom hon efter att benen fastnat i kramp. I ”samlagsställning”, som hon säger.

Då hade morfaderns våld­täkter pågått sedan hon var en liten bebis.

– Från att jag var fyra år var det regelrätta samlag, innan dess oralsex, säger Jeanette.

Hon lades in och utreddes under flera månader utan att någon riktig diagnos kunde ställas.

– Bara du säger vad som har hänt kommer du få den hjälp du behöver, fick Jeanette höra gång på gång.

”Allt fanns ju där”

Men sexåriga Jeanette kunde inte sätta ord på vad hon hade varit med om. För sin psykolog berättade hon i lek och teckningar. I journaler beskrivs dockor med fastbundna ben, som får en kudde eller tygbit över ansiktet, om bilder med rött blod i stjärten.

”OBS!” antecknade psykologen i marginalen flera gånger.

– Allt fanns ju där, säger Jeanette.

Men ändå: Efter ett halvår på sjukhuset lärde Jeanette sig att gå igen med egen viljekraft. Hon skrevs ut från sjukhuset och sattes i en taxi hem till mamma, lillebror, mormor – och morfar.

– Jag glömmer det aldrig, säger hon om avskedet från psykologen hon litat på.

Myndighetskontakterna upphörde inte där. Den 26 november 1968 antecknade barnavårdsmannen (på den tiden ett obligatoriskt stöd för barn födda utom äktenskapet):

”... det är nödvändigt att flickan kommer från morfar. Ingen vet, men av flickans uppträdande befarar man något slags incest från morfars sida mot flickan.”

Samtidigt pågick en utredning om faderskapet. Hennes mamma hade uppgett ett namn på en man men faderskapstestet visade att det inte stämde.

Testade hypnos

Barnavårdsnämnden ingrep aldrig, Jeanettes mamma och barnen fick en lägenhet men de hann bara bo där i några timmar.

– Sen kom morfar och hämtade oss.

För Jeanettes del fortsatte morfaderns våldtäkter tills hon flyttade hemifrån som 15-åring, berättar hon.

1986 när Jeanette var 25 år och mamma till två små barn kom krampen i benen tillbaka med full kraft.

– Jag bestämde mig för att pröva hypnos, jag hade alltid velat göra det men jag fick höra att det skulle vara livsfarligt för mig.

Efter bara några gånger kom de förträngda minnesbilderna tillbaka. Hon mindes mor­faderns våldsamma övergrepp, kopplade dem till minnena av hur mormor tvättade hennes blödande underliv och smörjde med Idominsalva. Hon kunde i detalj återge hur det såg ut och vad som hade hänt.

Letat bevis

Sedan dess har hon samlat bevisen som bit för bit har bekräftat att hon har rätt. Under årens lopp har hon fått fram journaler, hittat filmen och konfronterat läkare.

– Jag ringde och sa: ”Nu kan jag berätta”. Jag hade orden, jag ville höra hennes version.

”Jag är säker på att din morfar utsatte dig för incest”, svarade den ansvariga barnpsykiatern som spelade in filmen och som sedan hade följt henne under hela uppväxten.

Kan inte gå själv

Jeanette åkte hem till sin mormor och morfar och sa som det var: ”Jag vet vad du har gjort, jag vet vad du har utsatt mig för.”

Morfar började skratta. Mormor grät. En vecka senare var han död.

Jeanette hade växt upp i tron att om hon bara satte ord på det hon varit utsatt för skulle kramperna i kroppen släppa. Ingen hade förberett henne på det helvete som väntade. Sedan minnena kom tillbaka har hon inte kunnat gå själv. Över­greppen gör sig ständigt påminda.

Hon har svårt att stoppa saker i munnen, kan varken äta eller borsta tänderna som vi andra.

Assistanshunden Cennja fungerar som hennes levande rullator. Men den behandling som hjälpt henne att minska spänningarna i kroppen vägrar kommunen att betala för och Jeanette har inte råd.

– Det enda jag vill är att få ut den här skiten ur kroppen. Den har inte hajat att faran är över, den tror fortfarande att den är utsatt.

I början av 1990-talet förtidspensionerades Jeanette. Intyg efter intyg vittnar om hennes omfattande problem, om incesten som visar sig i form av kramp och förlamning. Under några år på 1990-talet föreläste hon på Karolinska institutet om sina upplevelser för personer som arbetar med sexuella övergrepp mot barn.

Ändå upplever Jeanette att hon ständigt måste slåss för sin sak, för rätten till assistanstimmar eller rätt behandling. För upprättelse.

”Mitt liv är redan förstört”

Att hennes funktionsnedsättning inte självklart syns utåt gör att hon blir ifrågasatt, av färdtjänsten eller av personer hon möter i mataffären.

Barndomens övergrepp förföljer henne.

– Jag berättar inte om det här för att någon ska tycka synd om mig. Jag gör det för att folk ska veta hur verkligheten ser ut och för att andra barn inte ska drabbas. Mitt liv är redan förstört, säger Jeanette.

FAKTA

INCEST OCH SEXUELLA ÖVERGREPP

Inget är så svårt att prata om som sexuella övergrepp – särskilt om förövaren är en förälder eller nära släkting.

De allra flesta sexuella övergrepp mot barn polis­anmäls aldrig. Trots att kunskap­en är större i dag och trots att de myndigheter och vuxna som arbetar med barn är skyldiga att anmäla om de misstänker övergrepp mot barn finns stora brister.

– Många professionella har väldigt stora skygglappar. Skolan har blivit bättre men sjukvården är fortfarande jättedålig på att anmäla, säger Åsa Landberg, psykolog på Rädda barnen.

Det är än i dag så att utsatta barn upplever att de har visat eller gjort allt för att de vuxna ska förstå eller fråga om övergreppen, utan att någon reagerat.

Alla barn visar inte symtom men det är vanligt med depression och posttraumatisk stress hos barn som utsatts för allvarliga övergrepp. Många barn reagerar med att behandla sig själva på samma sätt som förövaren, de trycker undan sina egna behov och känner inget värde för sin egen kropp.

– För de barn som är svårt traumatiserade handlar det om att hjälpa dem att kunna stå ut med minnena, säger Åsa Landberg.

HYPNOS

I klinisk psykologi används hypnos för att fördjupa patientens kontakt med sitt inre.

Det vanligaste är att terapeuten talar lugnande med patienten så att tankarna far i väg, sedan guidas personen ner i ett avspänt djupare tillstånd.

Olika personer kan vara olika mottagliga för hypnos. Personer som upplevt svåra trauman har ofta lättare för att komma i trans.

Enligt Michael Rundblad, psykolog och psykoterapeut inom Dalarnas vuxenpsykiatri och ordförande för hypnosföreningen, är en av de vanligaste patientgrupperna personer som utsatts för sexuella övergrepp som barn.

– Det är tydligt att de kan få hjälp att få kontakt med sådant som de stängt av med hjälp av hypnos, säger han.

Enligt Socialstyrelsen är hypnos ingen evidensbaserad metod och hypnos finns inte med i myndighetens riktlinjer. Men det betyder inte att metoden inte fungerar eller att den är skadlig.

Svenska hypnosföreningen har runt 400 medlemmar, de allra flesta är psykologer och psykoterapeuter.

Källor: Socialstyrelsen och Svenska föreningen för klinisk hypnos.